publicerad: 1980
SNASKA snas3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SNASK, sbst.1
Etymologi
[sv. dial. snaska, smågnaga, smaska, äta (som svin), vara osnygg, snatta m. m.; jfr d. snaske, äta smaskande, sluka, nor. dial. snaska, snoka, snusa, snatta; sannol. av ljudhärmande urspr. (möjl. variantbildning till NASKA, v.); ordet är sannol. påverkat av dels (i bet. 1) sv. dial. snaka, snoka (se SNAKABISSE), dels (i bet. 4) SNATTA; i bet. 3 är ordet (delvis) att uppfatta ss. avledn. av SNASK, sbst.1 — Jfr SNASKELIG, SNASKELIN, SNASKER, SNASKIG, SNASKUS]
1) om människa l. djur: smackande l. smaskande l. snörvlande glufsa i sig mat l. äta, slafsa o. äta, äta osnyggt (stundom äv. närmande sig l. övergående i bet.: (vid ätande) smutsa ned (omkring) sig); äv. med särskild tanke på l. enbart i fråga om ljudet: smacka l. smaska l. snörvla; om djur äv. dels: med näbben l. nosen o. d. (o. under frambringande av klapprande l. snattrande l. snörvlande o. d. ljud) söka l. rota (efter föda), dels (jfr 3), med tanke på det förtärda ss. godsak(er) l. läckerhet(er) o. glufsandet l. ätandet ss. en (för djuret) njutningsfull akt; äv. med direkt obj. (stundom äv. prep.-adverbial inlett med på) betecknande föda o. d.; stundom äv. bildl. Serenius (1741). (Sv.) Sna'ska .. (som änder etc.) (fr.) Barboter, chercher dans l'eau, dans la boue dequoi manger. Weste (1807). De stora råttorna med de afskafda, köttröda svansarna, som snaskade kring soporna i prånget, störde honom icke. Sandberg GHusH 18 (1897). Nattapor, som komma fram .. för att snaska på frukt. Melin AmazUrskog. 111 (1929). Grisen går .. (in i syrenhäcken) för att snaska mask. Martinson Kap 49 (1933). Usch, va du snaskar, när du äter! Östergren (1942). (De andra sinnena) känner ett visst förakt för smaksinnet, som är känt för att sörpla kålsoppa och snaska rotmos mellan smultronen. Martinson Utsikt 82 (1963). Renat brännvin .. var det enda som dög till kräftor, menade han. Så grep vi oss an med det besynnerliga snaskande som blivit en så högtidlig tradition i vårt land. Wilding Korpen 66 (1968).
2) med direkt obj.: nedsmutsa l. orena; numera bl. i särsk. förb. samt i avledn. o. ssgr. (Sv.) Snaska (orena) något, (t.) etwas schmutzen, beschmutzen, es schmutzicht machen. Lind (1749).
3) [jfr 1] om människa (i sht barn), med direkt obj. (l. prep.-adverbial inlett med på, stundom äv. med) betecknande ngt sött l. gott l. läckert o. d.: med välbehag (o. under smackande l. smaskande) tugga l. mumsa på l. äta l. smörja kråset med; ofta abs.: (ha för vana l. vara svag för att) tugga på l. äta sötsaker l. godsaker l. läckerheter (numera företrädesvis slisk l. karameller l. chokladkonfekt o. d.), (ha för vana osv. att) tugga på l. äta snask (se SNASK, sbst.1 2). Rätt roligt är, ha något smått at snaska: / Ty wil jag Sockerbagar bli. Dalin Vitt. 6: 290 (c. 1762). Sist snaskades (vid måltiden) drufvor och mandlar. Nicander Minn. 1: 302 (1831). Kyrkan såg likväl snedt på stjärntyderi och guldmakeri, och när Kristina envisades att bita i de tämligen dyra äpplena från detta kunskapens träd, så snaskade hon med förbjuden frukt. Bildt Minn. 145 (1900). Minns du när vi var flicksnärtor och snaskade alla förmiddagar? Hildén Barn. 7 (1919). Hela dagen snaskade han på härliga köttbitar. Otter Officer 256 (1930). Räck mej en chokladbit (sa hon). Du snaskar för jävligt, muttrade han. Fogelström BorgTr. 171 (1957). Sjuklingen .. låg i sin säng och snaskade choklad och läste en deckare. Hedberg Upp 90 (1968). — särsk. i utvidgad anv., i vissa uttr.
a) (numera mindre br.) snaska ur en flaska o. d., med välbehag (o. under smackande l. smaskande) dricka ur en flaska o. d.; äv.: (ha för vana att) smutta ur en flaska o. d. (Tomte-)Nissen svarade trumpet: Far (i huset) plär snaska / ur en flaska, / mor är en slaska. Rydberg Vigg 11 (1875). Dens. Faust 67 (1876).
b) (vard.) pengar att snaska för, pengar att köpa sötsaker l. godsaker till att snaska på för. Auerbach (1913).
