[sv. dial. slobba, slafsig l. sölaktig kvinna, tunnpannkaka; sannol. till sv. dial. slobba, slubba, blanda ihop (våtvaror) på ett osnyggt sätt, glupskt sluka m. m. (se SLUBBA, v.1); formen med -pp- återger dialektalt uttal i vissa trakter (Kalix)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tunnpannkaka; kolbulle. (Han) tog fram den gamla trefoten, satte den på elden och gräddade slobbor, tunna pannkakor. Johnson Nu 202(1934). En mugg hett kaffe piggade upp livsandarna, och efter en kraftig frukost på ”slobbor”, även kallade kolbullar, kröpo vi ut alla tre. Westerlund NybyggLappl. 150(1937). Jag ska baka mej en sloppa! Gammelknekten skar fläsk i pannan och satte den på elden, medan han rörde mjöl och vatten till smet. Carlsson GlestGård. 116(1943).
SAOB
