SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1950  
ORDENTLIG ordän4tlig, adj. -are; adv. = (†, Helsingius (1587), Cellarius 150 (1729)), -A (†, FörsprEbr. (Bib. 1541), VDAkt. 1783, nr 159), -E (†, Svart G1 97 (1561), Holof. 5 (c. 1580)), -EN (G1R 18: 253 (1547), Östergren (1934)), -T (Juslenius 343 (1745) osv.).
Ordformer
(ordent- (-änt-) 1541 osv. ordente- (-änte-) 15611834. årdennt- 1593. -lich- 1651 (: ordentlichervijss). -lig(h) 1541 osv. n. sg. -liget 1749. n. sg. -lig(h)it c. 15501760)
Etymologi
[jfr d. ordentlig; av t. ordentlich, av mht. ordenlich, avledn. av orden (se ORDEN); med avs. på t-inskottet jfr EGENTLIG, OFFENTLIG]
— jfr LAG-, O-, UTOM-, ÖVER-ORDENTLIG.
1) som göres l. sker med l. utmärker sig gm ordning o. reda, ordnad, riktig; ss. adv.: med ordning o. reda, rätt, riktigt, omsorgsfullt. Ludvigsson Norman 5 (c. 1550). Tempeus Messenius 94 (1612). Discipuli .. (skola) lära (latinska) vocabula, och dem uti skrifbook ordentligen anteckna. Thyselius Bidr. 47 (1637). Sedan hon släckt trappljuset och sett till att porten var ordentligt stängd. InnanBörj. 20 (1921). Kassören (vid barnhuset) .. åligger: .. att föra ordentlig bok och räkning över barnhusets inkomster och utgifter. SFS 1938, s. 411; jfr 5. jfr: När en Siäl kommit til denna Lycksalighet (dvs. att äga dygd), är alt hos henne ordentligt. Mörk Ad. 2: 268 (1744); jfr 3. — särsk.
a) (†) förbunden med ordning o. reda. Den ene skall vara regelbunden til minsta plagg och tima: Den andre nyttiar en ordentelig frihet. Dalin Arg. 2: 428 (1734, 1754).
b) (†) ss. adv., i fråga om muntlig l. skriftlig framställning, övergående i bet.: utförligt; äv.: tydligt. Ludvigsson Norman 31 (c. 1550). Sedan Jesus ordenteligen förestält sina tolf Apostlar, huru de sig förehålla skulle. Bælter JesuH 4: 435 (1757).
c) (föga br.) om tid: rätt, riktig. Lindfors (1824). Komma i ordentlig tid. Sundén (1888).
2) om person: som i sitt levnadssätt l. uppträdande o. d. iakttager ordning l. reda l. regelbundenhet; noga, punktlig, skötsam; anständig, välartad, hederlig; ”hygglig”; äv. om uppförande l. beteende o. d.; äv. ss. adv. Polacherne sielfve .. äro (icke) alt för ordentligit folk. HT 1889, s. 49 (1710). När Menniskjan lefver hyggeligt och ordenteligt så (osv.). CAEhrensvärd Brev 2: 54 (1795). Den ordentlige betalaren är herre öfver andras pung. Granlund Ordspr. (c. 1880). En av de flitigaste av kamraterna, exemplariskt ordentlig, spartansk i sitt levnadssätt. Karlfeldt Tank. 161 (1930). — särsk. (†) övergående i bet.: måttfull, måttlig. (Han) skal hålle sigh ordentligh med maat och dryck. BOlavi 5 b (1578). Hålla ett ordentligt bord: (lat.) uti cibo l. victu liberali, nec lauto nimis nec sordido. Lindfors (1824).
3) som är sådan den bör vara, som är i gott stånd, bra; som gör skäl för benämningen, värklig; riktig, ”rejäl”. Bleeff låfuat: .. nya ordenteligare benckiar öfuer heela kyrckian. Murenius AV 12 (1637). (De första kristna) hade ännu inga egna ordentliga Tempel eller Kyrkor. Möller Kyrkoh. 82 (1774). Om Susanna en gång gifter sig, så måste det vara med en man, som har ordentlig tjänst och fast lön. Cederschiöld Riehl 2: 97 (1878). Han åt ute ett ordentligt mål om dagen. Hallström Than. 151 (1900).
