SVIVLA svi3vla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr eng. swivel; till SVIVEL]
1) sjöt. förse (ngt) med svivel (se d. o. b), sätta fast svivel på (ngt); äv. i uttr. svivla loss, ta loss svivel från ankarkätting o. d. Att sätta fast en svifvel på ankarkettingen. (Svifla). Ekelöf Skeppsm. 107 (1881). Då man, för att lätta ankaret, sviflar loss i vackert väder, går arbetet fortast om lä ketting lägges till spels och lovarts frigöres från svifveln. Därs. 110. SAOL (1973).
2) (numera mindre br.) rotera, snurra runt o. d., svirvla. Auerbach (1913; med hänv. till svirvla). IllSvOrdb. (1955; med hänv. till svirvla).
SAOB
