SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2010  
TÖR 4r, v. pr.; ipf. torde 3rde2. (inf. tora (th-, -e) Jer. 51: 30 (Bib. 1541), Schenberg (1747); torre Carl IX Bew. B 4 b (1604); tåra Spegel (1712); töra (-e) G1R 1: 32 (1521), Stenhammar 222 (c. 1795), AAGrafström 1: 165 (1848, 1864; i rim); törra OxBr. 3: 496 (1635). — pr. sg. tor (th-, -oh-, -oo-) Est. 7: 5 (Bib. 1541), Swedenborg RebNat. 1: 40 (1719); torr (th-) SalOrdspr. 31: 11 (öv. 1536), Lucidor (SVS) 257 (1672; uppl. 1997); tår (th-, -åå-) HH XXXIII. 1: 189 (1561), Dybeck Runa 1842–43, 3: 30 (i handl. fr. c. 1700); tårr 3SthmTb. 10: 6 (1618), 3SthmTb. 14: 116 (1624); tör (th-, -öh-, -öö-) G1R 1: 51 (1523) osv.; törer AOxenstierna 7: 522 (1632), HH XXXII. 1: 9 (1774); törr TobCom. E 2 b (1550; i rim), KKD 3: 234 (1711). — pr. pl. tora (th-, -e) Judit 14: 13 (Bib. 1541), Isogæus Segersk. 806 (c. 1700); tåra Landsm. XVII. 3: 23 (1672); töra PJAngermannus ATrolle 11 (1620), IllSvOrdb. (1964). — pr. pl. 2 pers. torenn Visb. 1: 8 (1572); tören (th-) Visb. 1: 235 (c. 1640), Hedberg Dagen 106 (1863). — ipf. toole CupVen. A 4 b (1669), Dahlstierna (SVS) 170 (c. 1700); torde (th-, -oo-) OPetri 113 (1526) osv.; törde Kiöping Resa 133 (1667). — sup. toort (-dt) Holof. 10 (c. 1580), VDAkt. 1681, nr 402; tord KKD 8: 84 (c. 1710); tort (th-, -dt, -tt) OPetri 2: 412 (1531), Frese Pass. 124 (1728); tårt OxBr. 12: 429 (1618); törat Düben Boileau Skald. 35 (1721)).
Ordformer
(tor- (th-, -oo-) 15411747. torr- (th-) 15361672. tår- (th-, -åå-) 15611712. tårr, pr. sg. 16181624. tör- (th-, -öö-) 1521 osv. törr- 15501711)
Etymologi
[fsv. þora, þura, thör(r)a, töras, våga, y. fsv. thor, tör; jfr fd. thoræ, thuræ, tørre, fvn. þora, nor. tora, alla med bet.: töras, våga; jfr äv. d. turde (med inf. analogiskt efter ipf.), töras, torde, äv.: behöva; verbstammens ö-vokal beror sannol. på inflytande från TÖRVA (se TORVA, v.1; jfr äv. bet. 3 nedan); av ovisst ursprung. — Jfr TÖRAS]
Anm. I modal bet. (se 2) i pr. användes tidigast tör o. när torde (som urspr. användes i fråga om förfluten tid) började användas i pr. tycks något svagare bet. av sannolikhet l. förvissning ha avsetts. Denna bet.-skillnad har försvunnit o. torde är nu helt övervägande.
1) (†) ha mod att (göra ngt), våga, töras; vanl. i förb. med ett handlingsverb i inf. o. vanl. utan inf.-märke (ngn gg med att); i sup. äv. med verb i sup.; äv. med det styrda verbet underförstått (se särsk. a); äv. refl. (o. då äv. med att): våga, töras; äv. försvagat, närmande sig: kunna (se äv. c) o. i vissa språkprov svårt l. omöjligt att skilja från 2. Sa at epther thenne dagh tror Iac fulkomlight at faa thöra setthia tro til annan. G1R 1: 32 (1521). Han befruchtade yterligare hinderlist. Såsom tileuentyrs the hade tordt offrat them på fliskbancken (dvs. slaktbänken) her wore i gislan. Svart G1 96 (1561). Then som illa gör, tor intet komma fram i liuset, efter hans gierningar äro onda. Spegel Pass. 166 (c. 1680). Men du .. / .. Som med oduglig Wapen Grelar / Kom giör ett Prof med Mine om du tör. Dahlstierna (SVS) 350 (c. 1696). Som nu fienden intet torde sigh at bryta in på dem, emedan Infant:e med sina Salfwor höllo dem af, ginge de och Plundrade Lägre. KKD 12: 336 (1704). Elviras ännu svaga tillstånd (gjorde) att han icke torde sjunga ut sitt hjertas mening. Carlén Ensl. 3: 289 (1846). Ryssarna själfva få hjälpa oss .. (att skriva det ryska krigets historia), om man tör hoppas på objektiva framställningar från det hållet. KKD 1: XXII (1901).
