SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MYCKEN myk3en2, adj. mycket myk3et2 l. (utom i högtidligt spr. vanl.) myk3e2, stundom äv. (vard.) mycke; myckna (Carl ix Cat. Aa 1 a (1604) osv.) ((†) my(c)kne, pl. o. best. form OrdKöph. 1614, § 12, Porath Pal. 1: N 2 a (1693)); komp. (†) mycknare (BL 22: 72 (1688; adj.)); superl. (†) mygist (SkrGbgJub. 6: 308 (1593; adv.)). (Anm. Ss. gradformer användas MER(A), MEST); förr äv. MYCKEL, adj.; anträffat bl. i synkoperade böjningsformer myckle, myckla. adv. MYCKEN (†, i förb. med adj. med följande icke neutralt sbst. Warnmark Epigr. E 2 b (1688: en mökken ljten Skiämptning), Lovén Folkl. 18 (1847: med så mycken större förtrytelse)), MYCKET myk3-et2 l. (utom i högtidligt spr. vanl.) myk3e2, stundom äv. (vard.) MYCKE.
Ordformer
(meg- 1629. mek- 1586. mich- 1563. mick- (mikk-) 16111629. mijck- 1551c. 1595. mijk- (mÿk-) c. 15501603. mik- 1525. miök- 1597. mych- 15611629. myck- (mykk-) 1543 osv. myg- 15361593 (: mygist). myk- 15221830. möch- 1568. möck- (mökk-) 15871688. mög(h)- 15511603. mök- 15411650. -en(n) 1541 osv. -ien(n) 15881589. -in(n) (-ijn) 15231739. — i synkoperade former: -ckl- (-gl-, -kkl-, -kl-) 1526c. 1755. -ckn- (-kn-) 1604 osv. — n. sg. o. adv. myck (mykk') 1671 (: mykk')1800. mööt 1620. -e c. 15801944. -ed 16121616. -et (-ett) 1561 osv. -i 15521678. -ie 1659. -ieth, -iett 15881589. -id 1664. -idt, -it(t), -ijt(h), -ith 15221739. -yt 1641. Anm. 1:o Ett flertal former, som uteslutande tillhöra l. ansluta sig till den gamla böjningen, anträffas i ä. nysv.: i sg. m. Lucidor (SVS) 397 (1674: Aff mycklan Lärdom); i sg. f., t. ex. Jes. 9: 3 (Bib. 1541: ther medh gör tu icke glädhena mykla), Lucidor (SVS) 46 (c. 1670: af mykna flytning); i sg. n., t. ex. 5Mos. 15: 6 (Bib. 1541: myklo folcke; dat. sg.), JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 222 (: i myckno); i pl. n., t. ex. Luk. 6: 23 (NT 1526: idher löön äro mykin), Bondepract. F 4 b (1662: myckin Ollon). 2:o I ä. finl. källor förekommer stundom formen mycken (-in) för m. pl. l. bestämd form. BtFinlH 4: 275 (1564: mychin wlffuar), ConsAcAboP 2: 216 (1660: hon hafwer mycken och hwijta miölcken))
Etymologi
[fsv. mykil, mykin, mikin (-in urspr. ack. sg. m.), motsv. dan. o. nor. megen, fd. meghel, meghen, isl. mikill (ack. sg. mikinn), got. mikils, fht. mihhel, feng. micel, mycil (eng. much), av ett germ. mekila-, besläktat med gr. μέγας, stor (se MEGA-), ävensom (avljudande) med lat. magnus, stor (se MAGNAT), major, större (se MAJOR). — Jfr FÖRMYCKLA, FÖRMYCKNA, MYCKENHET]
jfr JÄMN-, O-, TYCK-MYCKEN samt FULL-, LIK-MYCKET.
I. adj. (äv. i substantivisk anv.).
1) med allmänt kvantitativ innebörd: som är av stor mängd l. hög storleksgrad, betydande, ansenlig, stor, icke liten; äv. i uttr. för mycken (förr oftast sammanskrivet), av för stor mängd osv.; äv. i uttr. mer än mycken, se MER I 2 b α.
a) (†) med (konkret l. abstrakt) huvudord betecknande ngt som är l. tänkes ss. ngt på visst sätt begränsat l. ss. en helhet l. totalitet; särsk. om folk l. här: stor, talrik.
α) ss. attribut. Itt mykit folk. Jos. 17: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: talrikt). (Konung Helge Halvdanson) drog til Swerige med så mycken Krigs-Här, at (osv.). Peringskiöld Hkr. 1: 38 (1697). År 1823 .. var (i Finland) en mycken foderbrist nästan allmänt. Hembygden(Hfors) 1912, s. 57 (efter ä. handl.). särsk.
