publicerad: 1986
STABBIG stab3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
1) (ngt vard.) motsv. STABBE 1, 6: kort (o. tjock); tjock l. klumpig l. massiv; om person: undersätsig l. satt l. knubbig. (Sv.) Stabbig .. (t.) kurz. SvTyHlex. (1851). Den idylliska Tauberdalsbyn Detwangs lilla stabbiga romanska tornpyramid. PT 1910, nr 226 A, s. 3. Så råkade min farmor sätta en rofva på isen, så att Geijer fick se hennes ben. Och de voro mycket tjockare och stabbigare än han hade tänkt sig. Så slocknade den lågan! Söderberg AllvLek. 23 (1912). Smärt och finlemmad hade hon ju aldrig varit, snarare då ganska stabbig. Gustaf-Janson Råtun. 51 (1962). särsk. i utvidgad anv., om maträtt: tjockflytande l. kraftig (o. svårsmält) l. tung l. bastant. Björkman (1889). Stabbig gröt. IllSvOrdb. (1955). Lördagarnas stabbiga norska husmanskost .. (dvs. en norsk TV-serie) har vi nu alla satt i oss. DN 1968, nr 95, s. 24.
2) (i vissa trakter) motsv. STABBE 3, om halm o. d.: som består av kraftiga strån; ngn gg äv. (jfr 1) i utvidgad anv., dels om grepp (se d. o. 1 e): som känns (styv o.) kompakt l. tjock, dels om yllestrumpa o. d.: grov l. grovstickad (o. kraftig). En ovanligt hög halt af dubbelkorn (förekommer hos Excelsior-havren), hvilket i förening med en särdeles litet tilltalande grof och ”stabbig” halm ställer sorten ännu lägre i värde. UtsädT 1906, s. 68. Stabbiga strumpor och stora pjäxor. SvD 5/2 1928, Bil. s. 1. Fylligt, sladdrigt, stubbigt eller stabbigt grepp? Skjuvningens mekanik och mätning vid bedömning av väv. TextilKonf. 1959, nr 4, s. 6.
3) [delvis utgående från 1] (ngt vard.) motsv. STABBA, v.2, om person l. ben l. gång l. steg o. d.: stelbent l. ostadig l. stapplande l. skröplig. Vi få lof byta om kogubbe snart. Johannes Bengtsson är alldeles för stabbig och gammal. Hedenstierna Hellevik 187 (1898). Gubben skuttade fram på sina stabbiga ben. Sparre FimpSt. 192 (1915); möjl. till 1. (Morfar) Rörde sig inte, för att han var stabbig i benen, lät dem komma fram till sig. Lagerkvist Gäst 56 (1925). Hon gick alltid lite stabbigt på morgnarna, innan benen kommit i gång. Hedberg Iris 143 (1934). Med stabbiga steg skyndade han förbi stenmuren. Browallius JosGipsm. 252 (1935).
Avledn.: STABBIGHET, r. l. f. till 1—3: egenskapen att vara stabbig; särsk. (ngt vard.) till 3: stelbenthet l. skröplighet o. d.; äv. bildl. SAOL (1923). En samling studenter från Erlangen .. hånade gamlingarna i (den litterära sammanslutningen) Grupp 47 för deras politiska stabbighet. DN 1967, nr 283, s. 4.
Spoiler title
Spoiler content