publicerad: 1924
BRUTEN brɯ3ten2, p. adj. -tet; -tne, -tna. adv. -TET (föga br., CVAStrandberg 4: 145 (1857; i bet. 8), Hahr ArkitH 104 (1902; i bet. 3)). (om formerna se under BRYTA)
Etymologi
1) (†) motsv. BRYTA 2; om metall som erhållits gm sönderbrytning af däraf gjorda föremål: nedskrotad, skrot-. En hop brottit sölff. GR 16: 498 (1544). Brutit Smijde (af guld). Stiernhielm Arch. M 1 a (1644). Gammall bruten kiättelkoppar. VDAkt. 1696, nr 203. Utom det arbetade och brutna Silfret .. brukade våre Förfäder mycket främmande mynt. Berch PVetA 1753, s. 11. VDAkt. 1793, nr 83.
2) [eg. bildl. anv. till BRYTA 2] (†) stympad, fragmentarisk; lösryckt, bestående af lösryckta stycken; osammanhängande. Igenom det, at vij förlora så många länkor af kädjan, så blifver vårt förstånd brutit och ofulkomligt. SedolärMercur. 1: nr 19, s. 5 (1730). De brutna stycken, Strabo, Plinius och andre bevarat åt oss om Pytheas'resa. Strinnholm Hist. 1: 12 (1834). Svedelius Statsk. 3: 298 (1869).
3) motsv. BRYTA 20: som går i vinkel l. vinklar l. som är delad i mot hvarandra i vinkel löpande l. liggande l. mot hvarandra rörliga delar o. d.; särsk. i uttr. bruten linje, linje sammansatt af två l. flera räta linjer som bilda vinkel med hvarandra, sicksacklinje; bruten trappa, (byggn.) trappa byggd i två l. flera armar; brutet tak (o. d.), tak (o. d.) som består af två i trubbig vinkel mot hvarandra ställda plan, mansardtak. Brutna tak. König Mec. 95 (1752). Brutna trappor. Stål Byggn. 2: 25 (1834). Antennerna (hos getingsläktet äro) trådformiga, brutna. Dahlbom Insekt. 269 (1837). De snöhöljda åsarne tecknade sig i brutna linier mot den svartblå himlen. Rydberg Frib. 36 (1857). Dörrarna (till altarskåpen) äro (stundom) .. brutna så att de kunna hopvikas. Hildebrand KyrklK 104 (1875). PT 1908, nr 257 B, s. 1 (om tak). — jfr RYGG-, VINKEL-BRUTEN.
4) motsv. BRYTA 20 a (äfv. med anslutning till 22); om jordyta, terräng o. d.: ojämn, kuperad, backig, bergig. Svåra marscher i bruten terräng. Landet är Bärgigt, brutit och brandt. Amer. 12 (1675). Syriens brutna landskap med dess ständigt vexlande berg och dalar. Svensén Jord. 156 (1885). Det .. djärvt brutna berglandet. Högberg Utböl. 1: 54 (1912). — jfr SMÅ-BRUTEN.
5) motsv. BRYTA 22: delad, sönderdelad; söndersprängd, sönderskuren, splittrad; brusten, sönderbrusten; äfv. bildl.; äfv.: sammansatt (af hvarandra motsatta l. med hvarandra kontrasterande delar l. beståndsdelar o. d.). Elfvens .. bölja / Hvälfves sorgligt mot dess brutna brädd. Stenhammar 76 (1794). Siljan (har) en något bruten och oregelbunden form. LbFolksk. 261 (1890). Det (ligger) .. något brutet och halft öfver hela utvecklingen i detta drama. Söderhjelm Runebg 2: 471 (1906). Vår brutna skärgård. 2NF 24: 1462 (1916). — särsk.
a) (i sht mat.) som utgöres af l. bildar ett bråk; särsk. i uttr. brutet tal, bråk(tal). Et Brååk eller ett brutet taal. Aurelius Arithm. E 1 b (1633). Quatuor species i hela och brutna tal. Hof Underr. 73 (1766). Brutna .. potentzer. VetAH 1801, s. 31. Brate SvSpr. 97 (1898).
b) mus. i uttr. brutet ackord, ackord hvars toner icke anslås samtidigt utan efter hvarandra, arpeggio. Höijer MusLex. 31 (1864). Vid (den kontrapunktiska) rörelsen i fjärdedelar (äro) .. brutna ackord .. förbjudna. Berg Jadassohn 41 (1901).
c) språkv. om exspiratorisk l. musikalisk accent, intensitet l. tonalitet: sammansatt, cirkumflekterande. Noreen Pros. 12 (1897). Såväl stötsom glidtonen kan .. indelas i obruten och bruten. Svahn LbMuntlFöredr. 128 (1903).
d) [efter t. gebrochener humor] estet. i uttr. bruten humor, humor med starkt inslag af tragisk stämning. Wirsén i 3SAH 2: 548 (1887). Den skärande ”brutna” humorn, som försöker ett löje vid livets djupast allvarliga ögonblick, lastens gräsligheter. Wrangel Dikten 172 (1912).
