SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1947  
NORMALITET nor1malite4t, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. normalität, eng. normality, fr. normalité; till NORMAL I]
1) (i skriftspr.) egenskapen att överensstämma med en norm l. regel l. att vara normal; normalt tillstånd; normal beskaffenhet. Andersson (1845). Undersökningarna af hvarje ung generations hälsa och fysiska normalitet. Rydberg DSkön. 188 (1889). Livet, som det vanligen gestaltade sig i sin alldagliga normalitet, föraktades som brackigt och ovärdigt en stor ande. SvD(A) 1930, nr 193, s. 11.
2) kem. en lösnings koncentration uttryckt i antalet gramekvivalenter per liter. LAHT 1929, s. 690. 3NF 14: 1214 (1931).
Spoiler title
Spoiler content