SIFFLERA, v. -ade; vbalsbst. -ING (EP, Leopold 1: 380(1808, 1814)).
Etymologi
[av fr. siffler, vissla, utvissla, av senlat. sifilare, vissla, sidoform till lat. sibilare, vissla (se SIBILERA). — Jfr PERSIFLERA,SIFFLETT]
(†) med avs. på teaterpjäs l. författare l. skådespelare o. d.: vissla ut (ss. tecken på ogillande), utvissla; äv. allmännare, med avs. på litterärt verk: persiflera, gissla l. dyl.; äv. abs. Figaro. .. De sifflerade mig. Björn Barb. 7(1785). Innan Spectaklet kunde börjas war tid nog at conversera. Därunder hörde jag nämnas om Cabale och en förwäntad Sifflering. EP 1792, nr 14, s. 1. Jag hör att mina vers siffleras, / Af våra unga Snillens flock: / Sifflera kunde jag väl ock; / Det värsta är att läsa deras. Leopold 2: 516(1815). Dalin(1871).
