publicerad: 1950
ORDEN å4rden, i södra Sv. äv. or4den (rimmande med jorden Spegel GW 64 (1685), Nordenflycht QT 1744, s. 42), förr äv. (i bet. 1, 3) ORDAN, r. l. m. l. f. (G1R 3: 102 (1526) osv.) ((†) n. OPetri 4: 558 (c. 1525), Svart G1 102 (1561)); i best. anv. utan slutartikel (FörordnRiddO 1748, s. D 1 a, osv.) ((†) best. ordenen (ordanen) G1R 3: 102 (1526), 1MeddRArk. II. 9: 248 (1620); ordnen Lidforss Dante II. 3: 147 (1902); ss. n. ordenet (ordanet) OPetri 4: 558 (c. 1525), G1R 26: 422 (1556); ordnet(th) BtFinlH 3: 346 (1556), Därs. 418 (1558)); pl. (i bet. 2—6) ordnar (Järta 1: 49 (1809) osv.), äv. (numera bl. i uttr. Kunglig majestäts orden; se 4 nedan) = (OPetri Clost. A 4 b (1528), Kullberg Minn. 15 (1847), SvStatskal. 1949, Bih. s. 7) ((†) ordner RA I. 3: 96 (1593), Höpken 2: 116 (1747); ordens KKD 12: 165 (1703), Tersmeden Mem. 4: 39 (1748)); förr äv. (i bet. 1) ORDA, f.
Ordformer
(orda 1624. ordan c. 1525—1769. orden 1525 osv. ordin 1527— c. 1585. ordon 1526—c. 1585. ården 1561—1629)
Etymologi
[fsv. ord(h)en, ordin, ordan; jfr d. orden; jfr äv. mlt. orden, fht. ordina, t. orden; av lat. ordo (gen. ordinis). — Jfr ORDENTLIG, ORDER, ORDINARIE, ORDINERA, ORDINÄR, ORDNA]
1) (†) ordning, skick; ordningsföljd, tur.
a) ordning, skick; äv.: sedvänja, bruk; äv. pregnant: gott l. riktigt skick. Såsom Orden och Skick medh godh och flijtig Tillsyn uthi alle andre BohagzSaker nyttige och förnöden äre, Så (osv.). Brahe Oec. 103 (1581; uppl. 1920). Såsom alla andra ämbeter ähro i En godh orda Berehtte (så osv.). LReg. 185 (1624). Alt må komma uti orden och Perfection. Carl XII Bref 321 (1704). Eneman Resa 2: 107 (1712). — särsk. i uttr. föra (så l. så beskaffad) orden, iakttaga ett (så l. så beskaffat) skick, bete sig (så l. så). OPetri Clost. C 4 a (1528). Schroderus Waldt 69 (1616).
b) arkitektonisk ordning, kolonnordning l. pelarordning. Uthuggna pelare .. af Dorisk orden. Eneman Resa 2: 181 (1712). 2VittAH 9: 409 (1805, 1811). — jfr BYGGNINGS-, KARYATIDER-, PELAR-ORDEN.
c) ordning vari ngn l. ngt följer efter en annan l. ett annat, föreskriven l. bestämd ordningsföljd; ofta, i fråga om truppstyrka l. flotta o. d., om den ordning vari de olika truppavdelningarna l. soldaterna l. fartygen osv. äro placerade l. vid förflyttning följa efter varandra; äv. konkretare, närmande sig bet.: slagordning. Konung Christierns folk, som .. stodh i sin orden vtan för stadhen. OPetri Kr. 322 (c. 1540). Svart G1 122 (1561). De Danskes och Lybskes skepp gingo i deras orden brede wid hwar andra. Tegel E14 121 (1612). Lind (1749). — jfr HÄR-, SLAG-ORDEN. — särsk.
α) om ordning l. tur i vilken ngn skall tjänstgöra o. d. Ordenen moste gåå kring ifrån den ene till den andhre (att tjänstgöra som sekreterare). 1MeddRArk. II. 9: 248 (1620).
