SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OFFENDERA, v. -ade. jfr OFFENDATION, OFFENS, OFFENSION.
Etymologi
[jfr t. offendieren, eng. offend, ffr. offendre; av lat. offendere, stöta emot, misslyckas, förolämpa, av ob-, mot, omkring, o. fendere (anträffat bl. i ssgr), stöta. — Jfr DEFENDERA]
(†)
1) förolämpa, förtörna, förarga; förnärma, förtreta; såra; i pass. äv.: taga anstöt (av ngt); äv. refl.: förarga sig, taga anstöt. Jagh tror han skal icke offenderas af ringa drögsmål. Gustaf II Adolf 513 (1625). At ingen må understå sig at utmana någon til Duell och enewiges kamp, ehuru högt och swårligen han kunde wara på ett eller annat sätt offenderad. Schmedeman Just. 767 (1682). (Det vore) svårt något deraf at ändra och så moderera, at icke entå Dr. Celsius skulle finna något, hvaraf han sig offendera kunde. Schück VittA 4: 610 (i handl. fr. 1726). Cannelin (1921).
2) angripa. Aldenstund .. (konungen i Spanien) de facto hafver oss offenderat och taget någre skeepp bort. RP 2: 159 (1632). Porath Pal. 1: C 2 b (1693).
Spoiler title