α') i uttr. äga för mycken tanke om ngt, tänka alltför stort l. ha alltför hög tanke om ngt. HSH 6: 328 (c. 1750).
β') i uttr. ngt bliver hos ngn i en mycken ihågkommelse, ngn bevarar ngt i livligt minne. BL 22: 72 (1688).
β) ss. predikativ. Sy idher löön äro mykin j himmelen. Luk. 6: 23 (NT 1526; Bib. 1541: är mykin; Bib. 1917: är stor). Hännes M:t (vill) lathe Hans K. M:t derom wethe, huru mykin hon (dvs. gärden) blifwer. RA II. 2: 167 (1617). Folket varder stort och mycket. Geijer I. 6: 59 (1839).
b) med (konkret l. abstrakt) huvudord som icke är l. uppfattas ss. ngt begränsat, utan uttrycker en obestämd mängd l. ett obestämt antal av ngt som för tanken icke framträder ss. en grupp l. totalitet; jfr 2 anm. o. anm. till II 3 o. 4.
α) ss. adj.-attribut.
α') i obest. form. Anm. I ledigare spr. föredrages ofta substantiviskt mycket åtföljt av sbst. (se 2) framför denna anv. Med mycken möda, kostnad, stränghet. Hon hade icke mycken tillit till honom. G1R 1: 81 (1523). Jagh wil weta eder myckin tack derföre. Stiernhielm Fateb. F 2 a (1643). Mycken Honing giör laata Bij. Grubb 544 (1665). Mycken tid. Adlerbeth Ant. 1: 10 (c. 1792). Mycken lärdom. Geijer Skald. 13 (1811, 1835). Somliga hade måst plocka bort så mycken sten ur sin åker, att (osv.). Lagerlöf Troll 2: 76 (1921).
β') i best. form. Det myckna stillasittandet, arbetet. Så gick Iesus vth och fick see thz mykla folkit, och warkunnade sigh vthöffuer them. Mark. 6: 34 (NT 1526; Bib. 1917: att där var mycket folk). Maji månads mykla rägn. Broman Glys. 1: 429 (c. 1730). Den myckna gråten. Wulff Petrarcab. 99 (1905). särsk. substantiverat. AOxenstierna Bref 4: 201 (1645). För det myckna vågar jag det lilla. Böttiger 1: 13 (1856). Jag bortser .. från det myckna i övertro och vidskepelse, som (osv.). Nilsson FestdVard. 28 (1925).
β) (numera bl. i vitter l. högre stil) ss. predikativ; förr äv. dels om folk: talrikt samlad, dels om versstavelse: övertalig. Sädhen är mykin, och arbetarena äro fåå. Mat. 9: 37 (NT 1526; Bib. 1917: skörden är mycken). Uthi the daghar thå folkit war ganska mykit, och hadhe intit thet the äta kunde, kalladhe Iesus till sigh sina läryungar. Mark. 8: 1 (NT 1526; Bib. 1917: mycket folk hade kommit tillstädes). Twist och twedreght haffuer här (i Sverge) altijdh formykin warit. OPetri Kr. 34 (c. 1540). (Lat.) Hypermeter .. (sv.) Ther en stafwelse i wersen förmyckin är. Linc. Mm 3 b (1640). Min glädje var ringa, min motgång var mycken. Fröding Guit. 161 (1891).
c) (†) i uttr. antingen litet eller mycket l. både litet och mycket, vare sig smått eller stort resp. både smått och stort. SthmTb. 28/1 1581 (: anthen lith[et] eller myckit). Hwadh som .. (i metropolitens kloster) fans, bådhe lijtet och mycket. Petreius Beskr. 2: 63 (1614). BoupptSthm 25/4 1672.
