SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1976  
SLARVA slar3va2, v. -ade; förr äv. SLARVAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.); jfr SLARV, sbst.1
Ordformer
(förr äv. slarfv-, slarfw-. -a c. 1678 osv. -as 1778)
Etymologi
[sv. dial. slarva; jfr nor. slarve, arbeta vårdslöst, sladdra, nor. dial. slarva, arbeta vårdslöst, sladdra, vara skröplig, lt. slarwen, gå med släpande steg; möjl. av ljudhärmande urspr. (jfr SLARGA, v., SLARK samt nor. dial. slarra, glida med ett svagt smällande ljud, d. dial. slarre, lt. slarren, t. schlarren, alla med bet.: gå släpande); i bet. I 4, II 2 o. III möjl. dock avledn. av SLARVA, sbst.2 — Jfr SLARVA, sbst.1, SLARVER, SLARVIG]
I. intr. (l., i bet. 2, 3 f, tr.).
1) hänga l. vara lös l. slapp (o. slänga l. fara slappt hit o. dit); äv. o. utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera nästan bl. (närmande sig 3): röra sig l. fara hit o. dit slappt l. slarvigt; förr äv. om tunga, med tanke på sladder. Columbus MålRoo 5 (c. 1678; om tunga). (Vissa plogfåror böra) icke röras med harfwen, utan heldre lemnas orörde, än de skola bortrifwas och slarfwa för harfwen. Gadd Landtsk. 3: 150 (1777). Jag måste .. knäppa paltarnes paletåer att de intet förkyla sig. Och se nu, slarfva ej deras kängband i fötterna? Topelius Läsn. 7: 177 (1891). En alltför tidigt mognad, citrongul fjäril slarvade framför henne mellan löven. Gyllensten SokrDöd 54 (1960).
2) [möjl. delvis utvecklat ur 3 b] närmande sig 3 b, i fråga om att ta sig fram l., i överförd l. bildl. anv., klara sig l. göra l. åstadkomma ngt o. d. lojt o. slött l. med möda l. svårighet o. d.; dels i särsk. förb. (i denna anv. äv. med obj., särsk. refl. obj.), dels (vard.) i uttr. gå och slarva, gå omkring o. slå dank, ”gå o. drälla”. WoH (1904). Jaså, herrn går kvar i stan och slarvar än? Vad skall det bli av herrn? Engström Adel 130 (1923). SvHandordb. (1966).
3) handla l. bete sig l. arbeta o. d. utan tillbörlig omsorg l. noggrannhet (hafsigt l. slarvigt) l. med alltför stor brådska; ofta i uttr. slarva med l. i ngt, bete sig osv. på sådant sätt med avseende på l. i fråga om ngt, handskas med l. hantera ngt hafsigt l. slarvigt; äv. i uttr. slarva i väg (jfr e) l. till vägs, gå hafsigt l. slarvigt till väga. (Käringar) slarfwa i Gång, uti Klär. Warnmark Epigr. L 1 b (1688). (En hantverkare som endast tänker på att förtjäna pengar) skal nödvändigt slarva(,) göra illa och fort. CAEhrensvärd Brev 1: 68 (1782). JJNervander (1833) i FoU 19: 162 (: till vägs). Hvem märker ej .. huru man slarfvar med vårt sköna språk, synnerligen i tidningspressen? PedT 1890, s. 310. Systembolagen slarva med bokföringen. SvD(A) 1935, nr 331, s. 26. Lindgren AllBarn 52 (1946: iväg; i fråga om läsning). Lo-Johansson Förf. 39 (1957: med). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i p. pr. i adjektivisk anv.: slarvig. Han (dvs. en arkitekt) tecknar den grå portalen / på slarfvande skissmanér. Tavaststjerna Morg. 33 (1884).
