SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LUNTA lun3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (CivInstr. 42 (1618) osv.) ((†) -ar VinkällRSthm 1566—67; -er ArkliR 1565, avd. 23, Widekindi G2A 398 (c. 1676)).
Ordformer
(lunt(t)a (lundta) 1538 osv. lunthe c. 1580)
Etymologi
[fsv. lunta, liksom dan. o. nor. lunte av mnt. lunte; jfr t. lunte (i ä. t. äv.: trasa, lampveke), eng. lunt; jfr sv. dial. (Finl.) lunta, trasa; möjl. avledn. av LUMP, sbst.2 (jfr ä. t. lombte). — Jfr LUNTA, sbst.2]
1) (förr; se dock a, b) snöre, vanl. spunnet av blånor l. dyl. o. impregnerat med salpeter m. m. så att det kan brinna långsamt o. med en fast, glödande spets, användt vid äldre eldvapen för antändning av fängkrutet vid vapnets avfyring; äv. koll.; förr äv. om lampveke l. ljusveke. VarRerV 35 (1538). ArkliR 1565, avd. 23. BlBergshV 18: 38 (1687). (Fienderna) fingo af vår general en god capitulation att utmarschera med flygande fanor, brinnande luntor och spel. HT 1901, s. 127 (1697). 6 famnar lunta. Mankell Fältsl. 55 (1857). EldhandvSkjutsk. 2: 52 (1877). Alm VapnH 44 (1927). — jfr ANTÄNDNINGS-, BACKS-LUNTA. — särsk.
a) (fullt br.) mer l. mindre bildl. Fernander Theatr. 485 (1695). Ett med kraft utslungadt ord kunde vara just den lunta, som behöfdes för att antända minan. Roos Skugg. 247 (1891). SvD(A) 1935, nr 271, s. 4. — särsk.
α) i uttr. lukta l. osa l. vädra luntan o. d., eg.: känna lukten av en brinnande lunta (o. därav sluta att skottet snart skall brinna av), ana att ngt allvarligt l. farligt är på färde, ana oråd. Iag luchtade redan luntan. KKD 2: 267 (1718). Ni har förmodligen osat tänd lunta och lagat er undan? Sparre Stand. 494 (1847). Janson CostaN 2: 290 (1910).
β) (numera knappast br.) i uttr. passa på luntan, vara påpasslig, se upp, passa på. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Sundén (1886).
b) (numera bl. tillf.) om lunta använd för andra ändamål än antändning av fängkrutet i eldvapen (l. ss. lamp- l. ljusveke). Stiernhielm Herc. 44 (1648, 1668; för tändning av tobakspipor). Luntor till deviser och namn (i fyrvärkeri). Almström KemTekn. 1: 635 (1844). Midt på värdshusets gård brann alltid i en liten kur en stor lunta, vid hvars eld de besökande tände sina pipor. Lundin StockhMinn. 1: 59 (1904).
2) i oeg. anv. av 1.
a) (numera knappast br.) om bloss o. d. Wallner ArtCarb. 20 (1741). Lindberg (o. Johansson) Karlskoga 56 (1895; om ett tjockt talgljus).
b) (förr) garv. stycke flanell som löst lindades kring en stång o. användes för bestrykning av hudarna med varmt fett. Hirsch LbGarfv. 197 (1898).
Ssgr (till 1): A: LUNT-BETÄCKARE, r. l. m. (förr) hylsa av plåt o. d., avsedd att skydda en (tänd) lunta mot blåst l. rägn. Carl XII Bref 412 (1716). Alm Eldhandv. 1: 105 (1933).
-BÖSSA. (lunt- 1853 osv. lunte- 1798) (förr) handeldvapen som avfyrades med en (lös l. i en hane fastsatt) brinnande lunta. Hallenberg Mynt 100 (1798). Ymer 1936, s. 37.
-FODRAL. (förr) = -BETÄCKARE. Hazelius Artill. 70 (1833).
-GEVÄR. (lunt- c. 1740 osv. lunte- 1714) (förr) = -BÖSSA. KKD 3: 89 (c. 1740). Alm VapnH 157 (1927). särsk. (†) koll. HFinlÖ 367 (1714).
-HANE. (lunt- 1854 osv. lunte- 16071794) (förr) gevärshane med vidfäst brinnande lunta som vid avfyrandet antände krutet. Stiernman Com. 1: 518 (1607). EldhandvSkjutsk. 2: 54 (1877).
-LYKTA, r. l. f. (förr) = -BETÄCKARE. Alm Eldhandv. 1: 163 (1933).
-LÅS. (lunt- 1714 osv. lunte- 17881882) (förr) gevärslås med hane varvid en lunta fästes. Alm Eldhandv. 1: 232 (cit. fr. 1714).
Ssgr (förr): luntlås-gevär. KrigVAT 1850, s. 390.
-musköt. Alm VapnH 69 (1927).
-MAKARE. (förr) person som hade till yrke att tillvärka luntor. Wrangel Stockh. 5: 180 (1916).
-MAKERI1004, äv. 3~002. (förr) tillvärkning av luntor. RP 3: 152 (1633).
-MUSKÖT. (lunt- c. 1695 osv. lunte- 16111847) (förr) jfr -BÖSSA. KlädkamRSthm 1611 B, s. 42 b. Alm VapnH 86 (1927).
-RÖR. (lunt- 18561933. lunte- 15631667)
2) rör fyllt med krut för antändning av sprängskott. Rothstein Byggn. 98 (1856). Ikonen (1889).
-SPINNARE. (lunt- 16671696. lunte- 16621668) (förr) jfr -MAKARE. Rulla 1662. LMil. 4: 894 (1696).
-SPINNERI1004, äv. 3~002. (lunt- 17781842. lunte- 1635) (förr) särsk. konkret: anläggning för tillvärkning av luntor. RP 5: 149 (1635). KrigVAH 1842, s. 204.
-SPINNING. (lunt- 1676. lunte- 16621673) (förr) tillvärkning av luntor. HC11H 15: 14 (1662). HSH 35: 417 (1673).
-STAKE. (lunt- c. 1695 osv. lunte- 1752)
1) (förr) stång vid vilken luntan var fäst vid avfyrande av kanon. Grundell AnlArtill. 1: 33 (c. 1695). Alm BlVap. 166 (1932).
2) fyrvärk. vid antändning av fyrvärkeripjäser använd stång vid vars ena ända antändningsmedlet är fäst. AHB 105: 28 (1880).
-STOCK. (lunt- 16911890. lunte- 15531563) (förr) = -STAKE 1. ArkliR 1553, avd. 4. Spak Handskjutvap. 8 (1890).
B (†): LUNTA-GARN, se C.
C (†): LUNTE-BRAND. om den brinnande ändan av en lunta. ExInf. 1693, s. 87.
-BÖSSA, se A.
-GARN. (lunta- 1565. lunte- 15631565) för tillvärkning av luntor. ArkliR 1563, avd. 19. Därs. 1565, avd. 7.
-GEVÄR, -HANE, -LÅS, -MUSKÖT, -RÖR, se A.
-SJUDNING. impregnering av luntor. HSH 35: 417 (1673).
-SLAGARE. luntmakare. AOxenstierna 2: 466 (1622).
-SPINNARE, -SPINNERI, -SPINNING, -STAKE, -STOCK, se A.
Spoiler title
Spoiler content