publicerad: 1965
SANNSKYLDIG san3~ʃyl2dig, stundom 040 (sa`nnskyldig Weste; san3~ʃyl2dig l. 040 LoW (1911)), adj.; komp. -are (†, Schroderus Os. III. 2: 70 (1635)), superl. -ast (Petreius Beskr. 2: 269 (1614), Möllersvärd VerklSkog 131 (1924)) ((†) superl. -st Schroderus Os. 1: 787 (1635), Därs. III. 2: 329). adv. = (†, Schroderus Os. 1: 572 (1635)), -EN (†, Topelius Fält. 1: 63 (1853)), -T (Schultze Ordb. 4345 (c. 1755) osv.).
Ordformer
(sand- 1525—1553. sann- (san-) 1526 osv. -skyl- 1526. -skyld- 1535 osv. -skyll- (-ÿ-) 1525—1797. -eg 1527. -ig 1528 osv. -og 1528—1587. -ug 1525—1561)
Etymologi
[fsv. sanskyldogher; jfr d. sandskyldig, nor. sannskyldig; av SANN, adj., o. SKYLDIG. — Jfr SANNSKYLD, SANNSKYLDELIGEN]
1) († utom i a) betecknande att det är ett säkert faktum att en viss person är den som utfört en viss gärning (särsk. ett visst brott): som är (den verklige) gärningsmannen, (säkert, bevisligen) skyldig till ett visst brott; särsk. i uttr. sannskyldig till ngt. Gregorius .. refererade, att effter dee ingen annan sågho, som skulle hafwa slagitt fönstrett sönder, enn wachmästaren, kunna dee intet annat besluuta, enn att han måtte wara sanskyldigh. ConsAcAboP 2: 85 (1657). The länesmän, eller bönder, som sannskyllige woro till thetta förräderj (mot Olav Haraldsson), them dref han .. af landet. Peringskiöld Hkr. 1: 474 (1697). Hallfred Torbrandsson .. åberopade .. två vittnen på, att Grim Svertingsson vore sannskyldig till gerningen. Lönnberg Ragnf. 134 (1873). — särsk.
a) ss. bestämning till sbst. (i best. form) betecknande gärningsmannen l. upphovsmannen till ngt o. d.: som är den verklige l. rätte (gärningsmannen resp. upphovsmannen till ngt); äv. oeg. l. bildl.; numera bl. ngn gg, med anslutning till 4. Den sanskyldiga Auctoren til denna delicata tirade. Kellgren (SVS) 4: 40 (1779). (Platon) är den sannskyldige upptäckaren af själens immaterialitet. Rein Psyk. 1: 55 (1876). (En otrevlig lukt genomträngde huset, o. man letade efter orsaken) Ovädret sammandrog alltmer och mer omkring .. katten, hvilken alla ansågo såsom den sannskyldiga parfymören. Adelsköld Dagsv. 1: 178 (1899). Sannskyldige gärningsmannen var (osv.). Östergren (1937). IllSvOrdb. (1955).
b) i uttr. den sannskyldige, i substantivisk anv. (jfr 2 a): den skyldige, den brottslige, gärningsmannen; den som har gjort l. är upphovet till ngt visst o. d. Wij wete oss mädh ett gått samueth för Gudh och heele wärden frij och oskyldige, tuifle och inted (däd wij och önske), att Gudh däd på den sanskyllige warder heemsokiendes och deres blodh kräfuendes. RA I. 4: 629 (1598). Inkallades konan Maria och .. henne under ögonen stältes .. den lindringh (i straffet) hon hade at afwänta, der hon den sanskyldige, medh hwilken hon barn ägdt, skulle uppenbara. ConsAcAboP 7: 178 (1692). (Det) är för oss obekant, .. hvem som är författaren till .. (en versifierad anhållan till riksmarskalken, att Kexél skulle bli fri från gäldstugan). Troligtvis är Hallman den sannskyldige. SöndN 1871, s. 159. Norman GossLek. 22 (1878). Klint (1906).