b) (ngt vard.) ss. en mer l. mindre skämts. beteckning för att bete sig osv. på ett moraliskt mer l. mindre slarvigt l. betänkligt l. hållningslöst sätt; i sht i fråga om att på sådant sätt roa sig l. rumla l. leva om; äv. i uttr. slarva med ngn l. ngt, på sådant sätt handskas l. umgås med ngn l. ngt. (Hushållerskan förebrår bokhållaren) att han ”super ur halfva flaskan på en gång, och slarfvar med pigorna”. Knorring Skizz. II. 1: 313 (1845). På hemvägen (från Tyskl.) slarfvade han med sina hopsparade pängar. Engström 2Bok 21 (1909). Var och en har ju slarvat i ungdomens vår, men när en går ihop på danser och följs åt hem, då ska flickan inte gno istad till andra. Dens. Adel 18 (1923). Filip hade .. listat sig in i ett sådant gäng, där det slarvades med sprit och flickor. Siwertz Varuh. 167 (1926). Nu måste fru Forster hem och vila till förhöret i morgon, sa han .. . Inte ut och slarva! Zetterholm Duv. 126 (1958).
c) i fråga om tal. Lind (1749). Slarfva i talet. Möller (1790). Verd. 1888, s. 49 (: med uttalet). Den preussiske kungen slarfvar så fort när han talar, att ingen, som ej är van därvid, förstår honom. Wachtmeister AntBr. 36 (1915).
d) i fråga om att utan fackkunnighet på ett mer l. mindre slarvigt l. oskickligt sätt syssla med ett yrke l. en verksamhet, övergående i bet.: fuska (se d. o. 1, 2), klåpa. Lind (1749: med). Den deringe Rönn, som slarfvar litet med mureri. Knorring Torp. 2: 123 (1843).
e) (i sht i vissa trakter) i uttr. slarva i väg (jfr f), i fråga om att gå: ge sig i väg med långa steg o. på ett slarvigt sätt. Öberg Makt. 1: 128 (1906).
f) i förb. med obj. o. adverbiellt ord l. uttr. l. häremot svarande ssgsförled betecknande resultat som åstadkommes gm att slarva; dels i särsk. förb. o. i ssgr, dels i sådana uttr. som slarva i väg ngt, vårdslöst skicka i väg l. avsända ngt. Det förefaller mindre sannolikt att ett skott slarvats i väg (under en skjutövning). Expressen 1962, nr 136, s. 7. jfr BORT-, FÖR-, SAMMAN-SLARVA.
4) [jfr 1] (numera mindre br.) bilda slarvor (se SLARVA, sbst.2 1, 2) l. hänga i slarvor; jfr III. Hela örten (Atriplex calotheca (Rafn) Rafn & Fr.) är liksom öfwerdragen med en slags näfwer, som här och där frånskiljer sig och slarfwar. Fischerström 1: 255 (1779). Wecksell SDikt. 286 (c. 1861; om trasigt klädesplagg; i bild).
II. tr. (jfr I 2, 3 f).
1) († utom i b) vårdslöst l. hafsigt l. slarvigt utföra l. göra (ngt) o. d. (Hantverkaren i Grekl. under antiken) slarfvade ej sitt arbete för att vinna mer än han behöfde. CAEhrensvärd Brev 1: 68 (1782). — särsk.
a) med avs. på språk: vårdslöst l. oskickligt tala. Tersmeden Mem. 2: 18 (1734).
b) (numera föga br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: slarvigt utförd l. gjord, slarvig. Förlåt mitt slarfvade bref. Tegnér Brev 83 (1804). FRuneberg (1858) hos Westermarck FRunebg 143.
2) (†) med avs. på kläder: slita i slarvor (se SLARVA, sbst.2 1). Schultze Ordb. 4536 (c. 1755).
III. (†) ss. dep., = I 4. (Den inflammerade läppen) begynte at slarfvas; dessa slarfvor afkliptes småningom. VetAH 1778, s. 149. Därs. 154.
Särsk. förb.: SLARVA AV10 4. (i vissa trakter) till I 2, bildl.
1) opers., i uttr. det slarvar av (jfr 2), = larva av slutet. Topelius Läsn. 1: 104 (1865).
2) opers., i uttr. det slarvar av (jfr 1), det går utför, det blir sämre. Hagberg DödGäst. 69 (1937: de' slarvar åv; i fråga om sjuk person; från Skåne).
3) eufemistiskt: avlida, gå bort, dö. Sällberg Långv. 56 (1894).
