SLANGRA slaŋ3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. slangra; jfr nor. dial. o. nyisl. slangra; sidoform till SLÅNGRA (med dialektalt utebliven övergång av a till å). — Jfr SLANG, sbst.3]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gå o. slänga med kroppen l. gå med slingrande gång; särsk. i förb. SLANGRA MED o. i avledn. SLANGRIG.
Särsk. förb. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLANGRA MED10 4. på ett slängande l. slingrande sätt gå l. följa l. ”hänga” med. Jätten tog ett snöre, tjockt som en människoarm, band dess ena ända om (gossen) Pekkas ben, den andra vid sin stöfvel. När han gick, fick Pekka slangra med, bäst han kunde. Topelius Sommarsjö 1: 83 (1897).
Avledn. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLANGRIG, adj. som rör sig på ett slängande l. slingrande sätt l. är lång o. gänglig; jfr slångrig. Han .. gick fram över kyrkogången, en mörk, lång, slangrig kavajgestalt med en viss kraft över nacken. TurTidn. 1950, s. 114.
