SIGNIFIKATIV siŋ1nifik1ati4v, äv. sin1ji-, l. 010—, äv. 4010~1 (sinngnifikati´v Dalin), adj. -are. adv. -T. Anm. Ordet är tidigast anträffat i den latinska adv.-formen significative med bet.: ss. signal. (Den en tid avskaffade ringningen vid grävande av en grav fick återupptagas men icke ss.) en solenn ringning utan allenast significative (dvs. för att sammankalla grävarna). Bringéus Klockringn. 244(cit. fr. 1694).
Ordformer
(förr äv. -ica-, -if)
Etymologi
[jfr t. signifikativ, eng. significative, fr. significatif; av lat. significativus, till significare (se SIGNIFIERA)]
1) betydelsefull, meningsfull; uttrycksfull, talande; betecknande l. belysande (för ngt); karakteristisk, typisk; äv. om siffra: som betecknar annat tal än noll. DA 1793, nr 284, s. 1.(Skriftens) signifikativa titel är: ”Våra fördomar”. NDA 1876, nr 293 B, s. 2. Han kunde inte hjälpa att han fann något stilfullt och signifikativt i denna pittoreska gycklardöd (dvs. en skådespelares plötsliga död gm olyckshändelse på scenen). Siwertz Fribilj. 60(1943). Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 45(1949; om siffror). En för engelsk arkitektur signifikativ detalj. Form 1951, s. 117.
