RÖSEN rø4sen l. RÖSN rø4sn l. RAUSN ra4usn l. ra͡ω4sn, r. l. f.; best. -snen, stundom äv. i best. anv. utan slutart. (Lavén Sjökr. 40(1854)). Anm. I ä. tid användes stundom formen aräsn beroende på missuppfattning av det isl. uttr. á rausn, där á är prep. (med bet.: på). Ifrån Stamnen och til öserummet blef kallat Aräsn. Peringskiöld Hkr. 1: 80(1697; isl. orig.: Aræsn). Berch PVetA 1766, s. 22.
Ordformer
(rausn 1816 osv. rösen 1869 osv. rösn 1852 osv.)
Etymologi
[liksom nor. rausn av isl. rausn, möjl. etymologiskt identiskt med isl. rausn, prakt, anseende, o. rotbesläktat med RÖST, sbst.3 (se Heinertz EtymStud. 165 f.(1927))]
på fornnordiskt drakskepp: upphöjt däck l. främre skans l. back (se BACK, sbst.2 1) över förrummet (se FÖR-RUM, sbst.1 2) i skeppets för, där stamborna (o. bärsärkarna) hade sin plats (i strid). Richert o. Guldbrand KonSag. 1: 88(1816). (Olav Tryggvasons saga) som omtalar kämparne på Ormen långe, antyder skeppets indelning. Der omtalas: stammen, rösnen, förrummet och krapparummet, hvartill kommer lyftingen. Hildebrand Sturl. 1: 309(1869). Unger IllSvSjökrH 1: 3(1909).
SAOB