2) i neutrum sg. obest. i substantivisk anv.: (förhållandevis) stor mängd l. myckenhet (av ngt som uttryckligen angives l. av ngt som framgår av sammanhanget l. situationen l. av ngt till sin art obestämt); äv. bildl., i fråga om abstrakta förh.; äv. med försvagad bet., om viss myckenhet l. mängd; äv. i uttr. för mycket (förr oftast sammanskrivet), för att angiva allt för stor myckenhet l. mängd; i förb. med sbst. dels (o. vanl., utom i a) med omedelbar anslutning till sbst.; dels med sbst. föregånget av prep. (se a). Mycket snö, vatten, rägn, mjölk, ved, järn, folk. Mycket sorger och bekymmer. Huru mycket pängar har du på dig? Han gör så mycket onödigt arbete. Vi dela så att alla få lika mycket. Här är alldeles för mycket mat. Bättre för mycket än för litet. Jag har (mycket) för mycket att göra. Huru mycket kan du avstå? Giv honom så mycket att han blir nöjd! Jag ger så mycket (som) jag kan (komma ut med). Det fattades inte mycket i att han lyckats. Det vill mycket till för att göra honom förlägen. Han säger inte mycket, är tystlåten. Han ser inte mycket ut, har ett ganska anspråkslöst yttre. Det är inte mycket med honom, han duger inte mycket till, det är klent beställt med honom; jfr 3. Han har (inte) mycket att säga (till om) i styrelsen, stort (resp. ringa) inflytande; jfr 3. I (mångt och) mycket, i många avseenden. Det är för mycket l. (väl l. bra) mycket begärt l. sagt, se BEGÄRA, v. 4 e β resp. SÄGA. Göra mycket av ngn l. ngt, se GÖRA, v.1 I 13 d. Mer än mycket, se MER I 2 b α. JönkTb. 111 (1525). Hwar skolom wij få her j öknene så mykit brödh, ther wij kunde mätta så mykit folk medh? Mat. 15: 33 (NT 1526). Them som mykit giffuit är, aff honom wardher mykit vthkrafft. Luk. 12: 48 (Därs.). Mycket Lieutenanter och andra Officerare. HC11H 1: 83 (1676). Jag har en hustru för mycket! Jolin Kom. 12 (1845). En tolfskilling vankades på födelsedagen och lika mycket på marknadsdagarna. De Geer Minn. 1: 9 (1892). Det ligger mycket sanning i de orden. Gellerstedt Hult 51 (1906). En obetydlig gärd af uppmärksamhet och välvilja kan göra otroligt mycket godt. PT 1910, nr 29 A, s. 3. Hon hade så mycket att förklara, så mycket att tala om. Stiernstedt Liw. 340 (1925). Anm. I förb. med neutralt sbst. sammanfaller denna anv. i ä. tid formellt med 1 b. — särsk.
a) i förb. med helhetsbestämning inledd av prep. av l. (i β') med: en god l. hel l. stor del, åtskilligt (av ngt); äv. i uttr. för mycket, mer än behövligt l. tillräckligt (av ngt).
α) med helhetsbestämningen i bestämd form l. på annat sätt individuellt bestämd. För mycket av det goda, se GOD 10 d. SkrGbgJub. 6: 182 (1590). Fächt' och ränna må then som har förmycket af hälsan. Stiernhielm Herc. 181 (1648, 1668). Arvid hade i sitt kynne mycket af fadern och något af Gudmund. Rydberg Vap. 206 (1891). (Petrarca) synes .. ha nödgats tillbringa mycket af sin dyrbara tid i Avignon. FWulff i Finn 1903, s. 49.
β) med helhetsbestämningen i obestämd form.
α') med bestämning inledd av prep. av, numera bl. betecknande ngt abstrakt. (I Kaplandet) äro .. mycket aff Strutzer. Kiöping Resa 9 (1667). 3SAH 6: 17 (1891). Hans skämt ha bra mycket af griseri i sig. PT 1913, nr 243 A, s. 3. Hellre mycket av litet än litet av mycket. Westermarck Minn. 181 (1927).
β') (vard.) med bestämning inledd av prep. med. Om det fanns mycket med barn utan far och mor. Strindberg TrOtr. 2: 122 (1884, 1890).
b) (ngt vard.) pregnant i uttr. få (litet) för mycket (till bästa), dricka mera spritdrycker än man tål, bli berusad. Han har nog fått lite för mycket. Crusenstolpe Mor. 6: 129 (1844).
c) i uttr. så mycket (som) med försvagad bet. i vissa speciella anv.
α) (numera föga br.) i uttr. så mycket om detta l. om (det l. det), för att angiva en omedelbart förut lämnad redogörelse o. dyl. ss. avslutad (o. samtidigt markera övergången till ngt annat): detta om detta l. om (det l. det). Eneman Res. 2: 145 (1712). Så mykit, för thenna gången, om the merkwerdiga ord och ordalag, som i Bibelen finnas. Swedberg Schibb. 203 (1716). Dens. Lefv. 233 (1729).
β) i uttr. så mycket som, för att beteckna en viss angiven myckenhet (l. en prestation) ss. jämförelsevis ringa; ofta: åtminstone; i sht i (till innebörden) nekande sats för att angiva en ringa myckenhet ss. överstigande den i värkligheten föreliggande: (icke) ens. Så mycket som femtio kilo kan du säkert lyfta, även om du är svag. Inte så mycket som så, se SÅ, adv. Jag har ej druckit så mycket som ett glas vin. Holmberg 2: 988 (1795). (Hon) frågade: ”kan du ännu så mycket, som gå dit in, Johan?” Almqvist Grimst. 30 (1839). Finns det pengar i huset? .. Inte så mycke som ett rött kopparöre! Sydow O'Leary Schíane 170 (1921).
