TRITONUS tri4tωnus, r.; förr äv. TRITON, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(triton 1798–1802. tritonus 1802 osv.)
Etymologi
[jfr t. tritonus, fr. triton; av mlat. tritonus, ssg av lat. tri- (se TRI-) o. tonus (se TON, sbst.2)]
mus. intervall omfattande tre hela tonsteg. Om man vil .. i stället för H i basen införa g dess hufvudljud, kunde basen blifva mera sjungande, då .. tritonen f till H kunde undvikas. Vogler Org. 1: 23(1798). I låten .. förekommer det ovanliga och något osköna intervallet tritonus, ibland kallat ”djävulssteget”. DN 5 ⁄ 10 1995, s. A6.
