SOTIS sω4tis, adj. oböjl., använt bl. i predikativ anv.
(vard.) svartsjuk; stundom äv. liktydigt med: avundsjuk; särsk. i uttr. sotis på ngn, svartsjuk resp. avundsjuk på ngn (som är ngns rival l. medtävlare o. d.). Ruskigt me fröken Green (som blev mördad), va? De va väl nån tokig karl som va sotis förstås. Trenter LysLandn. 300 (1946). Andersson han är allt bra sotis på mig. .. Han är svartis för att jag får gå ut och spatsera med frun (dvs. en änka) om söndagarna. Vi 1953, nr 39, s. 7. Hon tänkte kanske att jag började bli sotis. Arnér Verkl. 76 (1965). (Sångerskan) blev .., icke helt oförklarligt, härsken på .. (kritikern, som beskyllt henne för att fika efter applåder,) och sade så klart att han förstås var sotis för att han själv aldrig fått applåder. DN 1968, nr 246, s. 12.
SAOB
