SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1958  
REVOLT revol4t, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-volt 1625 osv. -volte 1629—1857)
Etymologi
[jfr t. revolte, eng. revolt; av fr. révolte, bildat till révolter efter it. rivolta (till rivoltare; se REVOLTERA)]
(väpnat) uppror mot den l. dem som har (ha) makten i ett land (t. ex. en konung l. regering l. ockupationsmakt); (folk)resning; särsk. om uppror organiserat (av ett parti l. en grupp personer o. d.) för att störta en regering l. ändra ett lands styrelseskick o. d.; i sht om mera kortvariga l. begränsade uppror l. resningar. Göra revolt (mot ngn l. ngt). RP 1: XI (1625). Att pålegga bonden större uttlagor, än han nu haffver, är itt omöijeligit ting, medh mindre vij vele befara revolter i landet. RP 6: 646 (1636). Bästa sättet at hindra revolter är at giöra folk rätt. 2RARP 21: 27 (1761). Hur upkomme en revolt, om folket vore öfvertygadt att dess regering vore god, billig och vis. Kellgren (SVS) 6: 233 (1789). JämtlHärjedH 2: 223 (1945). — jfr HUNGER-, MILITÄR-, SOLDAT-REVOLT. — särsk.
a) (tillf.) om statskupp. Svenska bourgeoisien, som hjelpt Gustaf III att göra den kungliga revolten, hade längesedan recipierat i öfverklassen. Strindberg TjqvS 1: 1 (1886).
b) (†) övergående i bet.: strejk. Uti Örebro försökte uti början af Augusti (1860) skräddaregesällerna .. en revolt, för högre arbetslöners framtvingande. Hellberg Samtida 10: 41 (1873).
c) i oeg. l. utvidgad anv.: förhållandet l. handlingen att (i sitt handlande l. i sina känslor l. tankar o. d.) vända sig l. sätta sig upp l. protestera mot ngt l. ngn (t. ex. en auktoritet, ett tvång, en åsiktsriktning); äv. övergående i bet.: upproriskhet. Sturzen-Becker 1: 62 (1861). Den germanska andens revolt mot det flacka eller hjärtlösa i upplysningens doktrin. Wetterlund StDikt. 105 (1892, 1901). Att ligga med huvudet i ett varmt knä, det var för mig en plåga, som hela mitt jag gjorde revolt emot. Kræmer Brantings 31 (1939). De socialdemokratiska ungdomar, som .. i .. (Ossiannilssons dikter) fann uttryck för sin revolt mot det bestående. Wigforss Minn. 1: 314 (1950).
Ssgr: REVOLT-ANDA, r. l. f. sinnelag l. (grund)-stämning o. d. som utmärkes av upproriskhet l. strävan efter revolt, upprorsanda; ofta oeg., motsv. revolt c. 3NF 5: 559 (1926). Olsson Fröding 192 (1950). —
-DAG. (mera tillf.) om dag då revolt sker l. skett; i sht i pl. Östergren (1936). —
-FARA, r. l. f. fara för revolt. Johnson Timans 191 (1925). —
-FÖRSÖK. jfr försök 2. Nyström Pers. 184 (1925). —
(c) -KÄNSLA. i sht i pl., om känslor av upproriskhet l. upprorslust. Küntzel ModTyLitt. 17 (1927). —
-LEDARE. jfr ledare 1. Andersson Drak. 353 (1926). —
-LUST, äv. -LUSTA. lust att revoltera, upprorslust; ofta oeg., motsv. revolt c. Neander-Nilsson SpöknKors. 28 (1929). Hysterisk revoltlusta. Fatab. 1936, s. 199. Lamm i 3SAH 50: 394 (1940; oeg.). —
-LYSTNAD. jfr -lust. Almquist VärldH 7: 535 (1928). —
-MAKARE. person som anstiftar l. anstiftat en revolt, upprorsmakare. Almquist VärldH 7: 490 (1928). —
-PLAN, r. l. m. plan (se plan, sbst.1 II 2) för en revolt; äv. oeg., motsv. revolt c. Lamm StrindbgDram. 1: 376 (1924). —
-PREDIKANT. (tillf.) person som försöker ägga andra till revolt. Nordensvan SvTeat. 2: 343 (1918). —
-PROFET. (tillf.) jfr -predikant. PT 1903, nr 241 A, s. 3. —
-RÖRELSE. rörelse l. riktning som strävar efter att åstadkomma en revolt. Ancker Haslund Zaj. 449 (1934). —
-STÄMNING. stämning (benägenhet l. lust) för revolt; ofta oeg., motsv. revolt c. Hvarken undfallenhet eller missnöjd revoltstämning låg för Tegnérs lynne. Böök 1Ess. 85 (1913). HT 1952, s. 150. —
-UNGE. (ngt vard.) ansats (se d. o. 7) till revolt l. uppror l. oroligheter o. d. Ossiannilsson Hav. 288 (1910). —
-ÖNSKANDE, p. adj. (tillf.) som önskar (åstadkomma) en revolt. GHT 1895, nr 264, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content