γ) i uttr. så mycket, hänförande sig till en följande att-sats, numera företrädesvis i uttr. så mycket är säkert l. visst l. sant l. vet man o. d. att, (åtminstone) det l. detta. Balck Es. 158 (1603). Jag merker så myked att nähr han kommer hem, så (osv.). AOxenstierna 2: 31 (1612). Detta gjorde så mycket at han tog en annan väg. Weste (1807). Så mycket lärer dock vara säkert, att .. (lapparna i Jämtland) inhemta sin Christendom på Svenska språket. Læstadius 1Journ. 231 (1831).
δ) (numera bl. vard. o. tillf.) i uttr. så mycket som i mer l. mindre pleonastisk anv. Widegren (1788). Tag så mycket som ett skålpund. Weste (1807). Mor Lena bodde på en .. holme .., som hette så mycket som Rågholmen. Geijerstam FattFolk 2: 95 (1889). särsk. i fråga om angivande av betydelse, i uttr. betyda l. vara, förr äv. (be)märka så mycket som l. vara så mycket sagt, vara detsamma som, betyda. Emanuel, thz är så mykit sagt, gudh medh oss. Mat. 1: 23 (NT 1526). Jesus betydher så mykit som frelszare. OPetri 2Post. 25 b (1530). I Engeland .. är Jerl så mykit som Greffue. Dens. Kr. 65 (c. 1540). Rudbeck Atl. 2: 180 (1689).
d) i predikativ anv. Det blev för mycket för honom, han kunde inte tiga. Det är (alldeles) för mycket, ofta ss. hövlighetsuttr.: det är alldeles för stor vänlighet l. älskvärdhet l. frikostighet. Annan gongen synda thet är förmykit. Syr. 23: 16 (öv. 1536). Gudmunds böner höllo på att bli för mycket för henne. Lagerlöf Saga 98 (1908). särsk.
α) i uttr. det är l. var l. blir o. d. (icke) mycket; ofta tillika uttryckande överraskning l. förvåning l. tvivel inför ngt som överstiger resp. understiger det förmodade l. väntade; äv. med följande bisats inledd av att l. om. Det är mycket att hon kan sköta både sin plats och sitt hem. Det vore mycket om denne Quaat aldrig skulle hafva kändt någet aggande uti sit samvete och hierta. Lagerström Bunyan 3: 183 (1744). Det var icke mycket, sade vätten (till bonden som hade tre kor o. en häst). Rydberg Vigg 7 (1875).
β) i uttr. det är (ngn) lika mycket l. (elliptiskt) ensamt lik(a) mycket, se LIKA, adj. o. adv. II 3 a, samt LIK-MYCKET.
γ) i uttr. det är (l. vore) icke för mycket, att l. om (ngt visst sker l. göres), det är (vore) endast i sin ordning l. icke mer än rätt osv. Det är inte för mycket att du skriver och tackar. Det vore inte för mycket, om han fick ett kok stryk. Endoch intz förmycket wore, att iag E(ders) Ährew(ördighe)t oftare genom skrif(v)elsse saluterade. VDAkt. 1660, nr 134.
δ) (†) i uttr. så mycket är det att (osv.), så förhåller det sig att osv. Så mycket är det, att vi hofbetjänte dronningens befinna oss alla olycksammaste vid denna förändringen. Ekeblad Bref 1: 337 (1654).
ε) (ngt vard.) i det elliptiska uttr. så mycket (att) du o. d. vet det, förr äv. (att) du o. d. vet, ss. tillägg till påstående, meddelande, förmaning, tillsägelse o. d., för att ge eftertryck däråt. Dragh tin koos din långe Best, / Iagh säger tigh til så mycke tu west. Bedlegr. 10 (1647). Jag (har) sagt åt henne att presten möter ute på kyrkogården; så mycket att du vet det. Strindberg RödaR 227 (1879). Aldrig i tiden, så mycke du vet det, får du mig att gå i (båten). Lieberath FriluftP 167 (1921).
