SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1989  
STELE ste3le2, r. l. m.; best. -en; pl. -er (i ä. spr.-prov möjl. äv. till sg. stel, AntT VI. 3: 112 (1882) osv.) l. -ar (HT 1977, s. 76, osv.); äv. (numera föga br.) STELA ste3la2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. STEL, r. l. m.; pl. -er ? (se ovan).
Ordformer
(stel 1890 (: grafstel). stela 18731933. stele 1891 osv. steler, pl. 1882 osv.)
Etymologi
[jfr t., eng. stele, fr. stèle, lat. stela; av gr. στήλη; jfr fsax., fht. stollo, stöd, ställning o. d.; till den rot som föreligger i gr. στέλλω, ställer i ordning m. m., o. STALL, sbst.2]
1) i sht. arkeol. (i det antika Grekl. o. vissa andra forntida kulturer förekommande) rest (ornamentalt utsmyckad) stenplatta l. fristående stenpelare l. kolonn med inskrift l. bildframställning (l. bådadera), som utgjorde gravvård l. minnessten o. d. UB 1: 219 (1873). Chammurapis lag .. är inmejslad på en över 2 m hög stele av svart diorit. 3NF 4: 876 (1925). I dörrfönstret (på skendörren i de fornegyptiska gravarna) fanns den egentliga gravstenen, stelen, med den hädangångnes bild. Strömbom EgyptK 78 (1928). Den (dvs. krokusen) fanns i gräset kring en attisk stele. Österling TonHav. 132 (1933). Mayanernas skriftlärde hade stor benägenhet att inhugga sina forskningsresultat i sten, på templen eller på för detta ändamål avsedda stenpelare, steler. Ymer 1939, s. 18. Far reste en stele på hennes (dvs. mors) gravplats och offrade ofta där. Lagerkvist Sibyll. 113 (1956). OoB 1963, s. 42. — jfr GRAV-, SEGER-STELE.
2) [ordet tidigast anv. i denna bet. av den franske botanisten Ph. van Tieghem († 1914), steleteorins grundare] bot. sammanfattande om ledningsvävnaden (o. vissa jämsides därmed utvecklade partier) hos växt, i sht om ett inre, väl avgränsat cylindriskt parti i stammen hos ormbunksväxt o. kärlväxt, vilket består av en yttre sildel o. en inre veddel (o. som förgrenar sig till blad o. sidoskott), centralcylinder. 2NF 29: 25 (1919). Kärlskelettet är .. icke alltid cylinderformigt, och numera användes för detsamma vanligen benämningen stele, varmed i allmänhet förstås summan av kärlsträngar i stammen. VäxtLiv 4: 496 (1938). 2SvUppslB 17: 1039 (1950). jfr: Den bland fröväxterna vanligaste stelartypen, eustelen, .. uppbygges av bladspårsträngarna. VäxtLiv 4: 638 (1938).
Ssgr: A (numera föga br.): STELA-BEKRÖNING, -KRÖN, se B.
B: (1) STELE-BEKRÖNING. (stela- 1893) i sht arkeol. jfr -krön. Adler Meyer 188 (1893).
(1) -KRÖN. (stela- 1893) i sht arkeol. krön (se d. o. 3) på stele. Adler Meyer 188 (1893).
(2) -TEORI(N). bot. (numera bl. tillf.) (av botanister lanserad) teori som innebär att l. bygger på uppfattningen att de olika steletyperna utvecklats ur en kompakt, central stele (protostele); jfr stelärteori. 2SvUppslB (1953).
(1, 2) -TYP. typ av stele; särsk. (bot.) till 2. VäxtLiv 4: 546 (1938).
Spoiler title
Spoiler content