SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STUMLA stum3la2 l. STOMLA stωm3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr STUMMEL, sbst.2
Ordformer
(stoml- 1893—1969 (: stomlade bort). stumbl- 1684 (: Stumblet, avledn.)—1797. stuml- 1737 (: stumlade .. fram) osv. stumpl- c. 1660)
Etymologi
[sv. dial. stumla, stomla, stömla (med öppet ö-ljud), stappla, snubbla, vingla o. d., äv. (i Finl.): svira, rumla, väsnas; motsv. d. dial. stumle, nor. dial. stumla, mnl., nl. stommelen, gå stötigt l. ryckigt; sannol. besläktat med STUM, adj.1; jfr äv. dels (möjl. dock ej hithörande) t. stumpeln, stummeln, gå med svårighet, dels eng. stumble, snubbla, gå ostadigt, sannol. från nord. spr. — Jfr STUMRA]
1) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i Finl.) gå osäkert l. vacklande l. stapplande l. snubblande; äv. i överförd anv., i fråga om tal: tala osäkert l. stötigt l. hackigt o. d., stamma. Nu befinnesz igen Philomela (dvs. den till näktergal förvandlade prinsessan) wijd Elfwen i stallet / Och talar om sin Nöd, med stumplande [,] qwijdande tunga. BröllBesv. 17 (c. 1660; uppl. 1970). Om en man kommer at göra mig et höflighets besök, men stumblar och snafvar på tröskeln, at han kommer framstupa, så gör han en slät figur. Liljestråle Fid. Föret. 7 (1797). Den halfgamle, pröfvade, skeptiske, sömnige magistern och skolflickan, den kvittrande ”rena fågeln”, som flyger öfver hans väg, när han på morgonen stomlar hemåt. OoB 1895, s. 131. (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 95 (1958).
2) (i Finl.) rumla, ruckla. (Bergroth o.) Pettersson Högsv. 95 (1958).
Särsk. förb. (till 1; numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i Finl.): STUMLA BORT10 4. stumlande gå bort. Lång Elef. 30 (1969). —
STUMLA FRAM10 4. stappla l. snubbla fram. Björner Fridth. 33 (1737: stumlade .. fram; isl. orig.: for oframlega). —
STUMLA NED10 4 l. NER4. fumligt gå ner (från ngt), tumla ner. Sedan stumlar .. (trollkonan) ned af trollstolen. Björner Hrolf 11 (1737; isl. orig.: stiklar .. ofann).
Avledn. (till 1; numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. i Finl.): STUMLIG l. STOMLIG, adj. (stumblet 1684. stomlig 1902) [sv. dial. stomlig, stomlug, stömlig (med öppet ö-ljud)] som går ostadigt l. osäkert l. snubblande l. stapplande. NVedboDomb. Sommart. 1684 (om oxe). FoU 15: 74 (1902).
Spoiler title
Spoiler content