6) motsv. BRYTA 23 a; om person (l. kropp o. d.) l. om hälsa o. krafter o. d.: nedbruten, försvagad, tillintetgjord, ”knäckt”; om person äfv.: som förlorat kroppens l. själens spänstighet, kraftlös, viljelös, sjuk. Han återvände med bruten hälsa. Bruten till kropp och själ. Bruten af ålder, af sjukdom, af sorger. Tidigt bruten. Job, som nu allareda aff förelupne Olyckors Kundskap .. til sine Kraffter brutin war. Emporagrius Flemming 24 (1651). En menniska, så sjuk .., så bruten. Almqvist AmH 1: 212 (1840). En bruten och förlamad kropp. Quennerstedt IndSold. 83 (1887). Från den dagen (då han dömdes) var din fader en bruten man. Ahrenberg StRätt 83 (1899). — jfr ÅLDER-BRUTEN.
7) motsv. BRYTA 23 (a); om röst, ngn gg om ton o. d.: brusten, som saknar klang l. styrka, svag, oklar, darrande. Hon läste med en af gråt bruten röst. Medh bruten röst och suckan. UHiärne Vitt. 126 (1665). Den brutna, förstörda stämman, som dock ännu ägde välljud. PT 1905, nr 167 A, s. 3. Din sång har alla smärtans brutna toner. Karlfeldt FlPom. 113 (1906). Rösten är (vid andnöd) bruten. Löwegren Hippokr. 1: 81 (1909); jfr 9 b. — jfr MÅL-BRUTEN.
8) motsv. BRYTA (28 o.) 29; om uttal l. uttryckssätt o. d. l. om språk o. d. (som ngn talar): brytande på ett annat språk; icke idiomatisk, inkorrekt, dålig. Han talade en bruten tyska. Kurck Lefn. 53 (1705). Dessa bref hade han .. upsatt .. på sin brutna Finska. Dalin Hist. III. 2: 261 (1762). På sitt brutna språk sade .. (indianerna): ”Småningom, mycke vatten!” Nyblom Hum. 179 (1874). (†) Deras Engelskt brutna Svenska. Gosselman Sjöm. 2: 39 (1839).
9) (föga br. utom i b) motsv. BRYTA 31: afbruten; ojämn, olikformig. Stilen (i minnestalet) .. har .. blifvit bruten och hoppande. JournSvL 1797, s. 67. — särsk.
a) (†) om meter: blandad; om strofform o. d.: bestående af omväxlande långa o. korta versrader. (Versens) brutna meter. Kellgren (1786) i SAD 1: 443. De förträffliga stycken Leopold lemnat i det brutna versslaget. LMEnberg (1831) hos Leopold 4: XXXIV. Dens. SvSpr. 416 (1836).
b) (i sht i högre stil) om ljud, ord o. d.: afbruten, stammande; osäker, trefvande; osammanhängande. Ehrenadler Tel. 528 (1723). Ljufva suckar, brutna ack! / Är allt det språk, hans kjusning mäktar. Stagnelius (SVS) 1: 174 (c. 1815). (Han) framstötte några brutna meningar. CFDahlgren 4: 269 (1831). Nu hördes några brutna ljud .. ifrån den inre kammaren. Almqvist Grimst. 30 (1839). De brutna satserna (tala) ett övertygande språk. Gauffin Larsson 2: 61 (1908).
10) (i sht i fackspr.) motsv. BRYTA 31 b; om färg: uppblandad (så att den fått en annan nyans), nyanserad. Rene och brutne Couleurer. Carlberg SthmArchitCont. D 3 b (1740). TT 1877, s. 34.
Afledn.: BRUTENHET, r. l. f. särsk.
1) till BRUTEN 6. Frey 1850, s. 442. (Dikten) ger ett starkt vemodigt intryck af .. (skaldens) brutenhet. Wrangel TegnSläktm. 279 (1913).
2) till BRUTEN 7. En röst, hvars brutenhet ännu besegrades af en återvändande välklang. Atterbom Siare VI. 1: 31 (1852).
Spoiler title
Spoiler content