[fsv. stänkil; jfr fvn. stǫkkull; till STÄNKA, v.2]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) redskap varmed man stänker, stänkborste o. d.; särsk. i fråga om ä. katolska förh., om vigvattenkvast, aspergill; jfr STÄNK-BORSTEslutet. (Lat.) Aspergillum (sv.) stenkil. VarRerV 38(1538). När man (i den medeltida gudstjänsten) ville bestänka någon med vigdt vatten, använde man en stänkel. Denne bestod i den äldsta tiden af en qvist; .. oftast bestod den af en käpp med ett rundt borstbetäckt hufvud. Hildebrand Medelt. 3: 400(1900).