β) i uttr. slå sin orden l. slå sig i orden, ställa upp sig i slagordning, slå sitt krigsfolk i orden, ställa upp sitt krigsfolk i slagordning. Tå lät Judas vthropa j hela härenom, at krijgsfolcket skulle slå sin ordan, och storma til stadhen, hwar och en hoop aff sitt rwm. 1Mack. 5: 49 (Bib. 1541; Apokr. 1921: stanna på sin plats). Tijt in till gåffue sigh fiendener, sloge sigh ther i fyrekant ården. Svart G1 167 (1561; möjl. ssg). (Då) lätt konungen slåå sitt krigsfolck i ordin alt k[r]ing om almogin. Brahe Kr. 4 (c. 1585).
2) (†) om grupp l. kategori av personer l. föremål o. d.
a) i fråga om personer: klass (se d. o. 3, 5, 6), stånd; äv.: grad (se GRAD, sbst.1 4). RA I. 3: 96 (1593). Then Grymheet som .. (Kristiern II) emoot alla Ständer och Orden, öffuedt hadhe. Tegel G1 1: 66 (1622). Änglarnas och Öfweränglarnas Orden. Schroderus Os. 1: 77 (1635; lat. orig.: ordines). Borgerskapet, hwilket the thet tridie Ståndet eller Orden kallade. Brask Pufendorf Hist. 250 (1680). (Bland gudfruktiga kunna nämnas) Af Hedningarnas orden, Socrates .. Seneca, med flere. Lallerstedt Dygdel. 10 (1746). Lagerbring 1Hist. 2: 658 (1773). jfr KLERK-, ÄKTENSKAPS-ORDEN. särsk. övergående i bet.: värdighet; ämbete. Twänne helige Orden skole icke på en Dagh gifwas någen, fast the än wore Regulares eller Caniker. Schroderus Os. III. 2: 133 (1635). Den Heliga orden (dvs. värdigheten som präst). VDAkt. 1735, nr 653.
b) = ORDNING 13 d. Alt thet Gudh i Werlden skapat hafwer, delar sig vthi fyrahanda Orden och rerum classes (dvs. livlösa ting, växter, djur o. människor). Sylvius Mornay 24 (1674). Nordenflycht QT 1744, s. 42.
c) = ORDNING 16. 5 Fiskar af högsta Orden (dvs. fem valar av den största storleken). GbgMag. 1759, s. 109.
3) i den romersk-katolska kyrkan: av kyrklig myndighet godkänt samfund vars medlemmar avlagt vissa löften o. förpliktat sig att ss. munkar l. nunnor leva efter vissa regler (i ett kloster o. d.) o. att bära särskild klädedräkt m. m.; äv. om liknande samfund bland icke kristna folk; förr äv. om på korstågens tid uppkomna sammanslutningar av riddare med uppgift att kämpa mot de otrogna m. m. Tyska orden, andlig riddarorden som grundats i Palestina o. på 1200-talet flyttade sin värksamhet till länderna vid sydöstra delen av Östersjön. Doctor Iöns Sancti francisci ordens ministher. G1R 2: 198 (1525). I Liffland skall vare enn stoor tvedrect emellenn ordnetth och undersåtherne. Därs. 27: 253 (1557). IllRelH 202 (1924; i fråga om muhammedanismen). — jfr ANTONIUS-, AUGUSTINER-, BENEDIKTINER-, BIRGITTINER-, CISTERCIENSER-, DERVISCH-, DOMINIKANER-, FRANCISKAN(ER)-, JESUIT(ER)-, JOHANNIT(ER)-, KAPUCIN(ER)-, KLOSTER-, KORSRIDDAR(E)-, MALTESER-, MUNK-, NUNNE-, RIDDAR-, SVÄRDSRIDDAR(E)-, TIGGAR-, TEMPELHERRE-ORDEN m. fl.
4) av regerande furste l. statschef instiftad institution, urspr. ss. efterbildning av de medeltida riddarordnarna (se under 3), som har till uppgift att belöna personer som på ngt sätt gjort sig förtjänta, med ett utmärkelsetecken som bäres synligt o. oftast har formen av det kristna korset (o. i viss mån är en efterbildning av det kors som de medeltida andliga riddarna buro på sina kläder). Kunglig majestäts orden (Kungl. Maj:ts orden), förr äv. alla Kunglig majestäts orden, officiell benämning på serafimerorden (som anses i sig innefatta svärdsorden o. nordstjärneorden). Konung Carl den XIII:s orden. Stora ordnar (jfr 5), ordnar med endast en klass, vilka utdelas åt prinsar av det kungliga (furstliga o. d.) huset, utländska furstar o. statschefer m. m. samt åt ett begränsat antal inhemska män som uppnått de högsta värdigheterna i staten. Öfwersten för then Orden, som kallas wara Aurei velleris (dvs. det gyllene skinnet). Chesnecopherus Skäl Sss 1 b (i handl. fr. 1602). Riddaren och Commendeuren af alla Kongl. Maj:ts Orden. VDAkt. 1751, nr 63. Hederslegionens råd strök .. (Zola) ur ordens rullor. 2NF 6: 851 (1906). (†) Orden aff Håsebandet. AOxenstierna 1: 116 (1627). — jfr DANNEBROGS-, ELEFANT-, FÖRTJÄNST-, HUS-, JÄRNKORS-, MERIT-, NORDSTJÄRNE-, SERAFIMER-, SVÄRDS-, VASA-ORDEN m. fl.
