SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1976  
SLARV slar4v, sbst.1, n. (Wettersten Forssa 83 (c. 1750) osv.) l. (i bet. a α, γ) r. l. m. (Svanberg RedLefn. 528 (1882) osv.); best. -et resp. -en.
Etymologi
[jfr nor. slarv; till SLARVA, v.]
om förhållandet att slarva (se SLARVA, v. I 3), slarvande; äv.: slarvighet; ofta konkret, dels om ngt som kännetecknas av slarvande l. slarvighet, dels i utvidgad anv., om ngt värdelöst l. oanvändbart l. likgiltigt, skräp l. smörja l. nonsens o. d.; äv. (ngt vard.) motsv. SLARVA, v. I 3 b, i fråga om ngt moraliskt betänkligt l. hållningslöst o. d.; jfr SLURV. Slarv med bokföringen. Felet hade uppkommit av rent slarv. (Kyrkan äger en oblatask som man kan) hafa i Sochnebodssäcken: i stället för litet odugeligit slarf, som der tilförene innelåg. Wettersten Forssa 83 (c. 1750). Min bok är nu utkommen, och jag kunde väl skicka den per posto, men som du läst slarfvet förut, så kommer exemplaret tids nog. CFDahlgren (1828) hos Thomander TankLöj. 166. Håll opp att prata slarf! Sander Dikt. 172 (1870). (Han var) alltid nykter och inte hade han något slarf för sig med andra töser. GHT 1897, nr 304 B, s. 3. Mitt gamla bohemiska slarv (har) slagit om till en viss pedantisk ordning. Siwertz Pagoden 7 (1954). DN(A) 1964, nr 349, s. 12. — särsk.
a) (i sht i vissa trakter, ngt vard.) i vissa uttr.
α) (göra ngt) på slarv, äv. på slarven, (göra ngt) slarvigt (se SLARVIG 3 c); äv. i uttr. på en slarv, på en höft, på måfå, på slump. Lundgren MålAnt. 1: 303 (1870: det målades på slarf). Svanberg RedLefn. 528 (1882: gjordt på slarfven). Sådan präktig flicka hon är, så ivrig med hushållssysslorna, och inte på slarv eller lek utan med besked. UngKraft. 1907, s. 51. Jag vill kyssa dig. Men inte på slarv, som igår. Gustaf-Janson ÖvOnd. 57 (1957). Det förefaller som om upphovsmännen (till en tevepjäs) stirrat sig blinda på det dokumentäras värde och låtit det dramatiska komma till på en slarv. SvD 1973, nr 300, s. 9.
β) det (l. ngt) går på slarv, äv. det går till på slarv, det går till l. ngt skötes på slarvigt sätt. Medan .. (trädgårdsmästaren som levde ensam) var ute i trädgården, gick hushållet på slarf. Topelius Fält. 4: 340 (1864). (Magistern till skolpojkarna:) Hela veckan har det gått på slarf för er, och det duger inte. Jag tål inte slarf med lexorna. Dens. Läsn. 1: 118 (1865). I det huset går det inte till på slarf, inte. Wranér Tös. 23 (1897). SDS 1900, nr 202, s. 1.
γ) [jfr med avs. på genus komma på kneken (se KNEK 2 a)] vara l. komma (jfr δ) l. råka på slarv l. slarven, i fråga om (moraliskt) förfall (se FÖRFALL, sbst.4 2 b), om person (l. djur): ha kommit resp. komma på sned i livet, vara resp. råka på avvägar; äv. i det predikativa uttr. på slarven, om person: slarvig, slarvaktig. (Eng.) losel .. (sv.) slarfaktig, ”på slarfven”, lat, oduglig. WoL 772 (1886). Nygård Päivärinta Bild. 4: 99 (1887: kom .. på slarf). (En bofink) kom på slarv en vår av försmådd kärlek. Hemmer Förvandl. 117 (1918). SvHandordb. (1966: vara el. komma el. råka).
δ) komma på slarv (jfr γ), om ngt sakligt: handhas l. skötas slarvigt. ASScF 10: Minnestal 2: 7 (1872; om läxor).
b) (numera bl. tillf.) koll., ss. föraktfull benämning på personer som man ser ner på: pack l. patrask l. slödder l. byke. Blanche Föd. 19 (1846).