3) i fråga om värde(sättning), anseende, betydelse, vikt o. d.: stor, betydande, framstående o. d.
a) (†) i uttr. hin myckle ss. tillagt regents namn: den store. Epter Godheric seyes Philimer hin mykle eller hin store haffua bliffuit konung i Swerige. OPetri Kr. 20 (c. 1540). LPetri Kr. 6 (1559).
b) (†) i uttr. (vara) mycken i ngt, vara framstående l. duktig l. stor i ngt; i sammanställning med liten i l. på ngt. Tu kommer mig före .. mycken i orden, liten i vercket. Scherping Cober 1: 160 (1734). Hoffmann Förnöjs. 141 (1752).
c) (numera bl. tillf. i högre stil) i neutrum sg. obest. i substantivisk anv.: något som är av (stor) betydelse l. vikt l. (stort) värde l. som är framstående i sitt slag; förr äv. i uttr. vara så mycket som (ngt), vara så god som (ngt). Tu (dvs. konung David) äst så mykit som tiyo tusend aff oss. 2Sam. 18: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: så god som). Mycket hafver .. (ärkebiskopen) oss varit .. derigenom att han var en Herde efter Guds hjerta. Wallin Rel. 2: 95 (1819, 1827). När ett hjerta mött ett annat hjerta, / Ringa blir då hvad förut var mycket, / Jord och himmel, hemland, fader, moder. Runeberg 2: 19 (1835). — särsk.
α) (†) i uttr. låta sig mycket tycka, anse sig betydande l. framstående l. förnäm. OPetri 2Post. 42 b (1530). G1R 15: 79 (1543).
β) (†) i uttr. något mycket, något av betydenhet; mycket. Doch kunde ingen parten (efter skärmytslingen) seija sigh [then] gongon något mycket haffua antingen wunnet eller tappat. Svart G1 53 (1561). Jag .. har ej för något mycket velat det skulle vara ogjordt. SGezelius (1780) i KyrkohÅ 1905, s. 218. särsk. i uttr. det är något mycket l. det har mycket på sig, det är av stor vikt. Schultze Ordb. 3187 (c. 1755).
4) för att angiva att ngt förekommer i ett (jämförelsevis) stort l. betydande antal.
a) i pl.: många, talrika.
α) (†) i obest. form. Tu skalt bliffua rådhandes offuer mykin folck. 5Mos. 15: 6 (Bib. 1541). Konungen vphögde Daniel, och gaff honom stora och mykla skencker. Dan. 2: 48 (Därs.). Hon .. badh medh myckna Tårar för sin Herre. Schroderus Os. III. 1: 286 (1635). Såsom ock sådana widskäpelser i wårt Land ganska myckna äro. Ekman Siönödzl. 289 (1680). Där äro myckna slott och kojor. Tavaststjerna FinVikHeml. 29 (1895).
β) (numera föga br.) i best. form. Schroderus Comenius 740 (1639). (Vi ville) se oss mätta af dessa myckna öfverlefvor, stenar och murar. Eneman Resa 1: 63 (1711). (Vid besök) skötos de myckna böckerna och handskrifterna åt sidan. 2SAH 39: 39 (1864). En förtjusande ung flicka trots .. sina myckna fräknar. PT 1903, nr 148 A, s. 2.
b) (†) i sg.: mången. (De döda språken) hafva .. mycken vigtig mening at tilkänna gifva för oss. Bergklint MSam. 1: 159 (1781). På huru mycket sätt förtjenar icke .. (Botin) sitt säte i detta samhälle. Gustaf iii 1: 24 (1786).
II. adv.
1) ss. predikatsbestämning, för att angiva att verbalhandlingen äger rum med stark intensitet l. i stor omfattning o. d.; äv. övergående i bet.: ofta; äv. med försvagad bet., i sht i förb. med negation; ofta bestämt av omedelbart föregående för (förr oftast sammanskrivet med detta) l. alltför, för att angiva alltför stark intensitet osv. Han promenerar ganska mycket. Den förlusten sörjer jag inte mycket. Hon arbetar alldeles för mycket, (litet) väl mycket. Ansträng dig inte så mycket. Han snarkar så mycket. Jag ber så mycket om ursäkt. Ath tw icke formykit ypper tiig med cristoffer. G1R 2: 75 (1525). Här uthi Lübeckz stadh så gå quinfålcken .. och draga mycket en korgh på wänstra armen. Bolinus Dagb. 13 (1666). Han hälsade så mycket från Vanås. De Geer Minn. 1: 102 (1847, 1892). Tala för mycket och tänka för litet. Granlund Ordspr. (c. 1880). Ett vackert virke, som mycket användes till .. möbler. LbFolksk. 194 (1890). — särsk.
a) (†) i uttr. omtala ngt mycket, omtala ngt utförligt, utlägga ngt. OPetri Clost. B 4 b (1528).
b) i uttr. mer än mycket, se MER I 2 b α.
c) i uttr. lika (så) mycket som. Jag hatar förställning lika så mycket som lögn. Weste (1807). Lidforss DQ 1: 274 (1889). (Räven) började genast jaga efter gässen, lika mycket av lust att få ett gott mål mat som för att hämnas på dem. Lagerlöf Holg. 1: 102 (1906). (Snillets gudagåva) bländar lika mycke som hon lyser. Wulff Rytm. 76 (1910, 1915).