5) om den dekoration l. det belöningstecken som åtföljer ordensutnämningen; äv. om den värdighet som betecknas med ordensdekorationen. Stora ordnar (jfr 4), ordenstecken av originalstorlek (motsatt: miniatyrordnar). Giva ngn en orden. Få, erhålla, hugnas med en orden. Bära många ordnar. Att wij .. bäre thenn Frantzösiske Orden, Som är Sancti Michaelis bälethe, hwickit Kong:e Wärde till Franckerijke åss skänckt och medt föräret haffwer. G1R 16: 161 (1544). (Polismästaren ägde) fyra utländska ordnar. Hellström Malmros 12 (1931). Sossar tar inte emot ordnar. MorgT 1943, nr 12 A, s. 18. — jfr DANNEBROGS-, ELEFANT-, FÖRTJÄNST-, HUS-, JÄRNKORS-, MERIT-, MINIATYR-, NORDSTJÄRNE-, SERAFIMER-, SVÄRDS-, VASA-ORDEN m. fl.
6) samfund med ideellt l. sällskapligt syfte, ofta med vissa hemliga ceremonier o. d. som icke uppenbaras för utomstående o. med ordensinsignier l. ordensdekorationer som mer l. mindre erinra om dem som förekomma i de statliga ordnarna. HA 9: 140 (1772). (I ”Bonjourmakarorden”) äro de allra-charmantaste ceremonier; jag vet det så mycket bättre, som jag är uti ett helt dussin Orden. CIHallman 440 (1782). Hellberg Samtida 6: 222 (1871). Frimurarhuset i Stockholm kallas inom samfundet ordens stamhus. 2NF 8: 1441 (1908). — jfr AMARANT-, DANS-, FRANCISKAN(ER)-, FRIMURAR(E)-, HYPOTENUSER-, INNOCENS-, JUVENAL-ORDEN m. fl. — särsk. om samfund med uppgift att värka för avskaffande av alkoholhaltiga drycker som berusningsmedel. I Norge infördes orden (dvs. godtemplarorden) 1874. NF 5: 1368 (1882). jfr GODTEMPLAR-, NATIONALGODTEMPLAR-, NATIONALTEMPLAR-, NYKTERHETS-ORDEN.
Ssgr: A (bl. ngn gg i ssgr med ord börjande med s): ORDEN-SKALD, -STAT, se B.
B: (3) ORDENS-ANDLIG. (föga br.) om andliga tillhörande ngn orden; jfr andlig 3 b. GT 1788, nr 119, s. 2. —
(3, 4, 6) -ARKIV. —
(4, 5) -AVGIFT~02 l. ~20. (i fackspr.) avgift som (i regel) skall erläggas av den som erhåller ngn orden. Backman Lags. 3—5: 271 (1847; efter handl. fr. 1817). —
-BAND.
1) till 4, 5; jfr band 30; i sht förr äv. om hela ordensdekorationen l. värdigheten; jfr band 30 a. Höpken 2: 116 (1747). 3SAH 10: 248 (1895).
(6 slutet) -BARNTEMPEL~020. viss avdelning i nykterhetsorden, vilken särskilt ägnar sig åt barnen. Östergren (1934). —
(4) -BISKOP. prästerlig funktionär vid Kungl. Maj:ts orden, med samma värdighet som stiftsbiskop; ämbetet inrättat 1783, men vakant sedan 1883. SthmStCal. 1785, s. 56. Grafström (blev 1880) den första ordensbiskop, som ej blivit av ärkebiskop i ämbetet invigd. Schönbeck Prelat. 143 (c. 1890). Brilioth SvKyrkKunsk. 319 (1933). —
(4, 5) -BREV. brev (se d. o. 2) varigm en ordensvärdighet tilldelas ngn. RiksdP 1871, 1 K. 3: 346. —
-BRODER, förr äv. -BROR. manlig medlem av en orden l. ett stånd o. d. i förh. till övriga medlemmar; jfr broder 4, 5.
