SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STURRISK l. STORRISK l. STÅRRISK, adj.
Ordformer
(storrisk 1697. sturrisk 16311713. stårrisk 1659 (rättat efter hskr.))
Etymologi
[av t. sturrisch, sturisch, avledn. av stur, sturr (se STUR); formerna med -o-, -å- sannol. av ä. t. storrisch, oomljudd biform till störrisch, avledn. av mht. storre l. ä. t. storre, storren (se STÖRRIG). — Jfr STURSK]
(†) om person l. sinnelag o. d.: motspänstig, envis l. tjurig; omedgörlig. Dette besväradt kommer allenast aff dhe Rigiskes contentiose (dvs. trätgiriga) sturriske huffvudher. AOxenstierna 6: 124 (1631). Oppå freden begÿnner iag till att twiffla meer än någon tid tilförene, sedan de ängelske äre bleffne något stårriske som de väl alle aff naturen äre. Ekeblad Bref 2: 149 (1659; rättat efter hskr.). För sin Tredska och sturriska Sinne. VDAkt. 1713, nr 389. — särsk. i överförd anv., om ansiktsuttryck: som vittnar om l. uttrycker omedgörlighet. Mannen hade warit straf wärdig om han et sådant wänligit anmodande, genom storriske och obarmhertige miner, had från sig stöt. Weise 20 (1697).
Spoiler title
Spoiler content