SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OBRUDZLIG, se obrottslig.
OBRUK. (†)
1) förhållandet att ngt icke användes l. tillämpas l. praktiseras o. d.; särsk. i uttr. komma i obruk, komma ur bruk. Många nyttiga Puncter uti föreskrefne Swenska Stadz Lag äro .. komne i obruk och förgiätenheet. Stiernman Com. 1: 732 (1619). NoraskogArk. 4: 202 (1719).
2) förhållandet att jord icke gm plöjning o. d. hålles vid makt, vanskötsel. (Han har) lämnat Osz thes förre och egne ägor i öde och obruk. Schmedeman Just. 1279 (1690). VDAkt. 1830, nr 460.
3) förhållandet att ngt icke brukas på rätt sätt, oriktigt bruk; jfr o- 2. Intet är så gott, som icke genom otijdigheet och obruuk kan blifwa wärre. Hiärne Suurbr. 33 (1679). NF 10: 414 (1886).
4) olämpligt bruk, osed, oskick; jfr o- 2. Hollander SvUndH 1: 302 (i handl. fr. 1632).
OBRUKAD, stundom OBRUKT, p. adj. (-ad 1590 (: obrukadhe, pl.) osv. -at (-adt, -et), sg. m. l. f. 15411640. obrukt c. 17101881)
1) (numera föga br.; se dock slutet) oanvänd, obegagnad; som ännu icke använts; som icke bär spår av att ha använts; jfr bruka 2. Till Hans vhon Lignis, att han lather Anders hammersmed bekomme then handsmidie .., som ther på Danemore lenge haffver varit obruket. G1R 26: 718 (1556). Ofarna och obrukade wägar. Verelius 185 (1681). En obrukad klädning. Sahlstedt (1773). Jag tog upp .. (den hittade getskinnspungen) och kastade den i konten, därför att den såg hel och obrukad ut. Lagerlöf LöwR 77 (1925). särsk. (i sht i vitter stil, fullt br.) om naturkraft l. livskraft: som icke tagits i anspråk resp. icke förbrukats. Östergren (cit. fr. 1918). Han var just i jäsningsåren, ljus, stark, full av obrukad kraft. Väring Frost. 241 (1926).
2) (†) om sed o. d.: som icke (längre) brukas l. praktiseras; obruklig; jfr bruka 8, 9. Obrukad sed. Murberg FörslSAOB (1791). Agardh BlSkr. 1: 272 (c. 1855).
3) (†) om gruva: vari malm icke längre brytes; jfr bruka 10 a. HC11H 12: 133 (1697).
4) om jordområde: icke utnyttjad för produktion av livsförnödenheter o. d.; icke odlad l. kultiverad; icke bearbetad med plog o. harv o. d.; jfr bruka 11. (Somliga låta) skogen gå utöffver alle ängerne och åkren ligge obruket. G1R 24: 20 (1553). Den lilla stugan stod tom, och åkern låg obrukad. Lagerlöf Holg. 1: 174 (1906).
5) (†) om malm: icke nedsmält; jfr bruka 12 a. Murberg FörslSAOB (1791).
6) (†) om kalk l. lera: icke sammanarbetad med sand o. d.; jfr bruka 12 b. Thes (dvs. landets) Propheter bestryka them (dvs. invånarna) medh obrukat kalck. Hes. 22: 28 (Bib. 1541; i bild; Bib. 1917: De profeter som de hava tjäna dem såsom vitmenare). Wijnblad Tegelbr. 2 (1761).
7) (†) oövad, ovan, oförfaren, oerfaren; jfr bruka 15 b. Bullernæsius Lögn. e 7 b (1619). Månge Unge och obrukadhe Personer äre komne till förnemlige Academiæ Embeter. Thyselius HdlLärov. 1: 15 (1620).
8) (†) som icke vet att skicka sig, ociviliserad; jfr bruka 17. Ett wildt och obrukt folck, grymt, utan skick, maneer, / Ey ackta ähra, roos, berömm. Fånge 33 (c. 1710).