SLARVA BORT10 4. till I 3 f: gm att slarva få (ngt) att komma bort l. försvinna, gm att slarva förstöra (ngt); jfr slarva undan 1. Kellgren (SVS) 6: 307 (1791). Lagas .. (soldatens portion) på en gång, blir ofta nog följden, att hvad soldaten ej genast förmår äta upp slarfvas bort. KrigVAT 1895, s. 173. särsk. i oeg. l. överförd l. mer l. mindre bildl. anv., särsk.: gm att slarva göra slut på l. förstöra l. omintetgöra (ngt); särsk. dels med avs. på tid: gm att slarva förnöta, dels med avs. på pengar l. förmögenhet o. d.: gm att slarva slösa bort; jfr plottra bort 2. Weste (1807). Vi .. slarfva bort dagarne med ett eller annat besök och hvarjehanda tidsfördrif. Stenhammar Riksd. 1: 30 (1834). Jag har .. sett flera kvinnor, som när de blivit ensamma efter ett upplöst äktenskap slarvat bort sitt liv i stället för att bygga upp en ny tillvaro. SvD(B) 1943, nr 199, s. 7. GIF Sundsvall slarvade bort en viktig poäng i kvalmatchen mot Halmstad BK. DN(A) 1964, nr 292, s. 23.
SLARVA FRAM10 4.
1) (numera föga br.) till I 2, dels refl., i uttr. slarva sig fram (jfr 2), hanka sig fram, dels i uttr. slarva sin tid fram, hanka sig fram gm livet. Linné Diet. 2: 105 (c. 1750: sin tid). Tilas CurrVitæ 29 (1756). Cannelin (1939).
2) till I 3 f.
a) refl., i uttr. slarva sig fram (jfr 1), ta sig fram gm att gå l. röra sig slarvigt; äv. i överförd anv., särsk. i fråga om författares språkbehandling. Samtiden 1874, s. 493 (i överförd anv.). (Den unga fröken) går och slarfvar sig fram .. och tittar både till höger och venster. De Geer Lillie 60 (1880). SD(L) 1902, nr 234, s. 3 (om hästar vid hinderlöpning).
b) (numera bl. tillf.) med avs. på ord: framsäga slarvigt. Swedberg Schibb. 35 (1716).
SLARVA FRÅN SIG, se slarva ifrån sig.
SLARVA FÖRBI10 04. till I 3: gm att slarva förbigå (ngt). Weste FörslSAOB (c. 1815).
SLARVA I10 4, förr äv. UTI. till I 3 f, på ett slarvigt sätt stoppa i (ngn mat); äv. bildl. (särsk. refl.). Horn Beskr. 10 (c. 1657). Ramsay Barnaår 2: 49 (1904; refl., i fråga om läsning).
SLARVA IFRÅN SIG10 04 0, äv. FRÅN SIG4 0. till I 3 f: slarvigt göra ifrån sig (ngt, särsk. ett arbete l. en uppgift o. d.; se göra ifrån sig 2); äv. utan obj. Sahlstedt (1773; med avs. på arbete). Jolin MSmith 62 (1847; utan obj.).
SLARVA IGENOM10 040 l. 032.
1) till I 2, 3 f, refl., i uttr. slarva sig igenom ngt, med möda l. (numera vanl.) trots slarv komma l. klara sig igenom (ngt); äv. utan sakobj. Nordforss (1805; utan sakobj.). Ynglingarna kunde slarfva sig igenom en hel hop af (preliminär-)examina. Frey 1843, s. 404.
2) till I 3: slarvigt gå igenom (ngt; se gå igenom 2 b). Strindberg TjqvS 1: 68 (1886; med avs. på läxor).
SLARVA IHOP10 04, l. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032. till I 2, 3 f: med möda l. svårighet l. (numera bl.) trots slarv få ihop (se få ihop 2) l. åstadkomma (ngt, särsk. ngt i språklig form avfattat) l. samla ihop (ngt) o. d.; jfr slarva tillsammans. Serenius (1741). Dalin Arg. 1: 31 (1754; om präst, med avs. på predikan). Han hade slarfvat ihop några styfrar, (dvs.) samlat med möda, på hvarjehanda sätt. Weste FörslSAOB (c. 1815). Jag hade .. på våren slarvat ihop en filosofie kandidatexamen. Hellström Malmros 167 (1931).
