publicerad: 2007
Ordformer
(traggla 1838 (: traggla om) osv. tragla c. 1840 (: tragla om)–1947)
Etymologi
(ngt vard.)
1) tala monotont l. långtråkigt l. med upprepningar, mala; tjata; gnata; särsk. dels i uttr. traggla med ngn, tjata på ngn, dels i uttr. traggla om ngt, tjata om ngt; äv. tr., med sakobj.; jfr KÄLTA, SAGGA, v.2, TRAGGA 1. WoJ (1891). Snickare Arnbom och målare Person .. måste jag jämt och samt tragla med och uppmana att peppra sina räkningar. Larsson Solsid. 13 (1910). Hur matroserna än tragglade om och om igen samma historia för dem, så tycktes de inte förstå. Hedin Pol 2: 539 (1911). Emil tragglade om sitt. Gustaf-Janson DödlKär 36 (1953). Han tragglade jämt om att de måste spara. SvOrdb. (1986).
2) (på ett monotont l. enformigt sätt) träget l. flitigt l. intensivt l. mödosamt o. d. arbeta (med ngt, särsk. skoluppgift l. läxa o. d.); i sht förr äv.: träget osv. arbeta (med ngn) i syfte att bibringa l. utröna (skol)kunskaper l. färdigheter hos denne; äv. tr., särsk. med obj. betecknande uppgift o. d.; äv. refl., i särsk. förb. TRAGGLA IGENOM 2. Det .. mot allt kunskapsbegär fiendtliga traglandet med elementarböcker. Verd. 1883, s. 226. Det har kanske varit en liten försagd man, som tragglade Xenophons Anabasis, eller en gammal snusmumrik, som .. hamrade in fysikens elementer i ens skalle, som påverkade ens personlighet. Segerstedt Händ. 14 (1920, 1926). Han prövade mitt tålamod till det yttersta, jag tragglade med honom dagarna i ända; i själva verket lärde jag mig mer än han gjorde, jag lärde mig undervisa. Hedberg Bekänna 219 (1947). Somliga kan hålla på och traggla med samma grej hur länge som helst .. De behöver inget ombyte. Brunner SvVill. 47 (1987). Så även om det ser ut som en succésaga har alla tre (musiker) tragglat i popens undervegetation i flera år. DN 10 ⁄ 11 1993, s. B4.
Särsk. förb. (ngt vard.): TRAGGLA IGENOM10 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32.
1) till 1, med avs. på muntlig framställning: framföra på monotont l. långtråkigt sätt. Kårens vice ordförande stod och tragglade igenom det gamla vanliga talet. Asplund Stud. 187 (1912).
2) till 2: mödosamt (o. långsamt) ta sig igenom ((arbets)uppgift o. d.); äv. refl. Hon traglade sig igenom några takter af en vals. Lundquist Profil. 3: 171 (1888). —
TRAGGLA OM10 4. till 1: (till leda) upprepa l. tjata om (ngt); äv. utan obj. Men hur de gå och traggla om / Sitt hjertas lexa, sucka, svärma, / En kylig nattvind plötsligt kom / Att Linas öppna barm förnärma. Braun Dikt. 2: 49 (1838). Hur reagerar den begåvade eleven, när läraren tragglar om? DN(A) 27 ⁄ 6 1964, s. 9. jfr omtraggla.
Avledn. (ngt vard.): TRAGGLIG, adj.
1) till 1: tjatig; långtråkig, enformig; omständlig. Ett alldeles ömkligt radotteri .. i ett traggligt språk och odräglig enformighet. Stenhammar Bref 3: 158 (1847). Han var i formellt avseende icke någon glänsande föreläsare, han var snarare litet tragglig och omtuggande i sitt sätt att föredraga. Essen-Möller Förlossn. 243 (1943).
2) till 2: mödosam, besvärlig. Vissa delar av dikten (dvs. Herkules) äro tämligen traggliga, åtminstone för lärjungarna. Steffen ModersmGymn. 22 (1914). (Färöiskan) är ett kraftfullt och klangfullt och tydligt nordiskt språk, men ganska traggligt för en nykomling. Barthel Atl. 76 (1931). (Att leda en renkalv) såg både spännande och traggligt ut. Ahlin Glömsk. 225 (1954).
Spoiler title
Spoiler content