2) i best. anv., om person l. föremål o. d. (jfr 1 a, b): som är just den person resp. det föremål osv. som med rätta betecknas ss. l. verkligen är ngt l. som det i föreliggande fall är fråga om l. gäller, den rätte l. verklige resp. det rätta l. verkliga l. riktiga; äv. med bibet. av l. närmande sig 3 l. 4 (i best. anv.); numera bl. ngn gg, med anslutning till 4.
a) om person; äv. närmande sig bet.: den rättmätige; äv. i uttr. den sannskyldige, i substantivisk anv. (Lärjungarna) kunde .. icke .. stella sigh til fridz, förr än the fingo weta hoo then sanskyllighe war (som skulle förråda Jesus). LPetri ChrPina K 2 a (1572); jfr 1 b. Bem:te Handelsman desse penningar intet will afföllia låta, förr än H(err) Ryttmästaren genom någon magistrats attest wisar sig wara den sanskyldige, som penningarne hafwa bör. VRP 6/11 1723. Til Jungfrurna För-sig-sjelf! .. I sitten just som brud i bänk, och wänten på den sanskyldiga. Posten 1769, s. 1079. Du frågar, hwem som är Direktör för nästa half-år. Den som frågar, är altid den sannskyldige, säger ett gammalt ordspråk. Beskow (1839) i 3SAH XLVII. 2: 208. At städernas .. kommuner .. kommit i strid med landets sannskyldiga besittare och brukare. Strindberg NRik. 25 (1882). — särsk.
α) (†) i uttr. bliva den sannskyldige, i fråga om utseendet av innehavaren av viss befattning l. post: bli den som får befattningen resp. posten, bli den lycklige l. dyl. I Sandseryd proftröskas (dvs. provpredikas) nu för brinnande lifwet. Sjölin och Elmquist hafwa wunnit allment loford; men om Arell i morgon gjör sin sak braf, torde han blifwa den sanskyldige. VLBibl. Brev 4/9 1802. Hagberg blef den sanskyldige och erhöll alla rösterna, utom 4 (vid valet av ny ledamot i Svenska Akademien). Beskow (1851) i 3SAH LXVII. 3: 202. Svanberg RedLefn. 400 (1882).
β) (†) ss. bestämning till personnamn l. annan personbeteckning i best. form: som är den han föregiver sig l. som han föregives vara, som icke går under falskt namn, den rätte l. verklige; motsatt: falsk (se FALSK, adj. III 1 c). At han icke war then rätta och sanskyllighe Demetrius, för hwilken han sigh vthgaff. Petreius Beskr. 2: 167 (1614). Men säj mig, mina sköna damer, hvar skall jag då hitta på den sanskyldiga Mamsel Plum? Altén Landförv. 109 (1795). Skulle jag wända mina wapen emot den sannskyldiga prinsen? Hagberg Shaksp. 3: 170 (1848).
b) om sak; äv. i uttr. den l. det sannskyldiga, i substantivisk anv. Christus är icke ingången vthi thet Helgha som medh hender giordt är, huilkit som är en efftersyn (dvs. efterbildning) til thet sanskyllugha, vtan in vthi sielffua himmelen. Ebr. 9: 24 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Sweriges Rijkes sanskyllige Wapn affmålar Olaus Magnus medh thesse färgor (osv.). Tempeus Messenius 69 (1612). Om .. (det spjut som påven fått) hafwer warit thet sanskyllige Spiutet (varmed Kristi sida stacks upp), twifflar man icke vthan Skääl. Schroderus Os. 2: 799 (1635). Den andra offenteliga Sammankomsten hålles den 20 Mars, då Academiens Constitutioner 1753 blifvit af Konung Adolph Friedrich utfärdade, och des sanskyldiga ordning och bibehållande stadfästad af Konung Gustaf III på samma dag 1786 igenom dessa Statuter. 2VittAH 1: 25 (1786, 1789). Vilken av dessa lägenheter (i ett hus i hörnet av Adelgatan o. S:t Annegatan i Lund) som egentligen hette locus peccatorum, torde numera vara svårt att avgöra. På min studenttid ansågs lokalen vid S:t Annegatan vara den sannskyldiga. Neander 70År 215 (1929). — särsk. (†) om skrift; motsatt: föregiven, förstucken; jfr 4 f. (Vissa anabaptister lärde) At alle thz nyia Testamentzens Böker vthi alle Språåk, på Gresko, Latin och Tydsko, woro förfalskade, och at the sanskyllige icke meera woro til. Schroderus Os. III. 1: 76 (1635). Kellgren (SVS) 5: 158 (1788).
