NYRNA ny3rna2 l. NÖRNA nœ3rna2, v. -ade (SvFolks. 182(1844), Hyltén-Cavallius) l. -de, -t (Linder Regl. 206(1886)).
Ordformer
(nyrn- 1844—1868. nörn- 1886—1893)
Etymologi
[sv. dial. nörna, nyrna, norna; möjl. samhörigt med mnt. nornen, ägga, uppmuntra, uppmana (?), o. med meng. nurn, erbjuda, yttra, säga, samt med NORNA]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) (gm miner l. åtbörder o. d.) ge (ngn) (hemligt) tecken (om ngt); äv. intr., i uttr. nyrna åt ngn. Katten märkte drottningens list, och nyrnade sin matmoder derom. SvFolks. 182(1844). (Mössen) pysslade och sysslade med sina göromål, allt som deras matmoder nyrnade åt dem. Därs. 294(1849). Drängen nyrnade åt sjömannen, att icke räcka fram handen (åt jätten). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 39(1868). Lundell(1893; folkmål).
