[sv. dial. skruttig, usel, skrottig, skruttog (Finl.), skrynklig; jfr d. skrutten, skruttet, krokryggig; jfr äv. d. skrutrygget, nor. skruttrygget, krokryggig; avledn. av (stammen i) SKRUTT]
1) (ngt vard.) (i något avseende) undermålig l. mindervärdig l. dålig; skral l. skraltig l. skröplig (i sht av ålderdomssvaghet); jfr SKRUTEN,SKRUTTEN.Ett apotek är ett ställe, dit man vänder sig, när man mår som skruttigast. STSD 7/3 1937, Söndagsbil. s. 9. Är det ett sånt där gammalt skruttigt vandrarhem vi ska bo på? TurÅ 1956, s. 224. Varför ska en bli så här gammal å skruttig, kan hon säja mej de? SvD(A) 1964, nr 153, s. 16.