a) med inf. av ett handlingsverb underförstådd l. utesluten, o. med ett (eg. till denna inf. hörande) adverbial som anger mål l. riktning o. d.; ofta liktydigt med: våga sig; äv. refl.; särsk. dels i uttr. töra mycket uppå sig, våga åta sig mycket o. d., dels i sådana uttr. som töra (sig) ut, ha mod att ge sig ut (jfr om liknande bildningar SKOLA, v.3 18 anm.). Påå th(e)n tijdh stodh jcke såå til at th(e)n ene torde mykit vppa sich for th(e)n andra. OPetri Tb. 113 (1526). Äär merkiandes at läriungana såto innestängde vthi stoor fruchtan for Judanars skul, toorde intit vth, wiste sich icke annat än dödhen fore. OPetri 2: 65 (1528). Här törde ingen i Landh för Ormars myckenheet. Kiöping Resa 133 (1667). Och i pesttiden wid Hospit(alet) drog omsorg at lijken uthfördes, då ingen annor torde tijt eller bekymbrade sig om huru der tilgick. VDAkt. 1713, nr 98. Efter den stunden torde Sigge aldrig up på Grollen. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). (Kellgrens) tillstånd var mycket ombytligt; ibland torde han sig ej ens ut till Oxenstierna på Frescati, men ibland höll han kalas. Sylwan Kellgren 160 (1912). — särsk. i det bildl. uttr. töra ut med ngt, våga komma ut med l. tala om ngt. Månge (finns), som i hiertat intet tro, ändoch the inte töra ut ther medh. PJAngermannus ATrolle 11 (1620). Jag skal en annan gång säija k. Bror något särdeles, som iag nu intet tor ut med. Bark Bref 1: 67 (1703).
b) i förb. med våga i bet.: riskera (ngt l. ngn), utsätta för fara, sätta (ngt) på spel o. d.; särsk. i uttr. töra våga sig ngnstans, våga riskera att bege sig ngnstans; äv. (i sht i senare språkprov) mer l. mindre pleonastiskt l. övergående i 2. Men huadh är thett, som Dieffuulen ickie thor wågha och tilbiudha? LPetri Œc. 15 (1559). Konung Philippus torde icke wågha alt sitt Folck vppå en gång medh the Romare vthi ett slagh. Schroderus Liv. 414 (1626). Wijdare berättade Lijnwäfwaren, at då .. (våldsverkarna) sökt effter honom, haar han knapt tordt wåga sig ut genom porten. ConsAcAboP 7: 111 (1691). Hon värma genom Brasor gör, / Och genom Talgljus våga tör / At sjelfva dagens strålar härma. Kellgren (SVS) 2: 342 (1792).
c) med försvagad bet., i hövlighetsfras l. förfrågan o. d.; vanl. med bibet. av: vilja l. få (jfr TÖRAS 1 c). Jag thor inthet länger E. H:t med min schrifvelse uppehålla. OxBr. 12: 171 (1615). Sei Gentor om iagh töhr, / Fram stella någon Gåta? Lucidor (SVS) 107 (1672; uppl. 1997). Nordenflycht QT 1745, s. 47.
2) ss. modalt hjälpverb för att uttrycka förmodan l. försiktighet l. viss reservation; särsk. (o. urspr.) i fråga om framtida händelse, för att ange att den med större l. mindre sannolikhet kommer att inträffa; i pr. ofta liktydigt med: lär (se d. o. 2); förr äv. i annan modal bet. (se b); numera bl. i pr. i formen torde (se anm. ovan) l. (ngt ålderdomligt) tör. Tu skalt wel thora få igen aff .. (den ogudaktige) tw så mykit ondt, som alt thet godha war, thet tu honom giordt haffue. LPetri Sir. 12: 5 (1561). Männ Stiernhielm war så fatt, at om .. en kom til honom, fast än af ringa stånd, torde han likwäl qwitta alt sitt förehafwande. Columbus MålRoo 21 (c. 1678). När man nu såg hwadh oreeda dher elliest hade toort blif(fu)a af. VDAkt. 1681, nr 402. Men (torde någre Kritiske Läsare säga), hvad hindrar at dessa Tankar kunnat lika så väl blifvit tänkte i er kammare? Kellgren (SVS) 5: 599 (1792). Läsaren torde redan gjort den iakttagelsen, att (osv.). Rydqvist SSL 1: 92 (1850). Här ligger den nakna kulle, som tör vara det verkliga Golgata. Lagerlöf Jerus. 2: 70 (1902). Att förlusten av en flicka, som han tydligen var varmt fästad vid, kom att bidra till de psykiska besvär han redovisar, torde stå klart för var och en. Delblanc Gunn. 70 (1978).