4) (†) hastigt borttaga l. rycka bort (ngt), snappa bort. (Sv.) Snaska. .. (eng.) to snatch .. (dvs. sv.) ryckia bort, hastigt borttaga. Spegel 454 (1712).
SNASKA I SIG10 4 0, i sht förr äv. UTI SIG04 0. snaskande sätta i sig (ngt); äv. abs.
SNASKA IFRÅN SIG10 04 0, äv. FRÅN SIG4 0. särsk. till 3: göra ifrån sig att snaska (för en tid framåt). DN(A) 1963, nr 261, s. 20 (om barn). —
SNASKA NED10 4 l. NER4. till 1, 2: (gm snaskande, särsk. vid ätning) smutsa ned l. sjaska ned l. förorena (ngn l. ngt); äv. med refl. obj. (i uttr. snaska ned sig); äv. abs.; äv. bildl. Tholander Ordl. (1872; refl.). (Fångade albatrosser) vände bokstavligen ut och in på sina magar och snaskade ned omkring sig. Hedin Pol 2: 521 (1911). Fridegård Här 85 (1942; bildl.). Snaska ner bordduken. SvHandordb. (1966). —
SNASKA TILL10 4. till 1, 2: (gm snaskande, särsk. vid ätning) smutsa ned l. sjaska till (ngn l. ngt); äv. bildl. Lundell (1893). Fridegård Somm. 239 (1954; bildl., med avs. på kärleken). —
SNASKA UPP10 4, äv. OPP4. till 1; särsk.
1) (tillf.) om person: snaskande föra upp (ngt från tallrik o. d.) till munnen (för inmundigande). Söderhjelm Brytn. 292 (1901; med avs. på sås).
2) (mera tillf.) om djur: snaskande söka upp (föda). Hörlén GSed. 122 (1914; om svin, med avs. på spillsäd). —
SNASKA ÅT SIG. (†) till 4: snappa åt sig l. plocka till sig (ngt). Topelius Läsn. 6: 98 (1884; om höna, med avs. på ngt gott).
Ssgr (numera i sht ngt vard. Anm. Nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till snask, sbst.1; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna): A: (1—3) SNASK-GRIS. (sansk- 1924 osv. snaske- 1924) särsk. till 1, 2, om person (i sht barn) som snaskar ned (omkring) sig, smutsgris; jfr gris 3 o. -lisa, -pelle. Adelborg Krabb. 19 (1924). —
(3) -LISA. (snask- 1895 osv. snaske- 1903) [med avs. på senare leden jfr pip-lisa] jfr -pelle. Skulle jag köpa natron (mot magsyra) för mina egna pengar åt den der snasklisa? Lundquist Stinde FruBMem. 23 (1895). —
(3) -PELLE. (snask- 1903 osv. snaske- 1903—1942) manlig person (i sht pojke) som snaskar (mycket); i sht förr äv.: läckergom; jfr -lisa. Snask-Pelle (dvs.) Läckergom. Hjelmqvist Förnamn 278 (1903). Du ä då en rikti liten snask(e)pelle! Östergren (1942).
B (i vissa trakter): SNASKE-GRIS, -LISA, -PELLE, se A.
Avledn.: SNASKARE, m.//(ig.). (numera bl. tillf.) person (av manligt kön) som snaskar.
1) till 1: snasker (se d. o. 1); förr äv. i utvidgad anv. (med anslutning till SNASKA 4), nedsättande, om person som (snaskande o.) glupskt förtär annans mat. Weise 217 (1697; i utvidgad anv.).
SNASKERI104, n. (förr äv. -erie)
1) till 1, 2, om (manifestation av) handlingen l. verksamheten att (i sht vid ätande) snaska (ned (omkring) sig); äv. bildl.; förr äv. konkret, om (av djur ss. begärlig föda eftersökt) hushållsavfall o. d. Salander Gårdzf. 43 (1727; konkret). Östergren (1942; äv. bildl.). IllSvOrdb. (1955; äv. konkretare).
2) (numera bl. tillf.) till 3, om (manifestation av) handlingen l. verksamheten att snaska; särsk. liktydigt med: snaskande (numera företrädesvis: snaskätande); i sht förr äv. konkret, om sötsaker l. godsaker. (En havande kvinna) måste .. fly .. för mycken Frucht och Snaskerj. Hoorn Jordg. 1: 67 (1697). Östergren (1942). —
Spoiler title
Spoiler content