SLARVA IN10 4. särsk. till I 3 f, i fråga om bollspel, om målvakt: gm slarv släppa in (mål). (Målvakten) Landin slarvade .. in ett onödigt mål. SDS 1924, nr 144, s. 8 (i fråga om fotbollsspel).
SLARVA OMKRING10 04. (numera föga br.) till I 2, 3: gå omkring på ett slött l. slarvigt sätt, larva omkring. Lindholm Sibbo 1: 90 (1890).
SLARVA SIG IFRÅN10 0 04. (numera bl. tillf.) till I 2, 3 f: med möda l. svårighet komma ifrån l. slingra sig ifrån (ngt). Weste FörslSAOB (c. 1815).
SLARVA SIG TILL10 0 4 l. TILL SIG4 0. (numera föga br.) till I 2, 3 f: med möda l. svårighet (l. gm slarvigt arbete o. dyl. l. trots slarv) skaffa sig (ngt); särsk. i uttr. slarva sig till födan, med möda l. svårighet skaffa sig sitt livsuppehälle. Serenius Ss 1 a (1734: födan). Slarfva sig till något, (dvs.) skaffa sig något med möda, el. ock händelsevis oaktadt sin slarfaktighet. Weste FörslSAOB (c. 1815). Högberg Vred. 2: 374 (1906).
SLARVA TILLHOPA, se slarva ihop.
SLARVA TILLSAMMANS10 040, äv. 032. (numera bl. tillf.) till I 3 f: på slarvigt sätt få ihop (se få ihop 2) l. åstadkomma l. samla ihop (ngt), slarva ihop. (Om säden skördades med skära) Slarfwades icke säden så oredigt tilsammans, vtan alla axen kummo ricktigt til ena ändan. Broocman Hush. 2: 76 (1736). Kellgren (SVS) 6: 73 (1777; med avs. på operaakt).
SLARVA TILL SIG, se slarva sig till.
SLARVA UNDAN10 32, äv. 40. till I 3 f.
1) gm att slarva bli av med (ngt) l. få (ngt) att försvinna, slarva bort. Nordforss (1805).
2) gm att arbeta slarvigt få undan (ngt) o. d. Cederschiöld Maghreb 39 (1918).
3) refl., i uttr. slarva sig undan ngt, gm att slarva komma undan l. ifrån (ngt). Tenow Solidar 2: 150 (1906).
SLARVA UPP10 4. särsk. (numera föga br.) till I 3 f: slarvigt sätta upp (hår). Fatab. 1911, s. 203 (1880; från Smål.).
SLARVA UTI, se slarva i.
SLARVA ÅSTAD10 04. (numera bl. tillf.)
1) till I 2: sakta l. mödosamt l. lojt gå åstad l. ge sig i väg, larva åstad, knalla iväg o. d. Björkman (1889).
2) till I 3, i uttr. slarva åstad med ngt, slarvigt (sätta igång med att) göra ngt; äv. i uttr. slarva åstad med ngn, särsk. oeg. l. bildl.: slarvigt (gå åstad o.) gifta sig med ngn. Berndtson (1880). Hedenstierna Fideik. 189 (1895; i fråga om giftermål).
SLARVA ÖVER10 40. till I 3: slarvigt l. endast i förbigående halka över (ngt) l. omnämna (ngt) o. d. Dalin Arg. 1: nr 3, s. 6 (1732; i fråga om tal).
Ssgr, se slarv, sbst.1 ssgr.
Avledn. (till I 3): SLARVAKTIG, se slarv, sbst.1 avledn.
SLARVARE, m. (numera bl. tillf.) person (man) som slarvar l. brukar slarva, slarver. Porthan BrCalonius 26 (1793).
SLARVERI104, n. (numera föga br.) slarvande, slarv (se slarv, sbst.1); äv. konkretare, om slarvfel o. d.; förr äv. konkret, koll.: slarvigt tillverkade varor, skräp, strunt. ALaurentii Ciegler 365 (1620; koll.). Tengström .., som öfverbeviste .. (respondenten) ej allenast om flere slarfverier, utan ock om grofva .. fel. Porthan BrCalonius 341 (1796). JLRuneberg (1858) i FoU 26: 53.
SLARVINNA, f. (numera föga br.) = slarva, sbst.1 Topelius 24: 198 (1857).
Spoiler title
Spoiler content