3) som är i överensstämmelse med vad som är l. anses vara rätt o. riktigt l. fullgott l. är i enlighet med vissa normer l. bestämmelser, som är av rätt slag, rätt, riktig (se d. o. 1) o. d.; äv. (o. numera bl., ngn gg) i anv. närmande sig (o. stundom utan klar avgränsning från) 4; jfr äv. 2. Försth j Cristhindomen thaa the sandskylluga biscopar tiil woro, the ther inthit reedde siigh wppaa ath gaa theres embethe egenom med weryande handt, wthan meedt lidhande, och wille heller tagha hwg wp för gudz oordt schuldt æn the wille nogor giffua wth. G1R 2: 95 (1525). Ther ingen Rättwijsa är, ther äre ey heller sanskyllighe Dommare. Schroderus Waldt 1 (1616). Tvifvelsmål kunna dock vid tillämpningen förekomma, huruvida den triangulaira formen är den sanskyldigaste (för ett skärande l. klyvande redskap), eller om icke någon annan gifves, som är fördelaktigare. VetAH 1778, s. 129. De sannskyldigaste grundwalarna till en Stats penningestyrka. Bergklint MSam. 2: 32 (1802). — särsk.
a) (†) om religiös lära l. religion: rätt. G1R 12: 170 (1539). Then rätta och sanskylliga Ewangeliske Religionen. Trolle DonBr. 28/1 1610. Petreius Beskr. 6: 43 (1615).
b) om religiös handling l. religiöst tillstånd o. d.: som är i enlighet med religionens föreskrifter l. bud l. sådan(t) den (det) enligt religiös uppfattning bör vara, rätt o. d. Huar kerleken och gerningana icke vthbrista, ther är icke sanskylugha troon. FörsprNT 3 a (1526). När scrifften loffuer oss löön för goda gerninger, thå talar hon jcke om skrymtare gerningar .., vtan om the sanskyllege gerningar som vtflyta aff jtt gott hierta j troone. OPetri 1: 164 (1527). Folcket skal .. underwijsas, om en rätt sannskyldig Bööns egenskap, Kraft och nytta. Kyrkol. 12: 1 (1686). Egna Gud en andelig och sannskyldig dyrkan. Melin JesuL 2: 144 (1843).
c) (†) om person l. församling o. d. med avs. på hans resp. dess religiösa förhållanden: som i lära o. leverne följer vad som i religiöst avseende uppfattas ss. det rätta; rättrogen, renlärig o. d. För the sanskyllugha crisna räknas .. (evangeliet) för crafft och wijszheet. Gl1Kor. 1: 25 (NT 1526); jfr 4. (Kyrkan) är tweggehanda, nemligha, skrymtisk och sanskylligh. Falck Und. 118 b (1558). Victorinus Strigelius .. (var) en förtreffligh lärd man i Tungomålen, och then werldzlige Wijszheten, men i Religionen icke sanskylligh. Schroderus Os. III. 2: 165 (1635). L. Paulinus Gothus Arch. 185 (1640).
d) (†) om kunskap, kännedom, tanke, mening, åsikt o. d.: rätt, riktig, korrekt. Acktendis på ath diecknerne foregiffuit bliffuit en sanskyllog lerdom, ecke aleneste wtaff then helge scrifft wtan och Jemuell (osv.). G1R 8: 325 (1533). (Biskop Eusebius) hafwer hafft en sanskylligh Mening nästan om alle then Christlige Lärones Stycker. Schroderus Os. 1: 410 (1635). Ständerne (finna) så nödvändigt som anständigt, at en ministre till Hessen må affärdas .., icke allenast dermed at hedra .. EKM:s k. herr fader och at gifva honom sanskylliga tankar om svänska (stats-)värket .., utan ock (osv.). 2RA 1: 305 (1723).
e) (†) om råd: god, klok l. dyl. Kunna ej mina vänner .. gifva mig ett sanskyldigt råd, så vill jag låta göra mig till hvad som helst, om ej mina affärer gå i putten. Almqvist Amor. 119 (1822, 1839).
f) (†) om ngns hjärta: ren, uppriktig l. dyl. Så lät oss framgå medh itt sanskylligt hierta, vthi een fulkomligh troo. Ebr. 10: 22 (Bib. 1541; NT 1526: sandt; Bib. 1917: uppriktiga hjärtan).
g) (†) om mat: som är riktig mat, ordentlig l. dyl.; jfr 4. Jag lade för hänne alla Benraglen, och eljest ej något sannskyldigt. Weise 1: 223 (1769).
