SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1989  
STENA ste3na2, v. -ade (Mat. 21: 35 (NT 1526) osv.) ((†) ipf. -te Jos. 7: 25 (Bib. 1541), Swedberg SabbRo 309 (1689, 1710)). vbalsbst. -ANDE, -ING, -ELSE (†, Lind 1: 1470 (1749)); -ARE, se avledn.
Ordformer
(äv. -ee-)
Etymologi
[fsv. stena, ipf. -de, -te, p. pf. stenaþer, stender; jfr fht. steinōn, mht. o. ä. t. steinen, mlt. stēnen, feng. stænan (eng. stone); avledn. av STEN. — Jfr FÖRSTENA]
1) med avs. på person: i avsikt att skada l. döda kasta sten på; företrädesvis (i sht om ä. förh.) pregnant: gm stenkastning döda l. avrätta; äv. (i sht i vissa trakter) med avs. på fisk l. mindre djur (särsk. ekorre): kasta sten på o. döda l. bedöva; i sht förr äv. allmännare, med avs. på person (l. djur) l. (se b) sak: kasta sten på. Mat. 21: 35 (NT 1526; äv. i NT 1981). The bodadhe Jsebel och sadhe, Naboth är stenat och dödh. 1Kon. 21: 14 (Bib. 1541). För försmedelsen, blef han dömbd effter Gudz lagh till att stenas och Refereras till den högloflige konungzlige hofrättens gunstige Resolution. ÅngermDomb. 18/7 1642, fol. 198. Effter Acad(emiae) Wachtmest(aren) icke fick fred kom han ut, då Studenterna begynt stena honom och wachtkarlarne. ConsAcAboP 6: 384 (1688). Strax war deras (dvs. folkets i staden Lystra) håg från hwit förwänd til swart; / Ty Paulus utaf dem i harmen stenad wardt. Kolmodin QvSp. 2: 494 (1750). Kasten voro på förhand dömda av tvivlet i hans hand, det hela var lönlöst som att stena spigg i öppna sjön. Nilsson HistFärs 136 (1940). Moberg BerLevn. 87 (1968). — jfr NED-STENA. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i uttr. stena ihjäl ngn (förr äv. ngn ihjäl) l. stena ngn till döds (förr äv. till död), gm stenande döda ngn. OPetri 3: 153 (1530). Hela menigheten (förde) honom vth för läghret, och stenadhe honom j hiäl. 4Mos. 15: 36 (Bib. 1541). 5Mos. 22: 21 (Därs.: til dödz). Forsius Fosz 97 (1621: til dödh). Efter här vid Tjursgrafva ligga stenar på alla sidor, så skulle synas, at då folket kastat sig ned (för att taga sig av daga), de andre då stenat ihjäl dem. Kalm VgBah. 294 (1746). — jfr IHJÄL-STENA.
b) (numera i sht i vissa trakter) med sakligt obj., särsk. (fönsterrutor i) byggnad: kasta sten på (ngt). Östman beskyllar honom att han kastade steen på honom, och sedan stenade hanss huus. VDP 1671, s. 367. GHT 1938, nr 194, s. 3 (med avs. på fönsterrutor).
c) ss. vbalsbst. -ande o. -ing; äv. konkretare, närmande sig bet.: gm stenande åstadkommet resultat. Steening. Linc. (1640; under lapidatio). Stenande. Juslenius 163 (1745). Ett dåd, stening värt! Risberg Aisch. 37 (1890).
d) mer l. mindre bildl. Heidenstam Vallf. 124 (1888). Om man skulle skriva några råd i levnadsvishet .. då tror jag man gott kan tillråda att låta spotta på sig .. Jag tror att det många gånger är den enda metoden att undgå att bli stenad. Hedberg Blomb. 91 (1953).