OBRUKBAR3~02, äv. ~20.
1) oanvändbar. HovförtärSthm 1723 B, s. 910. Obrukbara persedlar må efter direktionens bepröfvande från inventarieförteckningen afföras. SFS 1907, Bih. nr 55, s. 4.
2) icke odlingsbar; förr äv.: icke uppbrukad, icke odlad; jfr obruklig 3. Obrukbare Kärr och Måssar. PH 3: 1758 (1741). Våra Lappska fiell utgöra en tredje del af Sverje, der kan ingen Säd växa, derföre äro de och helt obrukbare. Linné FörelDjurr. 5 (1748). Obrukbara gruskullar. BygdFolk 1: 371 (1927).
Avledn.: obrukbarhet, r. l. f. särsk. till 1. Murberg FörslSAOB (1791).
OBRUKLIG, adj.; adv. -a (†, Linc. Rr 4 a (1640), Hamb. (1700)), -en (†, ConsAcAboP 1: 531 (1652)), -t (knappast br., Möller (1790), Lindfors (1824)). (obruck- 1561. obruk- 1640 osv. obruke- 15571805. -liget, n. 1722. -ligit (-lighit), n. 15871796)
1) (†) oanvändbar, obrukbar. G1R 27: 286 (1557). Förbrände, söndrige och obrukelige .. Fönster Gardiner. HusgKamRSthm 1759, s. 545. AtlFinl. 23: 9 (1899).
2) icke bruklig l. gängse l. (allmänt) förekommande l. praktiserad; särsk.: som kommit ur bruk, föråldrad. Helsingius Hh 7 a (1587). Efter .. (Kristofers landslag) för des mörka och nu obrukeliga ord af allom icke så lätteligen förstås kan. HC11H 15: 56 (1697). Hvad som är brukligt och riktigt i en stilart, kan vara obrukligt och obrukbart i en annan stilart. Wulff HistTemp. 7 (1900).
3) (†) icke odlingsbar; äv.: icke odlad; jfr obrukbar 2. Amer. 8 (1675). Skulle å Städernas ut- eller Byemark slike obrukelige ställen finnas, som .. (genom uppodling) nyttige göras kunna, åligger då Magistraten at therom anstalta. LandtmFörordn. 160 (1741).
4) (†) ss. adv.: på ett sätt som innebär ett missbruk l. ett oskick l. en grov förseelse o. d.; jfr o- 2. Linc. A 4 b (1640). ConsAcAboP 1: 531 (1652).
Avledn.: obruklighet3~200 l. ~002. (obru´klighet Weste), r. l. f. särsk. till 2. Ordets obruklighet. Murberg FörslSAOB (1791).
OBRUKT, se obrukad.
OBRUNNEN, p. adj. [fsv. obrunnen] (mera tillf.; se dock slutet) som icke brunnit. Dalin (1853). särsk. (fullt br.) lant. om gödsel; jfr brinna 4. Berch Hush. 170 (1747). Gödseln kommer ut på åkern så godt som obrunnen. Hellström NorrlJordbr. 290 (1917).
OBRUTELIG, se obrottslig.
OBRUTEN. (obrottne, pl. best. 1544) [fsv. obrutin] särsk.
1) som icke brutits (l. slitits) av l. sönder.
a) (mera tillf.) i eg. anv. Helsingius (1587; bet. oviss). Stiernhielm Arch. A 4 a (1644). Två lansar voro obrutne. Cronholm Lig. 26 (1839).
