SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MONOTON mon1otå4n l. 1- l. 1-, l. -nå- l. -nω-, äv. -tω4n, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-ton 1792 osv. -tone 1824)
Etymologi
[jfr dan. o. t. monoton, eng. o. fr. monotone; av sengr. μονότονος, av μόνος, en, ensam, o. τόνος, spänning, betoning, ton]
1) om ljud l. tal o. d.: som har ständigt l. alltigenom samma ton, entonig; ofta övergående i bet.: enformig, ledsam, tråkig, tröttsam. 2Saml. 8: 49 (1792). (Åsnedrivaren) sjöng en monoton sång på österländingens vanliga sätt, med klagande, uttänjda nästoner. Heidenstam Alienus 2: 171 (1892). SDS(A) 1932, nr 150, s. 15. — särsk.
a) mer l. mindre bildl. (jfr 2), övergående i bet.: ständigt upprepad; som ständigt berör samma ämne l. uttrycker sig på samma sätt. (Davids psalmer) äro icke monotona eller tavtologiska. Wulf Köppen 2: 214 (1799). De flesta .. människor .. fordra .. något nytt, något annat än det monotona: ”nu är det jul, nu ska vi ha roligt!” Nilsson FestdVard. 103 (1925).
b) i utvidgad anv., om person: som ständigt talar om samma sak l. på samma sätt. Hammarsköld SvVitt. 1: 119 (1818). 2NF 32: 1079 (1921).
2) bildl. (jfr 1 a) o. allmännare: som icke företer ngn omväxling, som förlöper på samma sätt; ofta liktydigt med: enformig, tråkig. Mit hela lif har varit enfaldigt, utan roman, och monotont. Thorild Bref 1: 132 (1787). (Målaren) skildrar .. Västkusten med en mycket diskret och monoton färgskala, han använder sig helst nästan uteslutande av grått. SvD(A) 1932, nr 93, s. 6.
Avledn.: MONOTONI1004, r. l. f. [jfr d. monotoni, t. monotonie, eng. monotony, fr. monotonie; av sengr. μονοτονία, avledn. av μονότονος] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara monoton resp. enformig l. tråkig.
1) till 1. Bergklint MSam. 1: 224 (1781). Tvänne lika Ljud kunna behaga, men falla snart i en liflös Monotoni. Thorild 4: 133 (1794). OoB 1931, s. 239. särsk. till 1 a. GFGyllenborg Vitt. 2: 39 (1795). Man förebrår .. (Victor Hugo) monotoni. Böttiger 6: 235 (1836).
2) till 2. Gadd Landtsk. 3: 584 (1777). Vi behöva bryta livets monotoni. Nilsson FestdVard. 104 (1925).
MONOTONISK, adj. (†) = monoton 1; äv. bildl. Denne samme Oden, .. hjelte, och gud, talar (i tragedien) en liten söt monotonisk vers. Thorild (SVS) 3: 203 (1792). Tegnér FilosEstetSkr. 240 (1808).
MONOTONIST, m.||ig. (†) till 1: person som talar l. sjunger monotont l. utan omväxling. Rydén Pontoppidan 305 (1766). Celsius PVetA 1768, s. 53.
Spoiler title
Spoiler content