SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1997  
STÖN stø4n, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr d. støn, nor. stønn; till STÖNA, v.1]
om handlingen l. förhållandet att stöna (se STÖNA, v.1 1, 2), stönande; företrädesvis konkretare, om enskilt stönande; jfr STÅNK. Hvarken jag såg, ej heller förnam, blott stönet jag hörde / av dem som dräptes. Johansson HomOd. 23: 40 (1845). I hörnet gjorde sig Moraklockan redo att slå sju genom stön och bullrande. Nyblom StrPers. 206 (1945). Vi följde honom i hans cell där han med ett stön sjönk ned. Olsson 3Hap. 139 (1967).
Spoiler title