b) bildl.: icke krossad l. ”knäckt” l. tillintetgjord o. d.; särsk. om (person med hänsyn till) hälsa, andliga l. fysiska krafter, livsvilja, mod o. d.: icke nedbruten, oförsvagad o. d.; jfr bruten 6. Lehnberg Pred. 2: 356 (c. 1800). Så länge hans helsa var obruten. Hwasser VSkr. 1: 45 (1852). Obrutna voro ännu själsförmögenheterna, medan de kroppsliga krafterna började aftaga. 3SAH 4: 101 (1889). Lagerlöf Top. 146 (1920). särsk. (†) med nedsättande bet.: varmed man icke fått makt; opåvärkad av det goda, syndfull; rå, okultiverad, ohyfsad. Ekman Siönödzl. 311 (1680). (T.) Ein roher Mensch, (sv.) en obruten, ohyfsad karl. Lind 1: 1281 (1749). Här herrska ibland oss allahanda obrutna lustar, girighet, högmod .. och andra. Nohrborg 816 (c. 1765). En almän och ännu nog obruten grofhet i seder och samlefnad, giorde (på 1500-talet) tankesätten hårda. Schönberg Bref 1: 254 (1778). (Det) är .. hos hvarje menniska äfven i kristenheten en obruten natur, som beherskar henne, ett jordiskt sinne, ett lögnaktigt, sjelfviskt väsende. Rudin 1Evigh. 1: 127 (1871, 1878).
2) om sigill resp. om ngt förseglat l. slutet l. inpackat o. d.: icke bruten; icke öppnad; jfr bryta 4. Är insiglet obrutit? Bel 17 (Bib. 1541; Apokr. 1921: Äro sigillen orörda?). Obrutet bref, testamente. Murberg FörslSAOB (1791). Jag har en obruten (kort-)lek med mig. Siwertz Sel. 2: 100 (1920).
3) (†) om byggnad: icke riven?, som icke fått förfalla?; jfr bryta 8. (Ehuru klostren) waridt haffua vthi stort misbruk, lickuäl om husen hade stååt obrutin, kunna the wendas til itt Christeligit bruk. KOF 1: 349 (1575).
4) (numera föga br.) om bärg l. (del av) gruva o. d.: vari sten l. malm icke (längre) brytes, obearbetad, oexploaterad; jfr bryta 9. Wäggerne (i gruvan) ther gode streck finnes, them lather thu igenn ståå obrottne. G1R 16: 618 (1544). Rinman 1: 687 (1788). Grufvans obrutna delar. SFS 1884, nr 24, s. 19. Ännu obrutna gruvor. Östergren (1933).
5) om mark: varur man icke uppbrutit stenar o. stubbar o. d., ouppodlad; äv. om väg: icke röjd l. banad; äv. mer l. mindre bildl.; jfr bryta 10 o. 11. Femtonhundratalets svenska språk är för forskaren en obruten mark. 3SAH 6: 387 (1891). (Genom enskiftet) gafs impulsen till en uppodling i stor skala af den myckna hittills obrutna jorden. Fahlbeck JordbrAfk. 16 (1893). Lekmannapredikantens bana var (på Rosenius' tid) ännu obruten i vårt land. KyrkohÅ 1930, s. 239.
6) (i sht i fackspr.) icke avdelad i skilda delar l. partier; icke böjd i vinkel (l. vinklar); som icke avbrytes av mellanrum l. öppningar l. upphöjningar o. d.; som bildar ett sammanhängande helt (särsk. en sammanhängande rät linje l. plan yta); jfr bryta 2022. Arnell Moore LR 2: 103 (1830). Profilen i detta hufvud är tydligen icke en ideal-profil, hvars kännemärke ju är, att näsa och panna bilda en obruten linie. Rydrerg RomD 123 (1877). Promenaddäcket sträcker sig obrutet från fartygets ena ände till den andra. TT 1894, Allm. s. 276. Den .. hafsvik, i hvars innersta del Mälaren har sitt utlopp .., erbjuder .. icke en öppen och obruten vattenyta. Den är fylld af en otalig mängd större och mindre öar. Sthm 3: 309 (1897). särsk.
