SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
OMEN ω4men, äv. å4men, n.; best. -et l. ominet; pl. = (Linder Regl. 103 (1886) osv.) l. (med lat. böjn.-änd.) omina (Isogæus Segersk. 959 (c. 1700) osv.).
Etymologi
[jfr t. o. eng. omen; av lat. omen (gen. -inis), av ä. lat. osmen; av omtvistat urspr.]
händelse l. företeelse l. förhållande o. d. som uppfattas ss. (eg. på ett övernaturligt sätt) förebådande ngt som skall ske; förebud; varsel; tecken; äv. om (det språkliga uttrycket för) förhållandet att en viss händelse l. företeelse osv. förebådar ngt visst; förr äv. i uttr. omen till ngt, förebud om ngt. Gott, dåligt omen, som förebådar ngt lyckligt resp. olyckligt. OxBr. 3: 52 (1623). Rudbeck Bref 388 (1702: til). De siunga såsom gissnings vis, hvad de som äro i deras hvardags koja hafva för händer och om de hitta på detsamma, räknas det för et lyckligit omen. Fiellström Björnaf. 21 (1755). Ominet kan vara format som ordstäv. Skåda händer — spörja dödsfall. EtnolStHammarstedt 92 (1921). Wägner Lagerlöf 1: 43 (1942). jfr Eskeröd ÅrÄring 55 f. (1947). — jfr OLYCKS-OMEN.
Ssgr (i sht folklor. o. rel.-hist.): OMEN-FÖRESTÄLLNING~1020. jfr föreställning, sbst.1 11 b. FoF 1918, s. 206.
-TRO, r. l. f. tro på omen. FoF 1924, s. 4.
-TYDNING. tydning av omen. IllRelH 131 (1924).
Avledn.: OMINERA, v. [jfr t. ominieren; av lat. ominari, ominare] (†) förutspå l. förutsäga (ngt); äv. med indirekt refl. personobj. Grubb 757 (1665). Man ominerade sig hugneliga tidningar. Ekman Dagb. 62 (1788). Ekbohrn (1904).
OMINÖS104, adj. (förr äv. -eus) [jfr t. ominös; av fr. omineux (f. -euse); jfr eng. ominous; av lat. ominosus] som innebär l. är förbunden med omen; förebådande; ofta pregnant: som innebär ett dåligt omen; olycksbådande; äv.: betänklig, oroväckande. Spegel Dagb. 11 (1680). Det vore kanske betänkligt att börja ett Lexikon med ett så ominöst ord (som abrakadabra). 3SAH XLVIII. 2: 305 (1845). Det ominösa (i Darwins bevisföring) .. är att han, som först förnekat ändamål, nu argumenterar efter ändamål. Quennerstedt Agnost. 32 (1888); jfr slutet. Det ominösa första gökropet. FoF 1918, s. 208. särsk. i utvidgad anv.: viktig, betydelsefull (se d. o. 4); numera företrädesvis med pejorativ innebörd: fatal, ödesdiger, olycksbringande o. d. Sedan Luthers tid har Vettenskapen ej haft en sådan ominös tidepunkt (som nu). Tegnér (WB) 7: 363 (1833). Det var .. (Johan Pettersson) som oförsiktigt nog haft skolmössa den ominösa kvällen (då polisen observerade gymnasisterna vid slagsmålet). Swensson Willén 152 (1937).
Spoiler title
Spoiler content