SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1982  
SORDIN sordi4n, äv. (numera föga br.) SURDIN surdi4n, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(sordin 1781 (: mässings Sordin), 1791 osv. sordine 18461887. sordinen, sg. best. 1871 osv. sordiner, pl. 1802 osv. sourdin 17841852. sourdine 18481914. sourdinen, sg. best. 1810. sourdiner, pl. 1899. surdin 18011939)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. sordin, t. o. eng. sordine, fr. sourdine; av it. sordina, f., l. sordino, m., avledn. av sordo, döv, dov, dämpad, av lat. surdus, döv, dov, möjl. besläktat med susurrus, viskning, susning, av ljudhärmande urspr. (o. möjl. besläktat med SURRA, v.). — Jfr SORDUN]
1) mus. benämning på var o. en av olika anordningar för förändring av klangen, främst dämpning av klangstyrkan hos musikinstrument, dämmare (se DÄMMARE, sbst.2 2); särsk. (i fråga om stråkinstrument) om en gaffelformad anordning som sättes över stallet för att minska dess vibrationer; äv. dels (i fråga om mässingsinstrument) om en kon av metall l. papp o. d., som insättes i klockstycket, dels (i fråga om pianon) om en filtklädd klaff som, då tangenten efter nedslaget släppes upp, faller ned o. avbryter strängens vibrationer. VDAkt. 1784, nr 76 (till fiol). ÖoL (1852; för fiol o. trumpet). Sordiner i pianon .. göras helst af lind. Cnattingius (1878, 1894). Här bör .. spelas stråk- och knäppmusik bakom scenen — med sourdiner — så att stämningen lyftes. Strindberg Brev 13: 230 (1899). Svensson Stauder Musikinstr. 31 (1958; i fråga om violin). jfr: 1 mässings Sordin. BoupptVäxjö 1781. — särsk. i utvidgad anv.
a) (†) i fråga om figuråkning på skridsko: figur som har formen av en sordin för stråkinstrument. Posse Figuråkn. 52 (1889).
b) (i sht i vitter stil) övergående i adverbiell anv., i uttr. betecknande att ett musikstycke l. dyl. spelas l. sjunges dämpat; äv. om musikinstrument o. d., i uttr. gå i vek sordin, spela vekt o. dämpat (särsk. mer l. mindre bildl.; jfr 2). Ja, nu är diktens stund och drömmens timma, / då dalens fejlor gå i vek sordin. Johansson Varseln. 84 (1915). Altstämmans sakta inträde under beklämda trumpeter; .. i upptakten vet man ännu inte om sordin eller stämma tills stråkarna börjar tala med ord. Oswald Privatm. 24 (1949).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1, betecknande en dämpning (se DÄMPA, v.2 3) l. ett tillbakahållande l. återhållande av ngt; i sht i sådana uttr. som lägga (äv. sätta) sordin på ngt, dämpa ngt, det ligger (en) sordin över ngt, ngt är dämpat, ha l. få sordin, vara dämpad resp. dämpas, (göra ngt) med sordin, (göra ngt) på ett dämpat sätt. Til en storpratande Connoisseur (dvs. konnässör). .. / Min vän! jag ger Er (ss. julklapp) en sourdin, / Sätt den, jag ber, uppå er tunga. Lenngren (SVS) 1: 367 (1784); jfr 1. Jag tror nästan att jag uppletat denna lilla sorg åt mig för att lägga sourdine på min glädje då tanken på framtiden vill göra mig alltför lycklig. Solnedg. 2: 282 (i handl. fr. 1845). Frey 1846, s. 95 (: sätta). Skymningen, som med sordin / hvart missljud dämpande och blidt berörde. Levertin II. 2: 12 (c. 1888). (Winterfeldts) vanliga högljuddhet hade sordin, han syntes tankfull. Söderhjelm Tavaststj. 191 (i handl. fr. 1891). Tuppen uti sommarvärmen / Gal, jag tycker, med sordin. Nordlund Bit. 141 (1894). Levertin NDikt. 89 (1894: får). Så länge översten var kvar låg det alltid en viss sordin över festerna. De Geer Bergsl. 241 (1951). Avfärden från Brewster var alltid belagd med sordin. Beskow Hammarskjöld 102 (1968).
Ssgr: (1, 2) SORDIN-DÄMPAD, p. adj. i sht mus. dämpad (se dämpa, v.2 5 a α) med sordin; äv. ss. adv. Törnell AnLöft. 59 (1919).
(1) -KLANG. i sht mus. dämpad klang (se klang, sbst. I (1,) 3) åstadkommen med sordin l. påminnande om sådan klang. Östergren (1943).
(2) -MÄTTAD, p. adj. (i sht i vitter stil) mättad (se mätta, v. 2 b) med återhållen känsla l. dyl. Weibull LdDomk. 65 (1953; om resignation).
(2) -SPEL. (i sht i vitter stil) i fråga om teater o. d.: av sordin präglat spel. Lamm i 3SAH LIII. 2: 315 (1942).
Avledn.: SORDINERA1040, i Sveal. äv. 1032, v. -ing. [jfr nor. sordinere]
1) mus. till 1: förändra l. dämpa (se dämpa, v.2 5 a α) klangstyrkan hos (musikinstrument) med sordin; äv. i utvidgad anv., med avs. på ton l. klang l. musik o. d.: dämpa (se dämpa, v.2 5 a); i sht i p. pf. (oftast i mer l. mindre adjektivisk anv.). SD(L) 1901, nr 56, s. 6 (i p. pf., om stråkinstrument). En sångfågel slår en söndagsfin och sordinerad drill. Jönsson ÄnSjung. 69 (1933, 1954). Även om Stravinskij stiliserar, polerar han dock inte upp .. (den primitiva ryska folktonen) för guldmöblerade rum, sordinerar inte tonen. SvD 13/8 1933, Söndagsbil. s. 9. Selander Pegas. 106 (1942, 1950; i p. pf., om kammarmusik). Gälla flöjttoner och mörka drön (utgjorde ångbåtstutornas o. mistlurarnas musik) och däremellan olika signaler av växlande färg — allt sordinerat genom avståndet och dimmans dok. Jönsson ÄnSjung. 64 (1949, 1954). Ett slags sordinering av pukan kan ernås genom täckning av pukskinnet med en duk. Svensson Stauder Musikinstr. 165 (1958).
2) (i sht i vitter stil) bildl.: dämpa (ngt; se dämpa, v.2 35); i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Stämningen var sordinerad. Han talade med sordinerad stämma. SDS 1913, nr 266, s. 8 (i p. pf., om teaterföreställning). Thilda var tämligen uppsluppen, Johan Fredrik mera sordinerad. Norlind Hell 2: 180 (1913). Han gav åt hemmet dess starka, varma och brokiga grundfärger, hon .. sörjde för en stundom välbehövlig dämpning och sordinering. MinnGPrästh. 1: 94 (1924). Han talar mycket sordinerat om havet, som om ett pingvinskinn, ett mycket vackert sådant. Martinson Kap 176 (1933). Vattenfallet dånade och väste i sin klippgryta utan att låta sig sordineras av de lärdes närvaro. Jönsson ÄnSjung. 86 (1937, 1954). Denna stränga estetiska självkontroll som (målaren) Sjöström visar hotar att alltför mycket sordinera åtskilliga begåvningar i hans generation. DN(A) 1958, nr 28, s. 5.
Spoiler title