SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1951  
OSA ω3sa2, v. -ade; i vers ngn gg äv. ipf. -te (Fröding NDikt. 43 (1894)). vbalsbst. -ANDE, -NING (föga br., Bergv. 4: 27 (1794)).
Ordformer
(förr äv. oo-)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. ose; avledn. av OS, sbst.2 1]
1) giva ifrån sig os l. lukt; numera företrädesvis: lukta bränt l. obehagligt l. illa; ofta med innehållsobj. l. i uttr. osa av ngt; ofta opers.; förr äv. om ånga o. d.: uppstiga, ånga, ryka. (Sv.) Oosa. (t.) Stincken. Schroderus Dict. 245 (c. 1635). Steeck eller swedt kött oosar. Dens. Comenius 328 (1639). At så wäl Suur- som Helsobrunnar hafva någon Swafwelånga med sig, .. som vthur Jorden opryyker och oosar. Hiärne Watt. 11 (1683). Uti alunmalmen pläga finnas bollar, som då de springa sönder osa horribelt, .. de luckta som hvitlök. Linné Diet. 2: 230 (c. 1750). Stålkärnan osade starkt af Svafvel. Rinman JärnH 297 (1782). Jag tyckte väl att det osade så ovanligt godt från köket. Bremer Hertha 310 (1856). Han osade icke sprit! Men karlen måste vara full! Moberg Rosell 281 (1932). — särsk. i mer l. mindre bildl. anv.
a) i uttr. svärja l. ljuga, så att det osar (om honom) l. osar svavel o. d., svärja l. ljuga ytterst kraftigt. Fröding NDikt. 43 (1894). Han svor så det osade svavel. Engström Hemma 87 (1916). Vi .. ljög, så det osade om oss. Jacobsson HavVag. 79 (1933).
b) i sådana uttr. som det osar bränt (horn), det osar hett, det osar katt, se BRÄNNA, v. I 5 i γ, HET 1 f δ, KATT I 7 b.
c) i uttr. med bet.: ge en stark förnimmelse av ngt, göra intryck av ngt, påminna l. erinra om ngt. Dalin Arg. 2: 88 (1734, 1754). Jag är så rädd at slijkt beröm af älskog osar. Wrangel Tor. 14 (1738). Förmycket veta osar smått af sladder. Hagberg Shaksp. 6: 162 (1849). Att stoppa in sitt eget lilla fiasko i ett generalfiasko, som osade av allmän gudaskymning. Siwertz Låg. 225 (1932).
2) utveckla l. ge ifrån sig l. förorsaka kolos l. stickande l. kvävande rök; ryka; äv. opers.: det är l. uppstår kolos osv. Det osar (här). En osande fotogenlampa. När .. (ett ljus) utsläckes, så osar dhet. Rudbeck Atl. 2: 375 (1689). Kakelugnar som aldrig osa. Linné Stenr. 33 (c. 1747). S. k. mareschaller — vidrigt osande oljebloss, som (osv.). FinT 1931, 1: 351.
3) († utom i nedan anförda bildl. uttr.) känna lukten av (ngt), lukta (se d. o. 3). Sjelfva Anderson drog en djup suck, då han osade min beefstek. Wingård Minn. 4: 67 (1847). — särsk. i vissa bildl. uttr.: osa bränt horn, osa katt, osa luntan, se BRÄNNA, v. I 5 i γ, KATT I 7 a, LUNTA, sbst.1 1 a α.
Särsk. förb.: OSA IHJÄL10 04. döda (ngn) gm att förgifta honom med kolos; äv. refl.; ngn gg intr.: dö gm kolosförgiftning; jfr osa 2. Murberg FörslSAOB Bih. (1791; refl.). En källare, uti hvilken en där boende prest med allt sitt husfolk osat ihjäl en julnatt. NorrlS 1—6: 103 (1798). 1842 (var det modernt) bland damerna i Paris att osa ihjäl sig tillsamman med sina älskare. Kullberg Bref 2: 196 (1844). särsk. bildl. Kasta ut den der qvinnan! Hon vill osa ihjel mig med psalmboken. Strindberg Fadren 94 (1887).
OSA UT10 4. (föga br.) till 1, bildl.: dunsta ut, spridas ut; om hemlighet o. d. Hvad som skall gjöras det skall gjöras snart, att ej saken härifrån må osa ut. NNordenskiöld (1843) hos Berzelius Brev 11: 255. SDS 1903, nr 72, s. 1.
Spoiler title