publicerad: 1958
REVOLTERA rev1olte4ra l. re1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (numera föga br., Ekeblad Bref 1: 434 (1655), Östergren (1936)).
I. tr.
1) (utom i b β numera mindre br.) förleda l. uppvigla (ngn l. en folkgrupp l. en trakt o. d.) till revolt, uppresa (ngn osv.) mot regeringen l. myndigheterna i en stat o. d. Andersson (1845). (En expedition) från Genua som åsyftade att revoltera Neapel. 2NF 19: 945 (1913). 2SvUppslB (1952). — särsk.
a) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr b γ).
α) [efter motsv. anv. i fr.] (†) om person: som gjort revolt, upprorisk; anträffat bl. substantiverat; jfr III 1. (Adolf Fredrik) skulle .. komma mellan kl. 1 och 2 nattetid och sätta sig i spetsen för de revolterade och för gardet. Fersen HistSkr. 2: 99 (c. 1790).
β) om stat o. d.: som utsatts för en revolt, där revolt utbrutit. På kongressen i Troppau .. öfverlade stormakternas furstar och statsmän företrädesvis om medlen att återställa ordningen i det revolterade konungariket Båda Sicilierna (Neapel) äfvensom i Spanien och Portugal. 2NF 18: 324 (1912).
b) i oeg. l. utvidgad anv., motsv. REVOLT c; särsk. dels: göra (ngn) upprörd, försätta (ngn l. ngns känsla l. sinne o. d.) i uppror, fylla (ngn l. ngns känsla l. sinne o. d.) med avsky l. motvilja o. d., dels: omstörta l. omvälva l. revolutionera (ngt). SP 1782, nr 66, s. 2. (Rousseau) hatade .. (de franska encyklopedisterna), emedan han revolterades af hela deras tendens, hvaraf han ganska väl insåg både odugligheten och skrytet. Geijer I. 5: 87 (1811). Det är att förmoda, det .. Stenfjäll .: en gång skall lyckliggöra någon fröken, hvars behag och börd endast uppvägas af den allt revolterande fattigdomen. Blanche Våln. 678 (1847). Det revolterar honom (dvs. Tavaststjerna) att man kan frånkänna honom lefnadsmod. Söderhjelm Tavaststj. 85 (1900). Kvinnans underordnade ställning revolterade henne. Hellberg FrödingM 48 (1925). 2SvUppslB (1952). särsk.
α) i pass. med intr. bet. (Tavaststjernas) frihetskänsla revolterades vid tanken på att han hade andra att tacka för det dagliga brödet. Söderhjelm Tavaststj. 314 (1900). (Hamlets) väsen revolteras och av den ridderlige .. ynglingen blir en cynisk man. Sylwan (o. Bing) 1: 254 (1910).
β) (fullt br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr III 1 a, b slutet); särsk.: upprörande l. motbjudande l. avskyvärd l. stötande (för ngn); jfr REVOLTANT. Sparrman Resa 1: 756 (1783). (Kellgrens) enfaldiga och revolterande omdömen om Goethe och Shakespeare. Hammarsköld SvVitt. 2: 14 (1819). I allmänhet äro Chinesarnes strafflagar utmärkta af en för oss Europeer revolterande stränghet. SvLittFT 1837, sp. 701. För (Plotinos) .. var dualismen, syndaskräcken och föreställningen om en lidande och kämpande gud rent revolterande. Siwertz Pagoden 159 (1954).
γ) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr a): bragt i upprorsstämning, upprörd; fylld av avsky. Jag tilstår at jag är så revolterad af denna sak, at om man intet afseende gör på hvad jag yttrat om saken .., så undanbeder jag mig hädanefter allt dylikt förtroende från Hans Kongl. Maj:sts sida. Berzelius Brev 9: 56 (1811). Hårt trängd och revolterad sökte Fröding sig redan hösten 1885 till Karlstads-Tidningen. PedT 1949, s. 41.
II. [jfr motsv. anv. i fr.] (numera föga br.) refl., = III 1. De egypter, som år 1799 revolterade sig. Wrangel Forskn. 158 (1917). — särsk. i oeg. l. utvidgad anv., = III 1 b. Bremer Brev 3: 33 (1847). (Själen) borde revoltera sig deremot (dvs. mot ett icke nödvändigt lidande), som mot en verkl(ig) förnedring. Därs. 4: 440 (1865). Min natur revolterar sig mot att gå i ledband. VBenedictsson (1885) hos Lundegård Benedictsson 257.
III. intr.
1) göra (väpnat) uppror l. (väpnad) revolt, resa sig (mot ngn l. ngt). Så framptt E. K. M:tt sin foott skulle settia på Tyske boden (dvs. tysk mark) .. skulle .. störste delen aff Slesien revoltere emott keijsaren. AOxenstierna 5: 384 (1630). Protectören läter änu dageligen fängsla adelen .. (i England), hos hvilka några misstankar finnas kan till rewoltering. Ekeblad Bref 1: 434 (1655; rättat efter hskr.). Fuller har här warit itt löst thal, att Bornholm skulle anteen hafwa revolterat eller och wara af holländarne intaget. HTSkån. 1: 213 (1658). Den kinkigaste och svåraste af alla Stats-rättsfrågor, den om ett folks rättighet att revoltera emot sin Regering. Biberg 1: 108 (c. 1814). De slaviske bulgarerna (i det östromerska riket) undertrycktes och revolterade oupphörligen. 2NF 34: 301 (1922). — särsk.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr b slutet, I 1 b β): som gör revolt; upprorisk. PT 1791, nr 98, s. 2. En revolterande nation. Snellman Stat. 399 (1842). Gummerus Kampår 161 (1925).
b) i oeg. l. utvidgad anv., motsv. REVOLT c: göra motstånd l. protestera l. uppresa sig (mot ngn l. ngt). Ehrengranat Ridsk. II. 2: 12 (1836). Han kunde vid behof vara modig, såsom då han revolterade i skolan och det gälde hans studentexamen. Strindberg TjqvS 1: 255 (1886). Den moderna människan, som revolterar mot plikt- och lagfordran. SvTeolKv. 1930, s. 241. särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr a, I 1 b β). (Tavaststjernas) känsliga och revolterande natur. Söderhjelm Tavaststj. 313 (1900).
2) (†) om uttalande o. d.: strida (mot ngt). At .. eij kalla Sveriges deltagande i tyska oroligheterna för krig utan en fredlig afhandling af auxiliaretroupper, det märker jag revolterar emot sanningen och strider emot krigsdeclarationer. 2RARP 20: Bil. 96 (1760).
Avledn.: REVOLTÖR104, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. -er (Strindberg Dam. 333 (1898) osv.) ((†) -s Delachapelle). (förr äv. -eur) [jfr fr. révolteur] till III 1: person som gör l. gjort revolt; deltagare i revolt; upprorsman; äv. i oeg. l. utvidgad anv. (motsv. revoltera III 1 b). Delachapelle ExBook 43 (1669). Flera av de unga revoltörerna — man brukar kalla dem 1909 års män — hade varit elever i Konstnärsförbundets målarskola i Stockholm. NordT 1933, s. 1. Den unge Schiller var en idealistisk revoltör. PedT 1943, s. 29.
Spoiler title
Spoiler content