Ssgr (Anm. De flesta nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till slarva, v., ssgrna -hans, -pojke o. -stake äv. till slarver, ssgrna -kärra, -maja o. -tossa äv. till slarva, sbst.1): SLARV-ARBETE~020. (mera tillf.) särsk. om (kortvarigt o.) obetydligt arbete (som inte ställer några större krav l. inte är till någon större nytta); jfr -göra, skit-jobb. Koch Arb. 32 (1912).
-BOK. slarvigt skriven bok. Edholm SeklSlut 177 (1881).
-FEL. fel (se d. o. I 3) beroende på slarv. SKN 1844, s. 178 (om språkfel).
-GÖRA. arbete som utför(t)s slarvigt; äv.: slarvarbete. Törngren Jepson LadyNoggs 56 (1910; om slarvarbete). IllSvOrdb. (1955).
-HANK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 6463) (ngt vard.) slarver, odåga. HSH 3: 57 (c. 1800). Väring Frost. 97 (1926).
-HANS. (ngt vard.) slarver. Lundell (1893).
-HAS ~ha2s, m.; best. -en; pl. -ar. [senare leden är has, sbst.2] (vard.) slarver. WoJ (1891).
-KRÄMERI. (†) skräphandel; anträffat bl. bildl. Lindahl L'avoc. sav. 34 (1757).
-KÄRLEK. (numera bl. tillf.) om moraliskt hållningslös l. ytlig kärlek. Svedelius Lif 336 (1887).
-KÄRRA. (i Finl.) bildl.: slarva (se slarva, sbst.1). Topelius Vint. 1: 267 (1859, 1880).
-LEKTYR. (numera bl. tillf.) lektyr som är mindre värdefull l. läses slarvigt. Almqvist Brev 37 (1822).
-LÄSA, -ning. slarvigt läsa (ngt); äv. utan obj.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Lo-Johansson Gen. 436 (1947; utan obj.). SvD(A) 1961, nr 39, s. 18 (i p. pf., i pl., om läxor). DN 24/11 1968, Söndagsbil., s. 8 (: slarvläsning).
-MAJA. (ngt vard.) slarva (se slarva, sbst.1). Topelius Läsn. 1: 48 (1865).
-ORD. slarvigt bildat l. nyttjat ord. Wieselgren Hvirfl. 2: 202 (1891).
-POJKE. slarvig pojke, slarver. Svedelius Lif 351 (1887).
-ROLIG. (numera bl. tillf.) särsk. i n. sg., i uttr. betecknande att ngn har roligt (se rolig 5 a) på ett ytligt sätt. Bremer Hertha 60 (1856).
-SKOTT. slarvigt avlossat skott. Wetterhoff Skog 1: 45 (1883).
-SPRÅK. slarvigt språk. Heidenstam Vallf. 200 (1888).
-STAKE. (ngt vard.) slarver. SvD(A) 1934, nr 309, s. 9.
-SYND. på slarv beroende synd l. (oeg.) fel o. d. Runeberg (SVS) 6: 485 (c. 1850). Strindberg Brev 8: 92 (1890; oeg.).
-TOSSA. (ngt vard.) slarva (se slarva, sbst.1). Sparre MorElg 74 (1918).
Avledn.: SLARVAKTIG, adj.1 [delvis till slarva, v.] om person l. om ngt sakligt: som (gärna l. ofta) slarvar resp. som kännetecknas av slarv, slarvig (se d. o. 3 a, b). Rydén Pontoppidan 234 (1766; om predikan). På förmiddagen var gunsti' herrn litet slarfagtig med läsningen. Topelius Dagb. 1: 320 (1834). särsk. ss. adv. (jfr slarvig 3 c). CAEhrensvärd Brev 2: 161 (1797).
Avledn.: slarvaktighet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) slarvighet, slarv. Nordenskjöld Oneir. 2: 164 (1783). Åtskilliga fel och slarfaktigheter i nomenklaturen (i ett botaniskt verk). SvBL 3: 214 (1860).
Spoiler title
Spoiler content