4) fullständig, värklig, riktig, formlig (se FORMLIG, adj.2 3); ss. adv.: rent av, bokstavligen (ofta placerat framför predikatet, då detta icke utgöres av ”är” l. ”har”); äv. övergående i bet. av ett förstärkningsord: kraftig, stor, mycken, grundlig, ”duktig”, äv. ss. adv. I går hade jag ordentelig feber. Leopold (SVS) 2: 93 (1778). Jag har gjort mig så artig .. att jag har ordenteligt fått beröm af Albertine. 2Saml. 3: 26 (1805). Han anfaller som en ordentlig hund. Fahlcrantz 2: 231 (1826, 1864). Solen ordentligt gassade. Klinckowström BlVulk. 1: 45 (1911). (De) måste sätta sig upp på britsarna för att kunna skratta ordentligt. Lagerlöf Mårb. 31 (1922). Under hela sökningen (efter fartyget) rådde ordentlig storm, ibland orkan upp till 36 sekundmeter. VFl. 1938, s. 165. — särsk.
a) ss. adv., övergående i bet.: i värkligheten, på allvar (jfr ALLVAR, sbst.1 1 b β). Det nordiska vår- och sommar-klimatet (är) aldrig .. att ordentligt räkna på. Atterbom Minn. 587 (1819). Bakom vedskjulet började vägen ordentligt. Sjödin StHjärt. 13 (1911).
b) ss. adv., övergående i bet.: lyckligt o. väl (jfr LYCKLIG 1 e slutet), gott o. väl. Om man fick en sådan (dvs. en minister) ordentligen hängd. Hedenstierna Kaleid. 25 (1884). (Hushållerskan) kunde .. inte sova, förrän hon visste, att herrskapet var ordentligt hemkomna. Lagerlöf Mårb. 100 (1922).
c) (†) i uttr. ngns ordentliga avsky, rent av föremål för ngns avsky; jfr AVSKY, sbst. 3. Mamsell Margrete har .. blifvit min ordentliga afsky. Almqvist AMay 89 (1838).
5) (numera knappast br.) som göres l. sker i enlighet med föreskriven l. hävdvunnen ordning l. regel, riktig, vederbörlig, tillbörlig; förr äv. ss. adv.: enligt föreskriven osv. ordning, på riktigt l. vederbörligt l. tillbörligt sätt. At thenne vthwälielse rätt och ordentligen tilgången wore. G1R 18: 253 (1547). The Piltar, som, efter ordenteligit förhör, utsedde blifvit at flyttas til Gymnasium. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. A 4 a. Döpelsen (är) kraftig, om den i nödfall förrättas af andra än Präster, ehuru dess förrättande ordenteligen dem allena tilkommer. Alnander Sal. 74 (1771). Adeln .. förnyade (på riksdagen 1644) löftet om rusttjänstens ordentliga fullgörande. HT 1922, s. 226. — särsk. (†) med anslutning till 7. Svart G1 97 (1561). Den som .. är .. ordenteligen .. kommen til Åldermans Ämbetet, skal derwid 2 åhrs tid förblifwa. Skråordn. 1720, s. A 4 b.
6) (mindre br.) som sker i behöriga former o. med iakttagande av vederbörliga formaliteter, formlig (se FORMLIG, adj.2 2), regelrätt; äv. ss. adv. Humbla Landcr. 97 (1740). En .. Påfvisk Legat medbragte .. ordenteligen den Helige Fadrens oheliga frisägelse. Schönberg Bref 1: 291 (1778). Fastän ordentligt stillestånd var mellan båda rikena ingånget (så osv.). Fryxell Ber. 8: 211 (1838). PT 1915, nr 203 A, s. 1.
7) (†) om ämbetsman l. ämbete o. d.: på lagligt sätt utnämnd resp. tillsatt, behörig; äv.: ordinarie (jfr 8); om syssla, tjänst l. tjänstgöring o. d.: som förvaltas l. göres i enlighet med givna bestämmelser, lagenlig. Theres rätte naturlige och ordentlige Öffrigheter. G1R 18: 241 (1547). Att vij ingen annen kalla eller antaga velom för vår ordenteliga kyrckioherde och siälasöriare. VDAkt. 1667, nr 261. (Läroståndet) bestod nu (under första århundradet) af åtskilliga Ämbeten, dels utom-ordentliga, dels ordentliga. Möller Kyrkoh. 80 (1774). Uti detta Herrans hus, (kommer) ordentlig Invigning till det heliga Predikoämbetet att förrättas. Hb. 1811, s. 173 (icke i senare upplagor). Den ordentliga sessionen (i Akademien) var förbi. Atterbom Minn. 132 (1817). Thomander 2: 461 (1860). — särsk. om trupp: reguljär. Fryxell Ber. 6: 192 (1833).
8) (†) vanlig, allmän; äv.: ständig, ordinarie; ss. adv.: i regel, i allmänhet, i vanliga fall; äv.: ständigt. Rudbeckius KonReg. 494 (1620). Biscopens ordentligh Sochen (dvs. prebendeförsamling) Rändämäki benemnd. BraheBrevväxl. II. 1: 177 (1660). Jag drog .. försorg om predikande och gudstjenstens förrättande, icke händelse-vis utan ordenteligen. VDAkt. 1774, nr 133. Athens ordentliga statsinkomster. Palmblad Fornk. 2: 540 (1845). Ibland mitt ordentliga umgänge funnos många älskvärda och förträffliga karakterer. Lundgren MålAnt. 1: 267 (1874).
