publicerad: 1970
SKALP skal4p, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. sc-)
Etymologi
[av eng. scalp, skalle, skalp, av meng. scalp(e), skalle, sannol. lån från det nordiska ord som föreligger i fd. scalp, svärdsskida (d. dial. skalp, ärtskida), fvn. skalpr, svärdsskida (nyisl. skálpur, svärdsskida, skida hos baljväxt); jfr fsv. skalpa, förse med svärdsskida; till den utvidgning av roten i SKILJA, SKAL, sbst.1, m. fl., som föreligger i mlt. schulpen, snida i trä l. sten (jfr SKÖLP); med avs. på bet. jfr HUVUD-SKÅL o. SKALLE, sbst.3 — Jfr SKALPERA]
1) (i sht i skildring av ä. förh. bland de nordamerikanska indianerna) beteckning för den hårbevuxna delen av huvudsvålen på hjässan med vidhängande hår (av indianerna avskuren o. lossliten från en fiende samt buren ss. segertrofé). Zimmermann Jord. 3: 233 (1816). Jag (skall) leta upp honom, om icke förr så i avgrunden, och ta hans skalp och därav göra mig en tobakspung! Strindberg TjqvS 4: 178 (1876). Jag anser, att skårorna på .. (det vid Alvastra funna kraniets) pannben tyda på att här verkställts en avsiktlig avlossning av den hårklädda huvudsvålen eller den s. k. skalpen. CMFürst i Rig 1919, s. 198.
2) i utvidgad anv. av 1, om hela huvudsvålen med vidhängande hår; äv. om huvudhår (på hjässa). Preparatet är det af en skalp uti ordets vidsträcktare bemärkelse: den består nemligen icke endast af hudbetäckningen öfver hufvudskålens öfre del utan ock af den öfver hela kraniet, underkäken inberäknad. Hygiea 1876, s. 307. Hatten sitter svajigt på den vårdslösa skalpen. Blomberg SkeppSkulda 60 (1923).
3) i bildl. anv. av 1; särsk. i uttr. betecknande att ngn segrar l. vinner över ngn l. att ngn befinner sig i en farlig situation l. att ngn ställes till ansvar för ngt l. dyl. Petre HbJäg. 78 (1931). Min skalp satt löst den gången (då medhjälparna vid spritsmugglingen blevo tagna av polisen), men man har tur ibland. Niska Äv. 91 (1931). Vougt ropade på Rasjöns skalp för att han inte sörjde för nödig disciplin inom den del av tidningspressen, som ansågs ligga under hans domvärjo. GHT 1944, nr 8, s. 8. Pingislandslagets två trumfkort, Hasse Alsér och Kjell Johansson, verkar helt omutliga på hemmaplan och det måste faktiskt till världsäss för att ta deras skalper. DN(A) 1964, nr 48, s. 26.
Anm. Den i nedanstående språkprov angivna bet. ”skalpkniv” torde bero på missförstånd. Scalp, ett instrument, hwarmed wildarne i America afskära hufwudsvålen på deras dödade fiender eller lefwande krigsfångar. Pfeiffer (1837).
Ssgr (i allm. till 1 o. i denna anv. i sht om ä. förh. bland de nordamerikanska indianerna): SKALP-BÄLTE. bälte avsett att bära skalper på. Hammarström BarnVuxn. 2: 28 (1920). —
-DANS. [jfr eng. scalp-dance] segerdans (ofta utförd av kvinnor) runt en påle med fiendernas tagna skalper l. utförd av dansande bärande käppar med fiendernas skalper. Lindeberg Catlin 84 (1846). —
-JAKT. jakt efter skalper l. ngns skalp; äv. bildl. (jfr skalp 3). Bolander TidOro 152 (1923; bildl.). —
-LOCK. [jfr eng. scalp-lock] om den långa hårtofsen mitt på hjässan av det f. ö. rakade huvudet hos vissa nordamerikanska indianstammar (stundom äv. hos andra folk); avskuren skalp (med sådan hårtofs). Lindeberg Catlin 21 (1846). 3NF 17: 1035 (1932; om ä. förh. i Nordamerika). Cederschiöld Maghreb 55 (1918; på berber).
Spoiler title
Spoiler content