publicerad: 1950
OMEDELBAR ω3~medelba2r, äv. 3~200 (omedelba´r Weste; jfr Kock Akc. 2: 60 (1884)), adj. -are. adv. -T.
Etymologi
1) som utan mellanled är förbunden l. har samband med ngt; som sker l. äger rum l. försiggår l. värkar o. d. utan förmedling av ngn l. ngt l. utan omvägar l. mellanhänder o. d.; direkt. Ekman Siönödzl. 333 (1680). Orden äro .. tankarnas omedelbare, men tingens medelbare tecken. Hof Skrifs. 9 (1753). Sjöar kallas de större .. vatten, som .. icke hafva omedelbart sammanhang med hafvet. Berlin Lsb. 340 (1852). Den omedelbara dödsorsaken var någon sjukdom i levern; den ursprungliga var förborgad. Hallström Händ. 93 (1927). — särsk.
a) (i fråga om ä. förh.) om undersåte o. d.: direkt underställd viss överhet o. d. Ekelund 1FädH II. 1: 203 (1830). jfr RIKS-OMEDELBAR.
b) statsv. i fråga om val- (sätt): varvid valet förrättas direkt av de röstberättigade (utan elektorer), direkt. Anckarsvärd o. Richert FörslNatRepr. X (1830). SFS 1866, nr 27, s. 16. Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Därs. 1907, Bih. nr 26, s. 7.
c) jur. om besittare l. besittning (se d. o. 1 a): som innehar ngt resp. som innebär att ngt innehas av ngn utan mellanhand (med l. utan äganderätt). 2NF 3: 106 (1904).
d) jur. om rättsförhandling, bevisning o. d.: som äger rum direkt inför domstolen o. som utan förmedling av protokoll lägges till grund för dom. Örbom FrågRättegOrdn. 18 (1881). Minnesskr1734Lag 1: 400 (1934).
e) i sht filos. om åskådning, förnimmelse, föreställning, kunskap, visshet, kännetecken o. d.: som sker utan förmedling av ngt l. som icke härledes ur ngt; direkt given; naturgiven. VStyckUplKantPhilos. 25 (1798; om föreställning). Geijer I. 5: 148 (1811; om visshet). Lindblom Log. 11 (1836; om kännetecken). Boström 2: 79 (1838; om kunskap). Hvarje föreställning förutsätter .., att dess innehåll förut varit till i omedelbar åskådning. Schéele Själsl. 200 (1895). jfr (†): Tyngden är en kropparnas omedelbara egenskap. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. om värklighet: primär, förstahands-; naturgiven; jfr 3. Larsson Kunsk. 130 (1909). Siwertz JoDr. 112 (1928).
f) log. om slutledning: vid vilken slutsatsen härledes ur en enda premiss. Lindblom Log. 177 (1836). 3NF 17: 1320 (1932).
g) (numera mindre br.) språkv. direkt (se d. o. 5 f). Ackusativen eller det omedelbara Objektets kasus. Enberg SvSpr. 85 (1836). Beckman SvSpr. 116 (1904).
h) (†) i uttr. egen omedelbar angelägenhet, angelägenhet som direkt angår en själv. Wallquist EcclSaml. 1—4: 263 (1764).
2) [specialanv. av 1] som i tiden följer (l. föregår) ngt annat l. nuet utan tidsmellanrum; ögonblicklig; direkt förestående; ofta ss. adv.: utan tidsmellanrum; genast, strax. Omedelbart efter l. före (ngt), förr äv. (i utvidgad anv.) omedelbart under ngt, mitt under ngt. Geijer Häfd. 46 (1825). Atterbom Minnest. 2: 232 (1855: under). Gå aldrig i badet, .. omedelbart efter sedan du ätit! LbFolksk. 76 (1890). Stridsgaser med omedelbar verkan. TrängRegl. 1940, s. 264. Nu, omedelbart och i ett sammanhang. Holm 3BevO 227 (1948).
3) [utvecklat ur 1 (e)] om person, egenskap, konst- l. litteraturalster o. d., i sht förr äv. om kultur o. d.: som låter tankar l. känslor o. d. framträda utan reflexion l. förkonstling o. dyl. l. som utmärkes av ursprunglig o. oreflekterad naturlighet; oreflekterad; okonstlad, naiv; naturlig; (natur)frisk. Den omedelbara grekiska bildningens upplösning. Boström 2: 15 (1838). Han sa, att du är en så'n omedelbar och naturfrisk företeelse. Lundquist Småfl. 20 (1891). Dristiga och omedelbara målerier. 2NF 6: 794 (1906). Hellström RedKav. 280 (1933).
Avledn.: OMEDELBARHET, r. l. f. [jfr d. umiddelbarhed, nor. umiddelbarhet, t. unmittelbarkeit] egenskapen l. förhållandet att vara omedelbar.
1) till 1 (o. 2). KyrkohÅ 1908, s. 183 (c. 1780). särsk. jur. till 1 d, i fråga om rättegångsförfarande. Örbom FrågRättegOrdn. 78 (1881).
Ssg (till omedelbarhet 1 slutet): omedelbarhets-princip(en). [jfr d. umiddelbarhedsprincip, t. unmittelbarkeitsprinzip] jur. princip(en) om omedelbarhet vid rättegång. Örbom FrågRättegOrdn. 19 (1881).
Spoiler title
Spoiler content