OSTENTATIV os1tentati4v osv., adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. ostentativ, ävensom ä. eng. ostentative; ytterst till p. pf.-stammen i lat. ostentare (se OSTENTERA)]
om handling, uppträdande o. d.: anlagd på l. avsedd att på ett eklatant sätt framhäva l. framhålla ens mening l. tänkesätt l. önskan l. krav o. d.; avsedd att märkas l. att väcka uppseende; avsiktligt uppseendeväckande; utmanande; stundom äv.: skrytsam; jfr DEMONSTRATIV, adj. 3 b. WoJ (1891). (Verdandi) hvilket sällskap genom sitt ostentativa och oförsynta uppträdande icke utan skäl gjorde de akademiska myndigheterna bekymmer. De Geer Minn. 2: 282 (1892). Det (förut) mer eller mindre låtsade föraktet (för andras meningar blev) mera verkligt, men på samma gång mindre ostentativt. Bergman JoH 168 (1926). DN(A) 1933, nr 56, s. 10. —
