TRISTESS tristäs4, r. l. f.; best. -en; pl. (bl. tillf.) -er.
Ordformer
(tristess 1891 osv. tristesse 1667–1938)
Etymologi
[av fr. tristesse, sorg, nedstämdhet, till triste (se TRIST)]
(känsla av) svårmod l. sorg(senhet) l. dysterhet; äv. (o. numera nästan bl.) förbleknat o. närmande sig l. övergående i bet.: leda (se LEDA, sbst.2 b) l. (känsla av) (lång)tråkighet. Vardagens grå tristess. Ett avbrott i tristessen. Min stoora tristesse och suårmodighet. ReflStormakt. 79(1667). När ensamhetens tristesse intog honom, framställde han en portion lustgas af ammoniumnitrat. Strindberg Hafsb. 254(1890). Göteborg är trist, men det är godt ibland få litet tristess i synnerhet för en skriftställare. Strindberg Brev 13: 133(1899). Några unga damer med trötthet och matt tristesse i ögat. Karlén FinNov. 152(1930). Det stora gapande rummet med dess färglöshet och tristess. Nilsson Präst. 37(1933). Deras äktenskap gled in i tristess. Sjöwall o. Wahlöö Ros. 15(1965).