4) som (just) har de kvalifikationer som konstituera ett visst begrepp, som verkligen (o. icke bl. skenbart l. till synes) är ngt; som verkligen l. fullkomligt motsvarar sin benämning l. gör skäl för namnet, verklig, egentlig (se d. o. 6), riktig (se d. o. 7), sann (se SANN, adj. 5), äkta, genuin, rätt; jfr 1 a, 2, 3. Timotheo min sanskyllugha son j trona. 1Tim. 1: 2 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (Domare som) haffua .. warit sanskylloge kiettare. OPetri 1: 509 (1528). Then som vppenbarar heemligheet, han warder intet meer betroodd, och finner aldrigh sedhan någhon sanskylligh wen. LPetri Sir. 27: 17 (1561). (Ägodelarna) äro så litet det rätta och sanskylliga goda, at (osv.). Nohrborg 1057 (c. 1765). Rikets sanskyldiga nytta. RO 1810, § 29. Enär Rysslands, Preussens och Danmarks förhållanden till Sverige voro af den art, att några sannskyldiga underhandlingar vid ifrågavarande tidpunkt icke kunde äga rum. Beskow i 2SAH 37: 27 (1863). Japan .. är ett sannskyldigt örike, omfattande bortåt 4000 öar och holmar. Roth 1Geogr. 196 (1881). Det sannskyldigt stora, sköna och ädla. SvFlicksk. 17 (1888). Den sannskyldige stockholmaren August Blanche. VL 1899, nr 294 A, s. 3. På .. (skräddare o. skomakare) såg en sannskyldig färgare ned med ringaktning. Sahlin SkånFärg. 126 (1928). — särsk.
a) (†) ss. bestämning till personnamn: som visar ngn sådan han i verkligheten är. Thet är nogh befructandes at then Jungfru Maria som S: Birgitta haffuer skutet vppå (dvs. hänvisat till), haffuer icke warit then sanskylligha, effter thet hon wille vpueckia tuist och tuedregt. OPetri Kr. 129 (c. 1540); jfr 2 a β. Den rätte Luther var icke han, som gisslade sig i klostret .., utan den rätte och sannskyldige Luther var han, som stod inför riksdagen i Worms och frimodigt, ehuru med Hussens öde för ögonen, betygade: ”jag kan icke annorlunda; Gud hjelpe mig. Amen”. Wikner Lifsfr. 2: 29 (1871).
b) (†) som utgör vad man vid en strikt saklig l. vetenskapligt korrekt definition av det ifrågavarande begreppet l. vid ordets normala användning betecknar med en viss term; som är vad man egentligen (särsk. vid ordets användning i en mera begränsad bet.) menar med en viss term l. beteckning. Forsius Phys. 44 (1611). Kräftor äro sannskyldiga insekter. Heinrich (1814). Jag hoppas att Regeringen fått i Skåne ersättning för hvad den förlorat i det sanskyldiga Sverige. Järta (1835) i 3SAH XLI. 2: 59. — särsk. om ämne l. vara: äkta, ren; jfr SANNFÄRDIG 4 b. Sanskyllig sublimat. Hiärne Förb. 30 (1706).
c) med försvagning av den urspr. bet., dels använt för att ange att man rent av kan l. mer l. mindre oegentligt, särsk. med en viss överdrift, l. nästan skulle kunna beteckna ngt med det använda huvudordet, dels använt väsentligen bl. för att förstärka l. understryka huvudordets innebörd: fullkomlig (se d. o. 3), verklig, riktig (se d. o. 7 a α, 7 b slutet), veritabel, sann (se SANN, adj. 5 c). Den första symaskinen i Berlin .. begapades .. som ett sannskyldigt underverk. VL 1894, nr 273, s. 3. Medevi var ett sannskyldigt paradis med karusell för barn och musik i parken. Lagergren Minn. 1: 4 (1922). Man sade Messina vara ett sannskyldigt Sodom och Gomorra. Därs. 5: 78 (1926). Supig och vild som han var, blev han en sannskyldig djävul för de sina. Blomberg Hjält. 62 (1932).
d) (numera föga br.) om orsak, skäl, ursprung o. d.: som är den verkliga orsaken resp. det verkliga skälet l. ursprunget till ngt; jfr 2 b samt SANN, adj. 5 d. 2RA 1: 187 (1723). Warandes brist och hungersnöd .. antingen wärkelig .. eller ock updicktad och förstäld ..; Altså ankommer det på Politiens waksamhet, at undersöka de sanskyldiga orsaker. Berch Hush. 95 (1747). (”Statsklokheten” har) blifvit förvandlad till en vettenskap, byggd på kännedomen af menniskans natur och samhällens sannskyldiga ursprung och föremål. Rosenstein 1: 64 (1787). Ni må känna, eller inte känna det sannskyldiga skälet, hvarför jag köpte er frack, min herre, så (osv.). MCramær (1846) hos Schöldström Skämt. 184.