4) till 6. Nämn oss en stor OrdensBror, som ej varit en liten människa. Kellgren (SVS) 5: 138 (1787). SvD(A) 1929, nr 336, s. 3. Titulärprofessor Anders Blad .. var känd såsom en angenäm sällskapsmänniska .. en nitisk ordensbroder (m. m.). Schück VittAH 7: 245 (1943). —
2) till 6. Heinrich (1814; bet. oviss). Hemliga sällskap, aftalade tecken, ordensbrödraskap och missnöje äro på modet. VFl. 1913, s. 87 (om förh. omkr. 1790). —
(6) -CEREMONI. vid högtidlighet inom en orden; jfr ceremoni 1. Vid ordensceremonier representera riddarne uti sin drägt. Höpken 2: 735 (1776; möjl. till orden 4). Lundin o. Strindberg GSthm 447 (1881). —
-DAG. högtidsdag l. festdag inom en orden.
1) till 4; särsk. om dag då ordenskapitel hålles. FörordnRiddO 1748, s. D 1 a. Lilljebjörn Minn. 92 (1874).
1) till 4, 5. Framför processionen buros de aflednes Ordens-Decorationer på svarta Hyenden. GT 1788, nr 14, s. 3. IllMilRevy 1898, s. 148.
-DRÄKT.
1) till 3: dräkt som bäres av medlemmar av munk- l. nunneorden; äv. om dräkt som bars av medlemmar av de andliga riddarordnarna. Schroderus Os. 2: 387 (1635). Fornv. 1939, s. 229. särsk. bildl. SvD(A) 1931, nr 252, s. 8 (om sjuksköterskornas dräkt).
2) till 4, om dräkt som vid särskilt högtidliga tillfällen bäres av riddare av Konung Carl XIII:s orden, förr äv. av serafimerriddare o. av kommendörer av övriga ordnar. FörordnRiddO 1748, s. D 1 b. —
(6) -FANA. fana (se d. o. 1) använd ss. samlings- o. igenkänningstecken för en orden. Tegnér (WB) 6: 260 (1829; i bild). Lundin o. Strindberg GSthm 444 (i handl. fr. 1835). —
(4) -FEST. (†) (fest på) en ordens högtidsdag; jfr -dag. Uggla Herald. 134 (1746). Liljecrona RiksdKul. 128 (1840). —
2) till 6 slutet. Ordensflaggan (för Nationalgodtemplarorden) upptar på hvit grund märket samt däri initialerna N. G. T. O. 2NF 19: 524 (1913). —
(5) -FLY, n. entomol. benämning på vissa fjärilar tillhörande släktet Catocala Schr., vilka ha vackra, tvåfärgade bakvingar; jfr -band 2 samt fly, sbst.3 1. 2NF 4: 1301 (1905). —
(3) -FOLK. koll., om personer tillhörande andliga ordnar; jfr folk 3 h. Thet ordonsfolck, som hade lust och willie till at bliffua wid closteren och thiena Gudh. Brahe Kr. XI (c. 1585). 2NF 26: 494 (1917). jfr: (De kristna) äro rätte andelighe ordensfolk. PErici Musæus 5: 204 b (1582). —
(4, 5) -FÅFÄNGA~020. svaghet för (att bli hedrad med) ordnar. Det har skrivits mycket om .. (Ibsens) ordensfåfänga. Lundegård Sett 63 (1925). —
-FÖRBUND. = orden 6. Crusenstolpe Mor. 5: 308 (1843). bildl. Öfverklassens hemliga ordensförbund mot underklassen. Strindberg Giftas 1: 53 (1884). —
(3) -FÖRESKRIFT~102. Cisterciensernas ordensföreskrifter förbjödo över marken eller golvet sig höjande gravar. Fornv. 1918, s. 184. —
2) till 4. Den delen av ordensförfattningarna, som röra herrar serafimerriddares sköldemärken. 3SAH LII. 2: 100 (1780). —
(3) -GENERAL. jfr general, sbst. 1. LittT 1796, s. 405. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 103 (1898; i jesuitorden). —
-GILLE. (†)
1) till 4, om sammankomst av serafimerriddarna; äv. om sammanfattningen av samtliga serafimerriddare. FörordnRiddO 1748, s. D 1 b (om sammankomst). (Ordenskanslern) skal .. kalla Ordens gillet samman. Därs. D 2 b. 2RARP 18: 345 (1751; om sammankomst).