2) förse (ngt) med (skoning l. beläggning l. hölje o. d. av) sten(ar); gm att förse med (skoning osv. av) sten(ar) fästa (ngt) l. hålla (ngt) nedtryckt; förr äv.: (ss. tyngd l. hinder o. d.) anbringa sten(ar) på (ngt); ss. vbalsbst. -ing förr äv. konkret, liktydigt med: stenläggning (se d. o. 2). (Två personer bötfälldes) för the hadhe stenet och igen tepth almogh vegh. BtFinlH 2: 59 (1548). Alla gator (i Nykarleby) äro med ståckar twärs förelagde i stället för stening, såsom en broo. Linné Skr. 5: 203 (1732). Knappt fins af er en graf med stenad mossa krönt. JGOxenstierna 1: 94 (1805). Vid nedsättningen hvässas icke stolparne, utan brännas endast eller tjäras till 75 cm. höjd och stenas fast i de upptagna hålorna. Abelin MTr. 29 (1902). Sedan tältet två gånger blåst ned, fingo vi det till sist uppsatt och omsorgsfullt stenat. TurÅ 1925, s. 265. — jfr IGEN-, NED-STENA. — särsk. (mera tillf.) med obj. betecknande vadställe o. d.: förse med klivsten(ar) (se KLIV-STEN 2). Rosendahl Lojäg. 265 (1956).
3) [jfr 2] förse (åker l. äng o. d.) med gärdsgård l. gränsmarkering av sten; utom i skildring av ä. förh., numera bl. ss. senare led i ssgn IN-STENA. När Vrfield är så gärdad eller stakad och stenad, som Lag biuder, då är hon gild och god. Arnell Stadsl. 393 (1730).
4) [jfr 2] fisk. med avs. på (underkant på) garn o. d.: förse med sänken av sten; äv. abs.; äv. i utvidgad anv., i fråga om den motsatta handlingen (i den särsk. förb. STENA AV). Broman Glys. 3: 643 (c. 1740). Mera sällan stenas (säl-)nätets underkant mycket lindrigt, men belastningen får aldrig vara starkare, än att nätet snor omkring själen och snärjer in honom. Ekman NorrlJakt 252 (1910). Man stenar lätt (vid användning av vanliga skötar ss. drivgarn), endera på så sätt att man ej använder alla hallband eller också särskilt små stenar. Arwidsson Strömm. 45 (1913). Hon steg upp och åt en tallrik grönkål och satte sig så att stena garn. MMor 2: 134 (1947). — jfr PÅ-STENA; jfr: Ostenad not, sköte, ryssja. Murberg FörslSAOB (c. 1791). — särsk. i uttr. stenat rep, om stenteln. Möller (1790).
Särsk. förb.: STENA AV10 4. fisk. till 4: lösgöra sänkstenar från (nät o. d.). Cederström Minn. 224 (1913). IllSvOrdb. (1955).
STENA IGEN10 04. till 2: med sten fylla igen l. proppa till (öppning l. hålighet o. d.). Skogvakt. 1894, s. 280. jfr igenstena.
STENA NED10 4 l. NER4. jfr nedstena.
1) (numera föga br.) till 1, med avs. på person: kasta sten på o. träffa l. fälla l. döda. Lind (1749). Möller (1807).
2) (numera bl. mera tillf.) till 2, med avs. på sak, stundom äv. person: gm att fästa stenar vid bringa att sjunka o. förbli nedsänkt (i vatten, dy o. d.). Pavva (ville) se till att stena ned ett par kaggar saltfisk .. för att lätta båten. Berg Sjöf. 201 (1910). Rosendahl Lojäg. 47 (1956; med avs. på person).
STENA PÅ10 4. fisk. till 4: fästa sänkstenar på (garn o. d.), stena. Sparre Alfåg. 20 (1916). UNT 2/1 1924, s. 4. jfr påstena.
STENA SÖNDER10 40. (numera bl. mera tillf.) till 1 b: gm stenkastning slå sönder (fönster). HSH 1: 253 (c. 1750).
Ssgr (till 1): A: STEN-STRAFF, sbst.2 (sbst.1 se sp. 11484). (numera bl. tillf.) om straff bestående i att bli stenad. Kolmodin QvSp. 2: 281 (1750).
B: STENINGS-DÖD. död åstadkommen gm stenande. Alexanderson Sept. 15 (1868).
Avledn.: STENARE, m.//ig. (numera bl. i vitter stil) till 1: (mans)person som stenar l. har stenat l. skall stena. Linc. (1640; under lapidator). Stenen bränner än i stenarns hand, / som knappast skyr att mot ett lik den slunga. Procopé Stjärn. 76 (1913).
Spoiler title