SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
OGEN ω3~je2n l. (i bet. 3 numera nästan bl.) OGIN ω3~ji2n, adj. -are. adv. -T (SthmTb. 7/7 1587, osv.).
Ordformer
(ogen (-gie-, -gje-, -ee-, -nn) i bet. 1 1604 osv., i bet. 2 16911734, i bet. 3 15551925. ogin (-ij-) i bet. 1 16261828, i bet. 3 1614 osv.)
Etymologi
[fsv. ogen (i bet. 1 o. med bet.: opassande, olämplig, orimlig, motbjudande); till GEN, adj.]
1) om väg o. d.: icke gen; på vilken man för att komma till ett visst mål måste tillryggalägga en sträcka som är avsevärt längre än det kortaste avståndet till målet i fråga; alltför lång. En ny Almenninge wägh .., den ogenere ähr, än den gamble. BråboDomb. 16/7 1604. Söka sig fram på besvärliga och ogena stigar. Östergren (1933). — särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. om metod o. d. 1VittAH 4: 403 (1780; om läroväg). Öfvergången från Förvillelsen til Sanningsbegäret är både lång, ogen och törnbevuxen. LBÄ 11—13: 106 (1798). En ogen metod. Dalin (1853). Östergren (1933).
2) (†) som vållar avsevärda svårigheter, obekväm, ovig. Dhet är mycket swårt och ogeent både för wår kyrckioheerde och oss åboar i Östugu sochn, att han icke haf(ve)r prästegårdh eller stombn at boo på in i sochnen. VDAkt. 1691, nr 21. Ådraga EKM. och vårt kiära fädernesland äfventyrliga och ogena påfölgder. 2RA 3: 649 (1734).
3) ohågad att hjälpa l. att tillmötesgå framställda önskningar (numera särsk. där detta skulle kunna ske utan större ansträngning l. uppoffringar), otjänstvillig, ovillig; stundom: snål, ogenerös; äv. i utvidgad l. bildl. anv.; ofta om sätt, tonfall, svar o. d.: som uttrycker l. visar oginhet l. ovänlighet l. brist på tillmötesgående. Sades och Rothemesterne till att de medh flijt skulle drijffwe och vthfordre sam[m]e hielp, Och der någre funnes som swarede ogent, skulle de giffwe sådant Slotzloffwen tilkenne. SthmTb. 7/7 1587. Finnes någon Huusbonde eller hans Skattebonde så ogeene sin emillan, at dhe (osv.). Stiernman Riksd. 1257 (1655). Om någon ting skal kunna göra en Partisan envis i sin sats, så är det et ogent och hårdt bemötande. Posten 1768, s. 343. En gästgifvare, som visade sig ganska tvär, trumpen och ogen. Lilljebjörn Minn. 13 (1874). (Den nye utrikesministern) svarade först i en ogen och afvisande ton. Odhner G3 2: 78 (1896). I något enstaka fall kan markägaren .. anses vara ogin vid elektriska ledningars framdragande. SvNat. 1916, s. 77. (†) Han skal förhandle med för:te hugxter karer, at the vele lathe befinne sig välvillige och icke alt för mykit ogene med sinn lön (dvs. alltför ovilliga att visa tillmötesgående vid lönens fastställande). G1R 25: 238 (1555). — särsk. (†) om klimat l. väder l. årstid (med hänsyn till vädret): ogynnsam, dålig. (Det) räknas för en ganska ogen vår, när man ej på vinter-talet sådt alt vår-sädet, undantagande brå-korn. VetAH 1755, s. 191. Vårt kalla och, at jag så må säga, ogina climat, för denna sjukdoms behandlande. Därs. 1801, s. 4. Vi hafva sedan haft samma slags ogina väderlek, som vi hade i Tyskland. Berzelius Brev 12: 34 (1845).
Avledn.: OGENHET l. (i bet. 2 numera nästan bl.) OGINHET, r. l. f.
1) till 1. Weste (1807).
2) till 3. Stiernman Com. 3: 308 (1665). Oginhet med hempermittering äventyrade strömmingsfisket? UNT(A) 1943, nr 56, s. 4 (rubrik).
OGINA, f., anträffat bl. i den oblika formen ogino (ogine). (†)
1) [jfr fsv. ogen, opassande, olämplig o. d.] onyttigt, ovidkommande prat. Een munkräpla talar mykin ogino. LPetri Sir. 21: 25 (1561; Vulg.: ad rem non pertinentia).
2) till 3: oginhet. När mann slijk ogijne aff them (dvs. präster som icke vilja hysa knektar) hörer och förnimmer. G1R 16: 768 (1544).
Spoiler title