(6) -GLAS. (förr) glas (se d. o. 2) av särskild form o. utsirning, använt vid sammankomster inom en orden. Avazuiska Ordens glaset, med låck. Wrangel TessPal. 36 (i handl. fr. 1735). —
(3, 6) -GRAD. grad (se grad, sbst.1 4) inom en orden. Schroderus Os. III. 1: 341 (1635). Agardh ThSkr. 1: 18 (1842, 1855). —
(6) -HEMLIGHET~102 l. ~200. för viss orden kännetecknande hemlighet (särsk. hemlig ceremoni o. d.) som icke får yppas för utomstående. Leopold 3: 190 (1798, 1816). —
-HERRE.
1) till 3: medlem av en andlig riddarorden. Ordans herrana aff Prytzen. OPetri Kr. 153 (c. 1540). Reuterdahl SKH III. 1: 220 (1863).
2) till 4: person som är den styrande inom en orden. FörordnRiddO 1748, s. A 3 a (möjl. icke ssg). Murberg FörslSAOB Bih. (1791). —
(4, 6) -HISTORIOGRAF. (Anm. Förr användes den lat. formen -historiographus. PH 12: 246 (1781)) särsk. till 4, om viss funktionär vid Kungl. Maj:ts orden; jfr historiograf. SthmStCal. 1788, s. 49. —
-HUS. hus l. byggnad tillhörande en orden.
1) till 4, om ordensdekorationer; jfr -dekoration 1. Dalin (1871). Ordens-insignierna (för svärdsorden) äro: för kommendörer med stora korset a) ordenskedjan .. b) ordenskorset .. c) kraschanen. Schlegel o. Klingspor Herald. 103 (1874). HantvB I. 1: 432 (1934).
(4, 5) -JUVELERARE. särskilt antagen att tillvärka ordensdekorationer. Runemark VägvSthm 148 (1790). —
(6) -KANDIDAT. (tillf.) person som begär inträde i ngt ordenssamfund. Bellman (BellmS) 4: 67 (1769). —
-KANSLER. titel på vissa höga ämbetsmän i vissa ordnar.
1) till 4, om den högste ämbetsmannen i Kungl. Maj:ts orden. FörordnRiddO 1748, s. B 3 a. SvD(A) 1928, nr 34, s. 3 (se under -råd).
(4) -KANSLIST. viss funktionär vid Kungl. Maj:ts orden. Hofcal. 1804, s. 110. 3SAH LVI. 3: 33 (1827). —
1) till 3: högtidlig sammankomst av de förnämsta medlemmarna inom ngn andlig orden. Ordenskapitel hållna af de nordliga rikenas franciskaner. Rydberg Jönk. 9 (1880).
2) till 4, om sammanfattningen av de förnämsta innehavarna av en orden, i fråga om sv. ordnar om serafimerriddarna o. kommendörerna med stora korset o. av första klassen av övriga ordnar; äv. om högtidlig sammankomst av dessa personer. PH 5: 3109 (1751). Hellberg Samtida 1: 165 (1870; om sammankomst). SvD(A) 1928, nr 34, s. 3 (om sammankomst).
3) till 6: högtidlig sammankomst i ett ordenssamfund. Utnämning hållen i Ordenscapitlet af De Två Förgylta Svin den 4 December 1767. Bellman (BellmS) 4: 6 (1767). —
-KAPLAN.
(5) -KARTA, r. l. f. plansch med avbildningar av ordenstecken; jfr karta, sbst.2 V c. Eneström o. Lindblad. BeskrOrdenskartan (1900). —
(4, 5) -KEDJA. kedja med däri hängande ordenskors, som vid synnerligen högtidliga tillfällen bäres om halsen av innehavarna av de högsta ordnarna (om sv. ordnar: serafimerriddare samt kommendörer med stora korset av svärds-, nordstjärne- o. vasaordnarna, med undantag av dem i andliga ståndet); äv. om avbildning av dylik kedja. FörordnRiddO 1748, s. C 3 a. Gyllene skinnets ordenskedja. AntT XIV. 3: 7 (1895). —
-KLÄDER, pl.
