TELLURISK telɯ4risk, adj. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. tellurisch, eng. telluric, fr. tellurique; ytterst till lat. tellus (gen. -ūris), jorden (se TELLUR)]
1) som avser l. härrör från l. är utmärkande för l. tillhör jorden l. jordklotet, jordisk; särsk. (i fackspr.) i uttr. tellurisk ström, om elektrisk ström i mark, telluriskt järn, om på jorden bildat järn, telluriska linjer, om spektrallinjer i jordatmosfären; jfr JORDISK 1. VetAH 1812, s. 168. Svanberg o. Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 129 (: tellurisk ström). Telluriskt järn förekommer antingen nästan alldeles rent eller förenadt med något kol och grafit. Svenonius Stenr. 72 (1887). Vissa absorptionslinjer uppkomma .. på grund av solljusets genomgång genom vår egen atmosfär. Dessa linjer kallas telluriska eller atmosfäriska linjer. Bergstrand Astr. 352 (1925). Ragnarök förefaller att vara den ödesbestämda utvägen — världsbrand, tellurisk ödeläggelse! Oljelund GrRidd. 369 (1926). Från rymdskeppets kosmiska utkikspunkt ter sig den jordiska politikens kriser som futtiga .. Lämnande den telluriska hembygdsvårdens problem bakom sig styr mänsklighetens pionjärer sina rymdskepp mot stjärnbilderna. DN 7 ⁄ 2 1967, s. 4.
2) (i högre stil) som hör till l. sammanhänger med l. har avseende på jorden, timlig, världslig; motsatt: andlig. Almqvist JK 35 (1835). Auroras själ hänger icke fast vid någonting telluriskt, oaktadt hon endast sysselsätter sig med det telluriska. Dens. TreFr. 2: 92 (1842). (Schillers) tidigaste arbeten sakna visserligen ej en viss prägel af genialitet: der fins både eld och kraft; men elden är ofta endast tellurisk. Böttiger 4: 253 (1869).