d) i uttr. (icke så) mycket för (ngns l. ngts) skull l. därför l. (där)-för att osv., för att angiva en orsak l. en avsikt ss. (den) väsentlig(a) resp. ss. mindre väsentlig l. ss. oväsentlig. Att thett oköp som nuu ähr, skall wara mykith kommedtt för klippingers skull. G1R 1: 128 (1523). Också gjorde han det (dvs. rödströk uthusen) mycket derför, att Katrina fann ett så stort nöje uti att se hus .. och redskap täcka. Almqvist Grimst. 35 (1839). (Han) hade åter börjat hålla till uppe i observatoriet. Men det var inte så mycket för att .. speja på dagens arbete .. Nej (osv.). Siwertz Sel. 1: 191 (1920). Du skall veta, att jag hade så stora planer för dig, och det var mycket därför jag kom. Wägner Nyck. 151 (1921).
e) i uttr. så mycket med relation till jämförelseled l. jämförelsesats inledd av som l. med utelämnad konjunktion; särsk. i uttr. så mycket som möjligt, förr äv. så mycket (som) möjligt är (l. vore o. d.). Gapa så mycket du kan! OPetri MenSkap. 7 (c. 1540). (Människo-)naturen fördrijffuer, så myckit mögheligit är, alt hwadh honom skadeligit ware kan. Berchelt PestBeg. A 4 a (1588). At kop skatten minskas så mykett tilgångarne det tillåta. HT 1919, s. 25 (1789). Vi frukta Gud öfver allting, när vi icke rädas för något så mycket som för att göra Gud emot. Kat. 1878, nr 17. När jag finge barn, .. då skulle de få plaska i regnvatten så mycket de ville. Holmgren Minn. 1: 118 (1926).
f) i uttr. icke så mycket som (göra det l. det), icke ens l. icke en gång (göra det l. det). De inte så mycket som lyfte blickarna upp till henne. Lagerlöf Mårb. 114 (1922). Det måste antecknas, att han .. icke lyckades så mycket som toucha en kägla. Stolpe Järnbr. 207 (1933). jfr (†): Jag har ärft af mine Förfäder ett litet Godz, .. som har fallit mig til, Son efter Far, helt och hållit, ey så mycket som at (dvs. utan att) man på Sexhundra åhrs tid hvarken ökt eller förminskat en Jordtorfva. Kling Spect. A 1 b (1734).
2) i vissa uttr. med mer l. mindre konjunktionell anv.
a) (†; se dock slutet) i uttr. så mycket (som), för så vitt, så framt; i uttr. så mycket ngt l. ngn vidkommer l. tillkommer, vad ngt l. ngn angår. UrkFinlÖ 2: 85 (c. 1595). Så myckit Religionen och den Andelige Staten wijdhkommer, så är (osv.). HSH 31: 466 (1662). Wanwyrda icke min befalning, så mycket du wil undfly straffet. Hermelin DuFour E 1 a (1683). Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). särsk. inledande sats som begränsar den överordnade satsens innehåll till vad den talande (jämte andra) vet l. förstår l. erfarit l. kan erinra sig; numera nästan bl. (fullt br.) i uttr. så mycket (äv. så mycket som) jag (l. man o. d.) vet (stundom kan veta). HSH 31: 270 (1662). Så mycket som jag kan påminna mig, .. hafver man (osv.). Lagerström Bunyan 1: 14 (1727). Samtiden 1873, s. 589 (: så mycket man nu kan veta). Euripides .. har ej, så mycket man vet, beklätt något ämbete i statens tjänst. Andersson GrDram. 134 (1890, 1910).
b) (i skriftspr.) i uttr. så mycket som — så mycket, inledande korresponderande satser för att angiva att ngt sker i samma grad som ngt annat. Preutz Kempis 196 (1675). Så mycket som en mänska tror, så mycket handlar hon. Beskow DeUnga 8 (1904).
c) (i skriftspr.) i uttr. icke så mycket — som, mindre — än. Detta gjorde han icke så mycket för sin egen skull som för din. Weste (1807). Vi ha åsyftat icke så mycket en fullständig .. ljudlära, som en handledning för lärare och studerande. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. III (1885). Grimberg VärldH 5: 159 (1931). särsk. i uttr. icke så mycket — som icke (fast) mer(a), se ICKE g α ε').