9) (†) regelbunden, likformig.
a) om linje l. (plan) figur l. anletsdrag o. d.; äv. om rörelse: som sker utefter en regelbunden linje. Starar flygha i hopewijs, men förvthan ordning, men Tranorne mechta ordenteligen. Schroderus Comenius 152 (1639). En ordentlig Sexhörning. Mört Weidler 94 (1727). Hvilka ordentliga anletsdrag! hvilken skön växt! Grundelstierna Rol. 1: 109 (1807; om kvinna). Himlakropparnes ordentliga lopp. Meurman (1847).
b) i fråga om ordböjning: som följer de vanligaste böjningsmönstren. Heteróclita äro, hwilke ifrån then ordenteliga Declination afwika. Cellarius LatGr. 21 (1703). Lyth SvSpr. 40 (1848).
c) som kännetecknas av l. sker o. d. i riktig l. regelbunden ordningsföljd l. tidsföljd; äv.: regelbundet omväxlande, periodisk; ss. adv.: regelbundet. Een Epistel then tilhopa satt är aff mong stycker, och icke enahanda ordentligha handlar. FörsprEbr. (Bib. 1541; NT 1526: skickeligha); jfr 1. (De fem senare budorden) äro .. temmeligh ordentligh hwar effter annan stälte. Rudbeckius Luther Cat. 91 (1667). Det ordentliga sammanhang af orsaker och verkningar, som i naturens inrättning blifvit inlagt. Lehnberg Pred. 1: 58 (c. 1800). Trana Psych. 2: 98 (1847).
Ssgr: A (†): ORDENTLICHER-VIS, se C.
B (†): ORDENTLIG-VIS, se C.
C: ORDENTLIGT-VIS, adv. (ordentlicher- 1651. ordentlig- 1685. ordentligt- c. 17001911)
1) (föga br.) till 2. Man öppnar icke ordentligtvis dörrar med större fart, när man vet, att bräckliga föremål äro ställda här och där på golfven (t. ex. vid flyttningsstök). Björling CivR 167 (1908).
2) (†) till 5: på vederbörligt l. föreskrivet sätt. VetAP 1: 142 (1739). Utskrifningen förrättades ordentligtvis af Ståthållaren i hvart Län. Hallenberg Hist. 1: 145 (1790); möjl. till ordentligtvis 4.
3) (†) till 6: regelrätt, formligen. (Lindorm har) ordentlichervijss tillskrifvit (sin förlovade) .. och frieriet uppsagt. Ekeblad Bref 1: 84 (1651; rättat efter hskr.).
4) (†) till 8: i vanliga l. normala fall, i regel, i allmänhet. Ordentligit wijs weet menniskian intet sin tijd. Isogæus Segersk. 969 (c. 1700). SKN 1845, s. 19.
5) (†) till 9.
a) i god l. regelbunden ordning l. uppställning; jfr ordentlig 9 a. Spegel GW 37 (1685).
b) i fråga om ordböjning: på regelbundet sätt; jfr ordentlig 9 b. Trendelenburg GrSpr. Anm. 17 (1801).
Avledn.: ORDENTLIGHET, r. l. f.
1) (†) till 1, 5: ordning, reda; iakttagande av ordning o. reda; äv.: iakttagande av behöriga formaliteter (jfr 3). RARP 4: 241 (1649). Rådet (hade) ofelbart velat gifva sit närvarande giöromål (dvs. dömandet av Jesus) alt mögeligit skien af ordentelighet, för folkets skull. Bælter JesuH 6: 345 (1760). Lagerbring 1Hist. 3: 255 (1776).
2) till 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara ordentlig; äv.: iakttagande av ett ordentligt beteende l. uppträdande o. d. Magister Neander har .. med ogemen ordentelighet i alt sitt lefverne, gjordt sig öfver alt så distingverad och älskad, att (osv.). Linné Bref I. 1: 281 (1753). 3SAH 4: 123 (1889).
3) (†) till 6; konkret: formalitet. Det äro vissa ordentligheter som böra iakttagas. AdP 1789, s. 504.
4) (†) till 8: allmänt gällande regel. Isogæus Segersk. 969 (c. 1700).
5) (†) till 9.
a) till 9 b. Grammatisk ordentlighet. 2SAH 1: Föret. 28 (1801).
b) till 9 c. Brottet röjer .. en princip eller vilja, .. som stör eller i våda sätter samhällsorganismen och ordentligheten af det kretslopp, som för den samma är nödvändigt. Nyblæus Straffr. 63 (1879).
Ssgr (till ordentlighet 2; mera tillf.): ordentlighets-krav. Hans pedantiska ordentlighetskrav. Lamm StrindbgDram. 1: 218 (1924).
-vurm, r. l. m. vurm för ordentlighet. Levertin 11: 66 (1899).
Spoiler title
Spoiler content