SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1991  
STRUL strɯ4l, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[av sv. dial. strul, oreda, trassel, oordnad oredig massa, virrvarr, bråk, gräl, oreda, förvirring, slagsmål; motsv. nor. dial. strul, klunga, sammanvecklad hop, bunt av ngt hoptrasslat; jfr äv. nor. dial. strull, sammanrullad tunn platta av näver l. papper; samhörigt med (o. möjl. bildat till) STRULA]
(vard.) om tillstånd av oreda o. förvirring; särsk. om oreda, villervalla, kaos; äv. konkretare: förvecklingar, komplikationer, trassel, krångel; äv. i oeg. l. överförd anv. (Brevet) kom ju bort i strulet där, då jag vräktes i dårestugan. Högberg Vred. 3: 312 (1906). Illa lät den strängaleken, glädjedonet gav ej gamman; / det blev strul på cittrans strängar, gnälligt gnydde tagelstråna, / sträv och skrällande var tonen, spelet lät förstämt och sprucket. Collinder Kalev. 307 (1948). Att konserten skulle bli drygt två timmar försenad pga trassel med sladdar till elnätet verkar otroligt! Hoppas nu inte publiken blev ivägskrämd av detta strul med tanke på liknande konserter i framtiden. GbgP 26/9 1981, s. 30. Det var mest strul i början, bättre i andra halvlek. Därs. 8/2 1982, s. 27.
Spoiler title