TÖRD tœ4rd, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. TORDE l. TORD, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (SDS 1894, nr 316, s. 3,TurÅ 1940, s. 264) l. -er (Linné Gothl. 286(1745)); l. TORDA, f. l. r.; pl. -or.
[sv. dial. törd, tord; sannol. avledn. av det ord som motsvarar feng. tord, smuts, träck (eng. turd), sannol. ytterst en participbildning till den rot som föreligger i TÄRA. — Jfr TORDBAGGE, TORDMULE, TORDYVEL]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) alkfågeln Alca torda Lin., tordmule. Linné MethAv. 36(1731). På stora Carlsön på Gotland var i fredags och lördags anordnad tordjagt för konungens jagtklubb. Endast tre jägare deltogo i jagten. Jagtutbytet blef 49 tordar. SDS 1894, nr 316, s. 3. På klipphyllorna sitta tördarna tätt, tätt – pärlrad efter pärlrad av vita bröst. TurÅ 1940, s. 264.
Ssg (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): TÖRD-JAKT. jakt på tordmule. Hvad beträffar .. ”Tördjagten” på Carlsöarne, så tycker jag .. att den icke förtjenar namn af egentlig jagt. Den är af enklaste beskaffenhet: ett ståndskytte, vid hvilket man ej ens behöfver dölja sig för fogeln. SvJägarfT 1865, s. 151.
SAOB