a) fys. om ljusstråle: som passerar en gränsyta mellan två brytande medier utan att undergå ngn riktningsändring; jfr bryta 21 b. Duræus Naturk. 125 (1759). Moll Fys. 4: 57 (1901).
b) med abstrakt huvudord l. mer l. mindre bildl.: oavbruten, sammanhängande, kontinuerlig. De mathematiske vetenskaper äro tvungne .. till en obruten ordning uti deras gång. Höpken 1: 177 (1753). Den s. k. Sjörupsgrenen af ätten Bååth, som i obrutna led kan följas från 1405. SvD(A) 1917, nr 341, s. 8. Att det var Lloyd Georges järnhårda diktatur som höll den inre fronten obruten i England. Hagberg VärldB 205 (1927); jfr 1 b.
7) språkv. om vokal: som icke undergått brytning (icke diftongerats); äv. om ordform innehållande dylik vokal; jfr bryta 22 d. Rydqvist SSL 4: 120 (1868). Svensson DiftongPalFörsl. 29 (1944).
8) (†) om språk: som icke förråder inflytande från främmande språk l. från ngn dialekt, ren, oförfalskad, oförvanskad; jfr bryta 28 o. 29. Man .. har vinlagt sig om .. at behålla en ren och obruten Svenska. Kolmodin QvSp. 1: B 3 b (1732). Gosselman Col. 1: 256 (1828).
9) (†) om löfte, avtal, lag, bud, fred l. laga ordning, stillestånd, vänskap o. d.: som man icke svikit l. kränkt l. överträtt; jfr bryta 34. HC11H 14: 12 (1660). Med Norrige, Dannemark och handlande Städerna kring Östersjön bibehölls vänskapen aldeles obruten. Lagerbring 1Hist. 2: 664 (1773). Obruten lag, stadga, fred. Murberg FörslSAOB (1791).
Avledn.: obrutenhet, r. l. f. (mera tillf.) särsk. till 1 b o. 6. Östergren (1933).
OBRUTZLIG, se obrottslig.
OBRYDD. (†)
1) icke oroad l. störd; som lämna(t)s i fred. VDAkt. 1681, nr 68. (Han) fick (tredje dagen efter bröllopet) obrydd af främmande egna sig åt sina vänner och sin unga gemål. Afzelius Sag. X. 2: 38 (1866).
2) oförvillad l. ostörd av intryck l. tankar; obekymrad; obesvärad; icke nogräknad; sorglös. Först om morgonen, medan deras sinnen voro obrydde, läste .. (de egyptiska konungarna) ankomne bref och skrifter. SvSaml. 3—6: 102 (1765). Beträffande originaliteten af sina snillefoster var .. (Kexél) lika oförlikneligt obrydd. Atterbom Siare VI. 1: 228 (1852). NF 8: 583 (1884).
OBRYTBAR3~02, äv. ~20. särsk.
1) som icke kan brytas av l. sönder; äv. (om ngt hindrande, istäcke o. d.): som man icke kan bryta sig igenom; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Wikner Tank. 38 (1872). Alla andra .. ostkusthamnar ligga stängda af obrytbar is. SödermNyh. 1895, nr 23, s. 2. Rostfria, obrytbara Spiralfjädrar. SvD(A) 1922, nr 43, s. 5.
2) om mark: omöjlig att bryta; som det icke lönar sig att bryta; jfr bryta 10. Östergren (1933).
Avledn.: obrytbarhet, r. l. f. särsk. till 1. MeddSlöjdF 1884, s. 130.
OBRYTLIG, adj.; adv. = (†, SvTr. 4: 6 (1521)), -en (†, Biberg 2: 196 (c. 1820)), -t (föga br., Murberg FörslSAOB (1791), Atterbom 2: 141 (1827)). (o- 1640 osv. u- 1521. -elig 15211817 (i vers). -lig 1791 osv.) [fsv. obryteliker] särsk.