3) ss. bestämning till adj. (l. personbetecknande sbst., se g) l. adv. i positiv l. till adverbiellt uttr.: i hög grad, synnerligen, särdeles; äv., i sht i förb. med negation, med mer l. mindre försvagad bet. Mycket stor, liten, vacker, ful, gammal, ung, ansedd, lärd, rik, fattig. Mycket sent, tidigt. Mycket bra, illa. Mycket för liten, för stor. Mycket för mycket. Det kan mycket väl hända att jag kommer. Det är mycket möjligt. Mycket riktigt, alldeles riktigt. Iach wort mykit gladh thå brödhrena komo och (osv.). 3Joh. 3 (NT 1526). Gemenligen fick Grollen .. mycket litet hafra. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). Astrid skickades — mycket mot sin vilja — till en storskola i närliggande stad. PT 1909, nr 181 A, s. 3. Efter en mycket kort granskning. Hellström Malmros 12 (1931). — särsk.
a) (vard.) med upprepning för förstärkande av bet.: i högsta grad; jfr d β slutet. Kellgren (SVS) 3: 296 (1788). Någonting mycke, mycke oansenligt. Wulff Leopardi 163 (1913).
b) (†) i uttr. mycket nyligen, helt nyligen. Eneman Resa 2: 224 (1712).
c) föregånget av för (förr ofta sammanskrivet med detta) l. alltför.
α) i alltför hög grad; numera nästan bl. (i sht i folkligt spr.) ss. bestämning till adj. i predikativ ställning; jfr g. War icke alt förmykit rettferdigh, ey heller förmykit wijs, at tu icke förderffuar tigh. Pred. 7: 17 (Bib. 1541). Den för mycket lyckliga flickan. Lindegren 2: 177 (1806). Den som är för mycket god, honom äta svinen opp. Granlund Ordspr. (c. 1880).
β) (†) synnerligen, övermåttan, mäkta. Asteropherus 37 (1609). Han är en Förste til Brunszwijk, / I Löst och Fast förmyket Rijk. Messenius Sign. 15 (1612). Med grefve Magni förstinna, som så förmyket illa sjuk varit hafver, begynnes det nu att bättras. Ekeblad Bref 1: 124 (1652; rättat efter hskr.); jfr d β.
d) i uttr. så mycket.
α) med relation till ngt i det följande l. föregående nämnt: till den grad; numera bl. tillf. i förb. med följande av för föregånget adj. Iach .. war them (dvs. de kristna) så mykit ansynnugh ath iach förfölgde them. Apg. 26: 11 (NT 1526). Han är så mycket förstor, at ... Weste (1807). (Jag anser) att hvad en så mycket god stad som N(orrköping), önskar icke gerna bör vägras. Beskow (1836) i 3SAH XLI. 2: 124.
β) (†) högeligen, synnerligen; i förb. med negation: icke så, icke så värst, icke vidare. Jagh bedher E(rs) H(ärlighet) fara så mycket och länge väll. OxBr. 12: 524 (1621). Som dermed intet kan wara så myket brått, så (osv.). CPolhem (1716) hos Swedenborg RebNat. 1: 243. Ikke så myket stor. Schultze Ordb. 3187 (c. 1755). särsk. med upprepning av mycket; jfr a. Jag var häröfver så mycket, mycket ledsen. Tegnér (WB) 1: 263 (1801).
e) (†) i uttr. ganska mycket, övermåttan, ofantligt, synnerligen. OPetri MenSkap. 12 (c. 1540). Iagh .. skal göra tigh (dvs. Abraham) ganska mykit fruchtsamman. 1Mos. 17: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: övermåttan). Om nu .. den unga sällskapsmannen ofta i en och annan riktning är till och med ganska mycket ung, finner man (osv.). Sturzen-Becker 2: 194 (1861).
f) i uttr. mer än mycket, se MER I 2 b α.
g) i förb. med personbetecknande sbst. (i nekande sats vanl., vard., föregånget av till) i adjektivisk funktion, angivande att beteckningen gäller i hög l. (i nekande sats) i ringa grad; numera i sht i förb. med för (jfr c α) l. negation. Han är inte mycket till jägare. Hon är för mycket kännare för att låta lura sig. Schultze Ordb. 3187 (c. 1755: til). ESchröderheim (1782) i MoB 6: 49. Huru mycket verldsborgare vetenskapen än må vara, så kan han (osv.). Wisén Tal 6 (1881). Jag måtte ha varit mycket barn ännu, när (osv.). Lindgren Krapotkin AnarkMinn. 30 (1901).
h) (†) i uttr. mycket annan, helt annan. Ett myckit annat liws. Phrygius HimLif. 90 (1615). Schulthess (1885).