a) i förb. med hända; beträffande tör l. torde hända i adverbiell anv., se TÖRHÄNDA. Ehuru wi famla i ett mörcker .. tor doch henda at wi småningom komma i liuset theraf. Swedenborg RebNat. 1: 40 (1719). Ingenting nytt torde hända innan årsskiftet. Hufvudstadsbl. 20 ⁄ 12 2002, s. 18.
b) (†) i annan modal anv.; ibland svårt att skilja från 1.
α) för att uttrycka förmåga att utföra en handling o. d.: förmå, vara i stånd (att); kunna (se KUNNA, v.1 II 1). Hoo kan finna en erligh qui(n)no? / hon är edlare än perlor / he(n)nes mans hierta torr förlåta sich vppå he(n)ne. SalOrdspr. 31: 11 (öv. 1536). De slags Fruntimmer, om hvilka man vid första anseendet hvarken tör säja, at de äro fula eller vackra. Kellgren (SVS) 4: 7 (1779). Icke heller min kropp .. regnets fall / Alltid tåligt fördraga tör. Adlerbeth HorOd. 108 (1817).
β) för att uttrycka möjlighet: kunna (se KUNNA, v.1 II 2, 6); ofta i fråga om befarad l. fruktad händelse o. d.; särsk. i förb. med kanske. Nu wil näpligha någhor döö för thet som rett är. För thet som gott är, toorde til ewentyrs noghor döö. Rom. 5: 7 (Bib. 1541; Bib. 1999: kanske går någon i döden för en som är god). I mårgon törer iagh och kanskie åhter bryta upp. Carl XII Bref 235 (1703). Han frucktade det hans heta ifwer torde sättia hans dyra Lif uti fahra. Mörk Ad. 2: 368 (1744). (Syndarna) wille jag lemna den warningen, att den, som en gång har begynt wandra lastens wäg, han wet icke, hur djupt han till slut tör falla. Franzén Pred. 4: 171 (1844).
γ) för att uttrycka skyldighet l. lämplighet o. d.: böra l. få. När en man skilier sina hustru jfrå sigh, och hon faar jfrå honom och tagher en annan man, thor han ock tagha henne til sigh igen? Jer. 3: 1 (”2: 38”) (Bib. 1541). Hörenn i danske dröttningh, / i torenn oss icke så hädhe. Visb. 1: 8 (1572). Får du höra, att iag är en sådan person aff Svärgie, så tör tu hielpa mig och föllia mig här ifrån. LWivallius hos Schück Wivallius 1: 49 (1632). Nordin Vägsk. 94 (1907).
δ) för att uttrycka avsikt l. benägenhet l. böjelse att göra ngt: skola; vilja, ha lust att. Jag tor welkora mig i thet högste trä, / Som är mellan Skåne och Jungfruns knä, / Om wij honnom (dvs. fienden) icke förre (än inom fem dagar) winne. Holof. 26 (c. 1580). Till Er gunstiga begäran / Jag just icke neka tör. Envallsson Slått. 27 (1787). Dalin (1855).
c) (i formen torde) i hövlig (i sht formell) begäran l. uppmaning; särsk. ss. omskrivning för: skall; äv. opers. Ni torde infinna er hos polisen före kl. 15. Ifrån en Båt är .. bortkommit et Halfklot .. hwilket uphittaren torde wara god och aflämna uti Huset N:o 10 på Söder .. mot wedergällning. DA 1793, nr 249, s. 3. Vid reqvisitionen torde benäget uppgifvas huruvida cigarren skall vara stark, medelstark eller lätt. AB 6 ⁄ 11 1865, s. 4.
3) [sannol. gm påverkan från TÖRVA; jfr motsv. anv. av d. turde] (†) behöva; särsk. [fsv. thora vidher] i förb. töra vid, behöva; säkert belagt bl. i nekande sats. Öffwer thz inthet är tw ey klagha töör. Rondeletius 10 (1614). Han torde icke widh at länge huxa om; / Men kände strax och rätt hwad för hans ögon kom. Spegel ÖPar. 61 (1705). Så at en sådan (dvs. en lärd) wäl en Hustro måtte tacka, / När han ei sörja tör, för brygga eller baka. Brenner Dikt. 1: 56 (1695, 1713).
Spoiler title
Spoiler content