(4) -KLÄMMA, r. l. f. (†) om serafimerordens sigill; jfr klämma, sbst. 4. FörordnRiddO 1748, s. D 2 b. SvMerc. 3: 144 (1757). —
-KLÄNNING. (-klädning) (†)
(4, 5) -KNAPP, r. l. m. på visst sätt dekorerad knapp som användes för markerande av en orden. Mörner Liv 41 (1925). —
(3) -LAND. hist. land (se d. o. 3) som styres av en andlig riddarorden. Ordenslandet vid Finska och Lifländska vikarna. 2SAH 62: 87 (1885). 2NF 1: 498 (1903). —
(3, 6) -LÖFTE. löfte som avlägges vid inträde i en orden. Nordforss (1805). GodtemplGrundstadg. 1939, s. 15. —
-MAN, m. (†) manlig medlem av en orden.
1) till 3. Ifrån Herren Påfwen, in til then sidste Ordens Man, (äro) alle Kättare. Schroderus Os. 2: 780 (1635). Möller (1790, 1807).
-MÄRKE.
2) till 6: märke som betecknar medlemskap av en orden. Lundin o. Strindberg GSthm 445 (1881). särsk. till 6 slutet. 2NF 19: 524 (1913). —
-MÄSTARE. högste ledare l. styresman för en orden.
1) hist. till 3, i fråga om andlig riddarorden. Brask Pufendorf Hist. 353 (1680). Grimberg VärldH 10: 671 (1941).
3) till 4. Konungen är sielf Ordens-Mästare (i den franska helgeandsorden). Uggla Herald. 134 (1746). Hofcal. 1818, s. 171. Dalin (1853).
(6) -NAMN. namn som antages av medlemmarna i vissa ordnar. Thomander TankLöj. 178 (1832). Hvar och en af ledamöterna (i Götiska förbundet) erhöll vid sitt inträde ett särskildt ordensnamn, hemtadt från fornsagorna. Sturzen-Becker 1: 37 (1861). Lundin o. Strindberg GSthm 447 (1888). —
(4) -OFFICIANT. viss funktionär vid Kungl. Maj:ts orden; numera om rikshärolden. Hofcal. 1752, s. 117. PH 11: 564 (1778). SvStatskal. 1948, Bih. s. 7. —
(3) -PERSON. (†) tillhörande en munk- l. nunneorden. G1R 4: 359 (1527). Forssell Stud. 1: 463 (1875). —
(6) -PERUK. (förr) peruk av visst slag som skulle bäras vid sammankomst i vissa ordenssamfund. Bellman (BellmS) 2: 9 (1766, 1791). DA 1793, nr 88, s. 3. —
(3, 6) -PLIKT. plikt l. skyldighet som åligger ngn på grund av medlemskap i en orden. Humbla Landcr. 250 (1740; t. orig.: Ordens-Pflicht). Hagberg Shaksp. 9: 126 (1850). —
(4) -PREDIKAN. hållen på en ordens högtidsdag. Wallquist EcclSaml. 1—4: 562 (1790). MoB 1: 172 (c. 1800). —
(4) -PREDIKANT. (†) prästerlig funktionär vid Kungl. Maj:ts orden. PH 5: 3110 (1751). SvLitTidn. 1821, Bih. sp. 16. —
(4, 6) -PROTOKOLL. fört vid sammanträde inom en orden. 3SAH LII. 2: 100 (1941; om förh. på 1700-talet). —
(3) -PROVINS. sammanslutning av flera kloster inom en orden. NF 5: 159 (1881). SvKyrkH 2: 136 (1941). —
(5) -PRYDA. nästan bl. i pass., i sht ss. p. pf. Fina, ordensprydda herrar. Hedin 1Varn. 13 (1912). De svenska flygarna ordensprydas (i Warszava). SvD(A) 1934, nr 146, s. 9 (rubrik). —
(4, 5) -PRYDNAD. (numera bl. tillf.) ordensdekoration. Gustaf III 1: 165 (1785). 3SAH 10: 132 (1895). —
(6 slutet) -REGALIER, pl. om ordensdekorationer o. d., brukade inom nykterhetsordnar. Siwertz Storm 112 (1918). —
-REGEL. regel l. statut för en orden.