4) ss. bestämning till komparativ: vida, långt; äv. i uttr. så mycket .. att l. hur mycket, i så hög grad l. sådan utsträckning .. att resp. i vilken grad l. utsträckning. Det vill jag mycket hellre. Luk. 11: 13 (NT 1526). Ett mycke tryggare och redeligare stilleståndh. Gustaf ii Adolf 299 (1627). På Ulriksdal blef .. (K. XV) så mycket bättre, att han i juli kunde begifva sig till Aachen. De Geer Minn. 2: 136 (1892). — särsk.
a) i uttr. så mycket framför komparativ i förbindelse med följande jämförelsesats l. jämförelseled med som, förr äv. (i α) än.
α) för att beteckna ett storleksförhållande. Ider erchiebiscop ær med then samma hopen som rikit förargar etc, aff huilka suerigis mackt ær iu saa mykit mindre som then hielp wara skulle ther aff vpsala sæte komma borde. G1R 1: 37 (1522). Thå ökas theras Rätt til hälfften så myckit mera, än the förr hade. Stiernhielm WgL 105 (1663).
β) för att beteckna att den genom komparativen uttryckta stegringen står i proportion till en gm en komparativ i jämförelsesatsen uttryckt stegring: dess, desto. Thet är tin plicht, at giöra androm godt, / Och thet så mycket mer, som tu har mera fått. Kolmodin QvSp. 1: 598 (1732). Geijer Häfd. 42 (1825). särsk. (†) med den korresponderande komparativen i jämförelsesatsen föregången av så mycket: desto — ju. Så myckit meer skal en Qwinna thetta göra (dvs. bistå sin man), så myckit högre kall och arbete hennes Man haffuer på halsen. Botvidi Brudpr. 7 (1619, 1634).
b) i uttr. så mycket framför komparativ för att beteckna, att ett i det föregående omtalat förhållande uppväges av l. står i proportion till den gm komparativen uttryckta stegringen: desto; förr äv. i uttr. så mycket — så mycket, desto — ju. Slijk handel (dvs. vissa katolska besvärjelseceremonier) är wisserliga intet annat än itt skendeligit, wantroligit och affgudeskt leffierij, så myckit skadeligare än något annat berychtat leffierij, så myckit friyare thet skeer och vppenbarliga stadt warder. LPetri Kyrkiost. 70 b (1566). Om också .. vårt ”högsvenska” riksspråk mister undersåtar i främmande land, så gör det i stället så mycket större framsteg inom Sveriges nuvarande gränser. Schück o. Lundahl Lb. 1: 14 (1901).
c) i uttr. så mycket (förr äv. mycket dess l. ensamt mycket) framför komparativ för att uttrycka att den gm komparativen angivna stegringen står i (ett mer l. mindre starkt framträdande) orsaksförhållande till ngt som omtalas i det föreg. l. efterföljande: desto, dess. Har han värkligen gjort detta, högaktar jag honom endast så mycket mer. Effter wij wordhom förlijkte medh gudhi genom hans sons dödh, then stund wij än worom fiender, mykit mera effter wij ärom förlijckte bliffuom wij nu beholdne genom hans lijff. Rom. 5: 9 (NT 1526; Bib. 1917: så mycket mera). Carl ix Rimchr. 13 (c. 1600: mycket desz wärre). När man wäntar något gott för sitt omaak, går arbetet så mycket lättare. Grubb 495 (1665). särsk. med relation till en följande orsaksbisats inledd av som. Dalin Hist. 2: 131 (1750). Drängen .. gick villigt in på förslaget (att hålla o. låta hästarna beta), så mycket hellre, som nedanföre låg en krog. CFDahlgren 4: 122 (1831). särsk. i uttr. så mycket mer som, se MER II 1 c slutet.
d) (†) i uttr. mycket mer, för att angiva ngt ss. egentligare l. riktigare än ngt i föregående led nämnt: snarare; fastmera, tvärtom; jfr MER II 1 e. Aldrigh giorde hon migh then spott, / Mycket meer migh bewijste gott. Forsius Fosz 161 (1621). Emedan mig nu lyckan eller mycket mer olyckan så gunstig var, at hon mig henne allena i Huset anträffa lät, så (osv.). Humbla Landcr. 35 (1740; t. orig.: vielmehr).
e) i uttr. mycket mindre, se MINDRE II e.
Anm. till 3 o. 4. Den i äldre tid framför adj. i positiv l. komparativ med följande icke neutralt sbst. i adverbiell anv. förekommande formen mycken kan i vissa fall ha anslutits till substantivet o. uppfattats ss. adj. i bet. I 1 b.
5) (†) ss. bestämning till attributiv superlativ i best. form: vida, allra. Mycket den störrsta delen af denna Köpenskapen, skjer af förbudna Varor. VexiöBl. 1815, nr 25, s. 3.
Spoiler title