SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1955  
PYGMÉ pygme4, om person m.||ig., om sak r. l. m.; best. -n, äv. -en; pl. -er; i bet. 1 äv. PYGMAIER -maj4er, sbst. pl.
Ordformer
(-maier, pl. 18461928. -mé 1685 osv. -mee 17951848. -mäer (-æe-), pl. 16821814)
Etymologi
[jfr t. pygmäe, eng. pygmy, pigmy, fr. pygmée, lat. pygmæi, pl.; av gr. πυγμαῖοι, pl., sagofolk med dvärgväxt, till πυγμαῖος, knytnävsstor, till πυγμή, knytnäve, avståndet från armbågen till knytnäven, besläktat med lat. pugnus, knytnäve (se PUGNERA)]
1) mytol. person tillhörande ett av antika författare (redan Homeros) omtalat dvärgfolk som enligt olika uppgifter skulle ha bott vid världshavets strand l. vid Nilens källor (där de skulle ha utrotats av tranor) l. i Indien l. i Ultima Thule. RelCur. 48 (1682). Nu een Åbäkelig Cyclop, nu strax therjemte / Een Näfwestoor Pygmé. Spegel GW 189 (1685); möjl. till 2. Ty aldrig sedan menniskan var skapad / Blef nånsin förd en krigsmakt, som mot denna / Ej vore lik Pygméernas arméer / Mot Tranorna. JGOxenstierna 4: 25 (1815). 2NF (1915).
2) människa av abnormt liten längd o. (likformigt) förkrympt kroppsbyggnad, dvärg, pyssling, lilleputt; särsk. antropol. om människa tillhörande en ras vars kroppslängd (hos mannen) icke överstiger 150 cm. Dalin Arg. 2: 401 (1754). En teatertrupp af pygméer. Personne SvTeat. 3: 107 (1915). Verkliga pygméer förekomma (bl. a.) i Centralafrika. 2SvUppslB 7: 1031 (1948).
3) oeg. o. bildl.
a) om person som i jämförelse med vissa andra personer l. med en naturföreteelse o. d. ter sig (i inre l. yttre avseende) liten l. obetydlig l. förkrympt; ofta om person som utmärkes av småskurenhet l. trångsynthet l. bristande begåvning o. d. Polyfem III. 28: 2 (1811). Alla fiender, alla Ryssar äro pygméer i jemnförelse med den infernaliske Jettefienden — Brännvinet. AnderssonBrevväxl. 2: 256 (1837). Enstaka bergjättar se ned på oss, pygméer i stoftet. TurÅ 1907, s. 20.
b) om ngt (som i jämförelse med ngt annat är) obetydligt l. ringa. Wallin Bref 217 (1849; om tunnor). Båda fartygen (dvs. kryssaren o. jagaren) — jätten och pygméen — framrusa med hög fart. VFl. 1911, s. 61.
Ssgr (till 2): PYGMÉ-ANSIKTE~020. Fägersten Johnson Congorilla 82 (1932).
-ARTAD, p. adj. Nyblom Bild. 190 (1864).
-BY. jfr by, sbst.2 2. Fägersten Johnson Congorilla 47 (1932).
-FOLK. folk l. stam bestående av pygméer. 2NF 19: 273 (1913).
-KVINNA. Ymer 1925, s. 463.
-LIK, adj. Bremer Brev 1: 428 (1836).
-NATION. (†) = -folk. Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 73.
-RAS, r. l. m. Backman MännRas. 193 (1935).
-STAM. jfr -folk. Backman MännRas. 52 (1935).
Avledn. (till 2): PYGMEISK, adj. [jfr t. pygmäisch] pygméartad, dvärglik. Pygmeiska Judar. Ödmann StrSaml. 4: Föret. 3 (1789). särsk. bildl.; jfr pygmé 3. Atterbom Minn. 425 (1818). Ryssens och finnens pygmeiska träpörten. Hemberg Kola 61 (1902).
PYGMID04, adj. antropol. som liknar en pygmé l. pygméer, pygmoid. Backman MännRas. 52 (1935).
Spoiler title