1) till 3. G1R 4: 281 (1527). Efter Ordens-reglorna kunde ingen antagas til Nunna, innan hon var på sit 18 år. Lagerbring 1Hist. 4: 499 (1783). KyrkohÅ 1937, s. 122.
-RIDDARE.
1) hist. till 3: medlem av andlig riddarorden. HSH 3: 139 (1693). Ordensriddarne i Preussen. Grimberg VärldH 10: 668 (1941).
2) (numera knappast br.) till 4: riddare av en orden. FörordnRiddO 1748, s. B 3 a. Björkman (1889). —
(6) -RING. fingerring som bäres ss. igenkänningstecken inom vissa ordenssamfund. Östergren (1934). Ordensringar bäras i allmänhet på höger långfinger. Bæckström EtikettGr. 52 (1946). —
(4, 5) -ROSETT. bandrosett använd för att markera en orden. Med en ordensrosett i knapphålet. Blanche Portr. 77 (1886, 1889; om en fransman). —
-RÅD. särsk. till 4, om ett 1928 tillsatt råd med uppgift att granska förslag till ordensförläningar m. m. Ordensrådet, vilket skall bestå av ordenskansleren, ordenssekreteraren och fyra av konungen under en tid av tre år utsedda personer. SvD(A) 1928, nr 34, s. 3. —
(4, 5) -RÄGN. (ngt vard.) förläning av ordnar åt många personer på en o. samma gång. Oscarsdagens ordensregn. DN 1900, nr 11027, s. 2 (rubrik). —
-SAL.
1) till 4, benämning på vissa salar i Stockholms slott. Wieselgren Bild. 88 (1889). Wedberg 1HD 194 (1922).
2) till 6: samlingssal för ordenssamfund. Polyfem I. 19: 1 (1810). 2NF 8: 1443 (1908; i frimurarhuset i Sthm). —
-SAMFUND~02, äv. ~20.
-SEKRETERARE.
2) till 6; särsk. om sekreterare i godtemplarordens riksorganisation. GoodtemplFörhÅrsmöt. 1915, s. 179. —
(6) -SKALD. (orden- 1868. ordens- 1833 osv.) person med uppgift att författa högtidskväden o. d. inom ett ordenssamfund. BvBeskow (1833) hos Stiernstolpe ESkr. 14. SvD(A) 1929, nr 200, s. 7. —
-SKATTMÄSTARE~0200. särsk. till 4: viss funktionär (överofficiant) vid Kungl. Maj:ts orden. FörordnRiddO 1748, s. D 3 a. —
(3, 4) -SKRUD. jfr -dräkt. Andlige, i deras ordensskrudar .. utgjorde de eftersta lederna (i processionen). Atterbom Minn. 456 (1818). Snoilsky 2: 181 (1881). —
-STADGA, r. l. f. särsk. till 4, 6; jfr -statut. FörordnRiddO 1748, s. A 4 a. Lundin o. Strindberg GSthm 428 (1881). —
(3) -STAT. (orden- 1901. ordens- 1877—1939) (förr) stat styrd av en andlig riddarorden. IllSvH 3: 211 (1877). SvFolket 4: 392 (1939). —
-STATUT. särsk. till 3, 4; jfr -stadga; i sht i pl. PH 5: 2960 (1750). Rydberg KultFörel. 6: 271 (1888). —
-STIFTARE. (-sticktare 1635. -stiftare 1773 osv.) person som instiftat en orden; särsk.
(4, 5) -STJÄRNA. kraschan; numera allmännare: ordenstecken. PH 11: 418 (1778). SvD(A) 1932, nr 50, s. 9. jfr: En Riddare och Commendeur Ordens-Stjärna som brukas på Kläderne, är .. (upphittad på gatan) af en Qvins-Person. DA 1771, nr 162, s. 4. —
(3, 6) -STORMÄSTARE~0200. om högste ledaren av en orden. Hellberg Samtida 7: 189 (1872). Rydberg KultFörel. 6: 282 (1888; om tempelherrarna). —
(6) -SVÄRMERI. svärmeri för ordnar med hemliga o. mystiska ceremonier. Crusenstolpe Mor. 6: 584 (1844). Odhner G3 2: 547 (1896). —
(6, 6 slutet) -SYSKON. jfr -broder 4, -syster. ”Ordenssyskon skola vara 1) Dygdiga” (osv.). 3SAH LII. 2: 43 (c. 1770). Siwertz Storm 5 (1918). —
(3, 6) -SYSTER. kvinnlig medlem av en orden; jfr -broder 2, 4. Dalin Vitt. 3: 224 (1735; i bild). Vid bädden hade två ordenssystrar fallit på knä med ljus i sina händer. Hedin KrRyssl. 309 (1915). Tjänande ordenssystrar i det lysande sällskapet SHT. Selander C15Dag. 87 (1927). —
-SÅNG. sjungen vid en sammankomst inom en orden.
