SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1947  
NORMAND norman4d äv. -aŋ4d, m.||ig.; best. -en; pl. -er; äv. (i sht om vikingar) NORMANNER norman4er, sbst. pl.
Ordformer
(-mand 1837 (: Normanden, sg. best.) osv. -manner, pl. 16351934)
Etymologi
[jfr t. normann, normanne, eng. norman; av fr. normand, av nordiskt urspr. (jfr NORD-MAN, NORR-MAN 2)]
nordisk viking, nordman; särsk. om de nordmän som bemäktigade sig det efter dem uppkallade Normandie; äv. om de ättlingar av dessa som på 1000-talet intogo England o. södra Italien (l. om dessas ättlingar i senare tid); äv. om invånare i Normandie (utan tanke på härstamningen). Schroderus Os. 2: 583 (1635). Mannen var normand, längre än en genomsnittsfransman och mycket kantig. Brunius Chesterton MannTorsd. 127 (1908). Att efter Englands erövring 1066 av Vilhelm erövraren väringarne alltmer utgjordes av anglosaxer och normander från Italien. AntT XX. 3: 40 (1914). — jfr ANGLO-NORMAND.
Spoiler title
Spoiler content