e) (numera föga br.) om ngts skick l. gestalt l. karaktär l. bemärkelse o. dyl. l. om ngt med avs. på dess skick osv.: som utgör resp. har den gestalt l. karaktär som ngt har i verkligheten l. som verkligen avses; som motsvarar ngts verkliga karaktär l. (djupaste, innersta) natur o. d., verklig, rätt, sann (se SANN, adj. 5 e), egentlig (se d. o. 6 b). Tuertt emott deth venlige Stetiniske fridzfördragz rätte sanskyllige grund och mening. AOxenstierna 2: 93 (1612). Den trohet, E. K. M. i landsorterna erfarit, lär .. vittna om Svenska folkets sannskyldiga karakter. Rosenstein 3: 313 (1788). Tecknen till fastlags-dramatik, i dess sannskyldiga och strängare mening, äro .. hos oss ganska få. 2VittAH 19: 69 (1836, 1850). En ifrågawarande författares sannskyldiga mening skall framletas, denna må nu wara sann eller falsk. Reuterdahl InlTheol. 196 (1837).
f) (†) om skrift: som icke utgör en förfalskning, äkta; jfr 2 b slutet. Oansedt thet twiflas, om Ignatii Epistlar ad Smyrnenses äro sanskyllige, så (osv.). Spegel Kyrkioh. 2: Föret. A 4 b (1707).
5) (†) som utgör verklighet l. ngt i verkligheten existerande; som verkligen inträffat; som faktiskt föreligger; faktisk, verklig; jfr SANN, adj. 4. Wäl lärer det komma den tiden, at de martialiske, af Eders Kongl. Maj:t här til dags, med stor lust, öfwade Exercitier och Krigs förspel, warda sig wisandes uti Krig och sannskylliga fienteliga träffningar. HC11H 9: 24 (1673); jfr 4. De sanskyldige gamle sedvänjor voro falsk dagtingan, tvedrägt, rof, mord, brand, halshugning, hängande. Celsius G1 2: 238 (1753). Hvar och en bör taxeras efter sin sannskyldiga förmåga. Rabenius Kam. § 427 (1825). Jag sätter denna täcka gestalt äfven öfver Dafnes, derföre, att hon icke är en mythologisk utan en Sannskyldig flicka. Almqvist TreFr. 2: 11 (1842). Somlige af .. (de i striden fallna) syntes konungen hafva alltför blomstrande kinder, för att likna sanskyldigen aflidne. Topelius Fält. 1: 63 (1853).
6) [jfr pliktskyldigast (se PLIKTSKYLDIG 2 a)] (tillf.) ss. adv., i superl.: för att säga sanningen, verkligen, sannerligen. Det vill jag sannskyldigast säga, att bättre omhuldade än vi blevo där i hans trevna jägarhem kunde vi icke ha blivit. Möllersvärd VerklSkog 131 (1924).
Ssgr: A: (4) SANNSKYLDIG-LÄRD, p. adj. i substantivisk anv. (†) person som verkligen är lärd l. insiktsfull l. som har sann lärdom. Een diup förborgat Wijsheet, rätt och san, / Hon blifwer älskat af the fåå sanskyllig-Lärde. Stiernhielm Parn. 1: 2 (1651, 1668).
B: (7) SANNSKYLDIGT-VIS, adv. (numera knappast br.) sannolikt, säkerligen. Hvad kompositionen angår har den sannskyldigtvis tillkommit under intryck af kungajubileet. MeddSlöjdF 1898, 1: 49 (ifråga om en praktvas från Gustafsberg). Wærnér Hundår 7 (1900). Östergren (1937).
Avledn.: SANNSKYLDIGHET, r. l. f. (†)
1) till 3 a: (en religiös läras) renlärighet l. renhet o. d. Schroderus Os. 1: 361 (1635). På sidstonne begynte Gudz Församlings Tilstånd blifwa någet roligare, så wijdt Religionens Sanskylligheet widkom. Därs. 2: 310.
2) till 4, i uttr. i full sannskyldighet, på ett fullt naturtroget l. äkta sätt, så att man får en god illusion av verkligheten. (De till Nordiska museet hörande) Stugornas inre står där i full sanskyldighet, och deras invånare äro också där i naturtrogna bilder. Lundin NSthm 485 (1889).
Spoiler title
Spoiler content