TRITON tritå4n l. tritω4n, sbst.1, m. ⁄ ⁄ ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom t., eng., fr. triton (åtminstone delvis) av lat. Triton, av gr. Τρίτων, namn på havsgud, av ovisst ursprung]
i antik mytologi, om till havet hörande (lägre) gudaväsen med mänsklig överkropp o. fiskartad underkropp; äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv., särsk. om sådant gudaväsen ss. motiv i konstnärlig (i sht skulptural) framställning. RelCur. 79(1682). Effter .. (delfinerna) fölgde Tritoner uti sine Krokuge muszlor som blåste uti sine Trompeter. Ehrenadler Tel. 162(1723). En Triton med Solhatt stor / Nu ror. Bellman (BellmS) 1: 69(c. 1770, 1790). Triton är .. omnämd, såsom en Son af .. (Neptunus) och af Amfitrite. Af honom såsom den förnämste erhöllo äfven de öfrige hafvets Undergudar namn af Tritoner, och blefvo, liksom han, afbildade till hälften menniskor, till hälften fiskar. Norrmann Eschenbg 2: 65(1818). En .. springbrunn, der en plaskande triton sprutade sin klara stråle i höjden. Topelius Fält. 2: 284(1856). Han ligger på stranden som en ung triton. Söderholm LjusBerg. 40(1926).
Ssg: TRITON-FONTÄN. fontän med skulpterad(e) triton(er). 2NF 37: 547(1925).
