MOPS mop4s, m.||ig. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. mops; liksom t. mops av nt. l. holl. mops, sidoform till mop (se MOPPE, sbst.1)]
(hund av) en till växten liten hundras, tillhörande doggarnas grupp, som utmärker sig gm sin mycket korta nos o. sin mycket rynkiga panna, som ger hunden ett misslynt l. argsint utseende; ofta (i sht förr) använd ss. knähund. Här gån I och sätten näsorne i vädret som Mopsar. Dalin Arg. 1: 98 (1733, 1754). Uppå Ladyns knä .. / Morrar en mops, svartmuskig i synen. Nicander Minn. 1: 299 (1831). Ilsken som en mops. Östergren (1932). — jfr KNÄ-, SILKES-MOPS m. fl.
-NOS. —
-NÄSA. näsa som liknar en mopsnos. Nordforss (1805).
Avledn.: MOPSA, v. [jfr d. dial. mopse sig] (vard.) refl.: vara uppnosig l. ”uppkäftig” (mot ngn), sätta nosen i vädret, visa sig stursk l. ”viktig”; opponera sig. Engström Äfv. 63 (1908). Jag skulle ha klått henne, om hon mopsat sig. Norlind Hell 1: 131 (1912). De där unga, som ska mopsa sig. De tycker, att de ä någonting. Melander ArbTröj. 231 (1917). —
MOPSIG, adj. [jfr d. mopsig, sur, tvär, ”uppkäftig”] (vard.) uppnosig, ”uppkäftig”, stursk, näsvis o. oförskämd. LoW (1911). Småglin ska lära sig att inte vara mopsiga mot äldre folk. NSvSkämtl. 102: 34 (1918).
Avledn.: mopsighet, r. l. f. (vard.) LoW (1911).
