SKOJIG skoj3ig2, adj. -are. adv. -T.
(ngt vard.) motsv. SKOJ 3, SKOJA 4: som utmärkes av (benägenhet för) l. ger anledning till skoj(ande) l. munterhet l. glädje o. d. (ofta med tanke på stojande l. lekfull l. uppspelt munterhet); rolig (se d. o. 4 a, 5 a, d, 6); lustig; i sht förr äv. övergående i bet.; bisarr l. barock. Vi hade skojigt i går kväll. Hon får nog skojigt på festen. Hon bodde i ett skojigt litet rum, långt och smalt, med snedtak och blyinfattade fönster. Vår något skojige vetturin (dvs. kusk) sjöng (under färden över Apenninerna) italienska småsånger och äfven stora arier med full hals. Wennerberg Bref 2: 156 (1852). (Sv.) skojig .. (fr.) qui blesse les convenances, baroque, bizarre. Berndtson (1880). (Till julen ha bakats) bröd, inte vanliga, beskedliga bröd, å nej, idel skojiga bröd i alla möjliga fasoner och snirklar. Beskow Sag. 7 (1903). Signe är en liten rund flickbyting som ser skojig och förnumstig ut. Lagerkvist Gäst 31 (1925). Utställningen roar i första ögonblicket. Den är skojig som en marknad. AB 1930, nr 136, s. 7. Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 12 (1933; om verser). Jag förstår inte vad det skulle vara för skojigt i att jag skulle ha en hatt. Jag såväl som någon annan. Beijer BritaGrossh. 21 (1940). Skojiga Klas Melling, gubevars, som alltid kom med något lustigt. Gustaf-Janson ÖvOnd. 13 (1957).
Avledn.: SKOJIGHET, r. (ngt vard.) äv. konkretare, om skojigt yttrande o. d.; jfr rolighet 4. SAOL (1923). IllSvOrdb. (1955; äv. i pl.).
SAOB