2) till 6. (Götiska förbundet) hade till ordenssång kvädet ”Göterna fordomdags drucko ur horn”. Alving SvLittH 3: 19 (1932). —
-SÄLLSKAP~20 l. ~02. = orden 6; jfr -samfund 2. Dalin Vitt. 4: 56 (1767). Schück VittA 6: 195 (1943). —
(4, 5) -TECKEN. tecken i form av kors l. stjärna o. d. som bäres av riddare l. kommendör av en orden; äv. om tecken som bäres av medlemmarna av vissa ordenssällskap; jfr orden 6. Uggla Herald. 132 (1746; om avbildning). FörordnRiddO 1748, s. C 3 a (om serafimerorden). 3SAH 2: 140 (1887; i fråga om en vitter sällskapsorden). SFS 1936, s. 195. särsk. oeg. o. bildl. Somlige Hedersmän (i Kina) äro skilde med något vist Ordens-teckn på bröstet. Osbeck Resa 170 (1751, 1757). Hagdahl Kok. 508 (1879; om fårmärke). —
(6 slutet) -TEMPLAR. titel för ordföranden i godtemplarordens riksorganisation. GoodtemplFörhÅrsmöt. 1908, s. 122. —
(4, 5) -TRISSA, r. l. f. [jfr vasa-trissa] (vard.) om ordenstecken, i sht om riddartecken. DN(A) 1931, nr 16, s. 3. —
(3) -TRUPP. (förr) bestående av riddare tillhörande en andlig riddarorden. Schück AllmLittH 3: 310 (1921). —
(4) -TRYCKERI. (förr) om ett privilegierat boktryckeri i Stockholm. Den från Kongl. Ordens-Tryckeriet .. utkommande Tidningen Dagligt Allehanda. DA 1793, nr 1, s. 2. AB 1830, nr 9, s. 3. —
-UTNÄMNING~020. utnämning till riddare osv. (resp. medlem) av en orden.
-VURM, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||ig.
1) till 4, 5, 6: vurmande för ordensutmärkelser l. för hemliga ordenssamfund. Crusenstolpe Mor. 1: 103 (1840). LdVBl. 1887, nr 79, s. 4.
2) till 6: person som vurmar för ordensliv l. för hemliga ordenssamfund. Ordens vurmen. Paykull (1785; boktitel); möjl. till 1. Siwertz JoDr. 154 (1928). —
(6) -VURMERI. vurmande för hemliga ordenssamfund. För Ordens vurmeri vi äga ingen frid. Paykull Ordensvurm. 4 (1785). Nu har .. (hertig Karl) slagit sig på ordensvurmeri. Crusenstolpe Mor. 2: 169 (1840). Ahnfelt HofLif 2: 240 (1880). —
(4, 5) -VÄGRARE. person som vägrar att ta emot ordnar. Den enligt .. (N. N:s) mening förnämligaste av ordnar — ordensvägrarnas. MinnestGbgVS 1943—47, s. 49. —
(4) -VÄRDIGHET~200 l. ~102. värdighet som betecknas med en ordensdekoration. Höga ordensvärdigheter. 3SAH 3: 389 (1888). Motion i 2 kam. 1908, nr 230, s. 1. —
-VÄSEN. om allt som sammanhänger med l. har avseende på ordnar. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). särsk.
a) till 4. 3SAH XLVII. 2: 167 (1838). Ordensväsendets stora utbredning och skadliga följder. BtRiksdP 1869, VIII. 2: nr 41, s. 4.
b) till 6. Oskiljaktiga, som Gustafs tankar från skådespelen, voro Carls (dvs. K. XIII:s) från ordensväsendet. Crusenstolpe Mor. 4: 24 (1841). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content