1) = obrytbar 1; numera nästan bl. (i sht i vitter stil, mindre br.) i jämförelser l. mer l. mindre bildl. Linc. (1640; under infragilis). En obeveklig och obrytlig omständighets-kedja. Atterbom Minn. 642 (1819). Johansson RödaHuv. 1: 107 (1917).
2) (†) = obrottslig 2. Een obrytelig lagh. RARP 10: 36 (1668). Så svär jag vid det som heligare är än sjelfva styx, vid mina obryteliga löften. Kellgren (SVS) 6: 11 (1770). En obrytlig pligt. Nyblæus Forskn. III. 2: 349 (1893).
3) (†) ss. adv.: obrottsligt (se obrottslig 3). SvTr. 4: 6 (1521).
Avledn.: obrytlighet, r. l. f.
1) (i sht i vitter stil, mindre br.) till 1. Murberg FörslSAOB (1791). Östergren (1933).
2) (†) till 2. Lagens, förbundets obrytlighet. Murberg FörslSAOB (1791). Biberg 2: 196 (c. 1820).
OBRÅKAD, p. adj. (obråka 1630. obråkad 1640 osv.) icke bräckt l. knäckt l. sönderbruten l. söndersmulad o. d.; numera bl. (tillf.) om lin l. hampa l. lera; jfr bråka, v. 2 a o. b. ÅngermDomb. 10/8 1630, fol. 26. Obråkadt lin, ler. Murberg FörslSAOB (1791).
OBRÄCKLIG, adj.; adv. -en (†, RP 11: 365 (1646)). (obräck- 17911908. obräcke- 17661791. obräke- 1646)
1) (numera bl. ngn gg i poesi) som icke kan brytas av l. sönder l. krossas o. d. Nicander GSann. 56 (1766; i bild). Obräckliga klubban af koppar. Lagerlöf HomOd. 140 (1908).
2) (†) ss. adv.: obrottsligt (se obrottslig 3). RP 11: 365 (1646).
OBRÄND, p. adj. [fsv. obränder]
1) icke uppbränd l. nedbränd l. förstörd l. svedd l. skadad gm eld l. hetta; jfr bränna, v. I 1, 5. Then andre (ryska hopen) skall drage ther som tilförende ähr obräntt, tvertt egenum landet ihn åth Räffle. G1R 29: 4 (1559). För hennes (dvs. solens) heta inge ting / Kunna bliffua obrände. AndelPs. 58 (1614); jfr Ps. 1695, 37: 3. Liken hade blifuit obrända nedlagda på den med gräs och plantor beväxta jordytan. Nilsson Ur. I. 1: 88 (1843). Kyrkorna lämnades obrända (vid ryssarnas härjningståg i Norrland 1721). Norrl. 5: 13 (1907).
2) i uttr. obränd aska, se aska, sbst. 1 e.
3) för att beteckna att ngt icke undergått en för ngt praktiskt ändamål avsedd behandling med eld l. hetta: icke bränd; jfr bränna, v. I 3. Obränt Tegel. Sylvius Curtius 605 (1682). Obränd svart Alunskiffer. Rinman 1: 40 (1788). Obrändt kaffe. SvD(A) 1917, nr 62, s. 5.
4) (numera bl. tillf.) icke märkt gm bränning; jfr bränna, v. I 4. Han målthe spannemål m[edh] en obrenndh skieppe. SkrGbgJub. 6: 470 (1601).
OBRÄNNBAR3~02, äv. ~20. (i fackspr.) icke brännbar (se d. o. 1). Stenpaperet är obrännbart. Murberg FörslSAOB (1791). SFS 1917, s. 1095.
Avledn.: obrännbarhet, r. l. f. Murberg FörslSAOB (1791).
OBRÄNNLIG. (-ligit, n. 1739) [fsv. obränneliker] (†) obrännbar. VetAP 1: 123 (1739). Nilsson Ur. 2: 16 (1862).
OBRÖTELIG, OBRÖT(T)ZLIG, se obrottslig.
Spoiler title